Riktigt glad
Den mentala pressen var verkligen stor. Jag kunde knappt sova om nätterna, för jag var rädd att folk skulle hata min bok. Framför allt pågrund av att den inte är skriven helt korrekt. Jag kanske inte har byggt upp min bok som man enligt reglerna ska göra, det kanske finns något stavfel här och där.
Men det som jag är så glad över nu, är att folk verkar inte riktigt bry sig om det. Budskapet i boken verkar vara starkare än att den inte är skriven helt rätt.
Det ringde en äldre dam från Värmland för några dagar sedan och ville diskutera djupet i boken, jag får mejl om att boken har inspirerat, eller sms om att den är bra. Att folk börjar våga saker de inte gjort innan.
Det gör mig verkligen lycklig, men framför allt stolt över att jag stod på mig och faktiskt vågade.
Jag har gått ut med och sagt att denna första bok troligen kommer skrivas om helt och hållet, för att jag mest ville se om folk tyckte om mitt sätt att skriva på eller inte.
Men frågan är om den ska skrivas om, om jag kan klättra everest någon dag i framtiden kanske man skulle kunna skriva en intressant bok om det. Men jag tror att folk som läser min bok nu som den är, verkligen känner att det är jag som skrivit den. Budskapet i min bok nu, kommer kanske vara starkare än någon av mina kommande böcker. Budskapet är det jag vill dela med alla, att man ska våga, att man ska tro på sig själv, och man ska följa sina drömmar.
Tack ska ni ha!
/ Jonathan
Innebandy när den är som bäst!
Vi beslöt oss för att kolla hur många det skulle kunna tänkas komma till sm och chansade på det bästa.
Jag var där först imorse, klockan 07.45 matchen skulle börja kl 8.00 men vi trodde att mathen skulle börja en halvtimme senare. Christian och jag pratade lite om att det kanske inte skulle bli någon match men att vi skulle vänta och se lite.
En kvart senare började folket dyka upp och vi bestämde oss för att spela när vi ändå var där. Vi skulle kunna gå på 3 backar och 2 kedjor fram. Sanda Elit hade med 3 fulla femmor och såg verkligen seriösa ut. Vi körde snabbt hörnen och gjorde några snabba ruscher innan matchen.
Vår taktik var att ha en riktigt bra första femma som skulle kunna anfalla lite, andrafemman skulle ej gå över halvplan i försvarspelet.
Men det jag satsade mest på var att försöka få bort respekten för våra motståndare. Om vi bara skulle kunna gå in och spela 100 procent skulle det säkerligen kunna slå deras klass.
Ju längre matchen gick desto sjukare blev det, vi skapade riktigt härliga lägen och kom upp i hela 4-2. Jag kände mig fullständigt galen där på bänken och började tappa rösten efter halva matchen.
Men det var fruktansvärt kul att bara fokusera på en grej under en otrolig timme. Behövde inte tänka på boken eller allt annat som gjort att jag sovit ganska dåligt på senaste.
Jag tror att alla innebandyspelare då och då spelar över sin förmåga vissa matcher. Idag fick jag uppleva 10 stycken som alla spelade över sin förmåga. De gick in och visade att de var inte ett skit rädda även om vi mötte eliten som tränar med varandra 4 gånger i veckan+ med deras klubblag.
Och det var så fruktansvärt häftigt att få vara med om det, att slå ur underläge är det absolut bästa som finns!
Men men nu väntar sm slutspel för bäckadal, om jag kan vara med då vet jag inte tyvärr för det kanske krockar med Afrika..
/ Coach päron :)
Nu är det bara några dagar kvar!
Det som är positivt är att jag är riktigt stolt över mig själv som efter över ett
års arbete kan säga att jag klarade det.
Även om allt skulle skita sig tänker jag satsa enormt mycket på
kommande bok ändå. Och den vet jag inte om jag kommer skriva själv.
Det beror helt på om folk tycker om mitt sätt att skriva, om 200 stycken kommer
fram till mig och säger att min bok var totalt värdelös då får jag väll helt
enkelt anlita någon riktig författare som får skriva kommande bok.
En stor del i att jag faktiskt bestämde mig att trycka den var ändå att jag lät en
äldre man läsa den. En lärare, han tyckte den var väldigt bra och att han verkligen
förstod bokens budskap.
En kompis till mamma har också läst den och även hon gillade den.
Framför allt tyckte hon att det var mycket humor i boken och det har jag satsat
mycket på.
Sen har jag också fått negativ kritik, jag vet att jag inte är grammatisk korrekt
när jag skriver.
Men som Pär sa igår att han är väldigt nyfiken på hur en tonåring ser på
livet och siktar mot stora drömmar. Så jag hoppas inte bara ungdommar köper
boken utan även äldre också.
Jag kommer höra av mig privat till alla er som visat intresse på facebook.
Antingen kommer ni få beställa boken genom nätet.
Eller via mig, eller så kommer boken troligen dyka upp i några små butiker.
Beställer ni via mig så kan jag skriva en hälsning i boken till just dig, men det blir också
lite längre väntetid då.
Mycket boken handlar om har jag ju faktiskt bloggat om, men de flesta äventyr
har jag ju bara skrivit de första dagarna och medvetet hållt på de sista.
Jag har också med endel bakgrund och lite innebandy finns med ibörjan.
Men som sagt även om boken bygger mycket på mina erfarenheter så blandar jag det mycket
med tankar och funderingar men som sagt även mycket humor.
Hör gärna av er till mig efter att ni läst den
Mvh Jonathan
Gött att flyga!
Men måste säga att det kändes tryggt att veta att man inte skulle hoppa ur planet utan man kunde lungt sitta där och filma lite och ta kort.
För övrigt så hoppas jag min gode kompis Rickard skickar videon när vi flög.. och några fina bilder fick jag allt.
Nu är jag dock lite nervös igen, boken är korrekturläst och klar nu. Stora frågan är nu vilken bild eller vad man ska ha på framsidan..
Kollade lite innebandy i helgen och åter måste jag säga hur skönt det är för mig att kunna kolla utan att sakna det någonting. När jag jobbade som lärare för 2 veckor sedan då frågade ett barn mig hur det gick med innebandyn. Jag sa att jag hade slutat och nu ägnade mig åt andra saker. Det är så roligt för här i trakten bland små barnen verkar alla tycka att om man kommer med i fagerhults a lag kan man knappt komma längre i livet.
Jag hade en liten föreläsning för en klass mer exakt vad jag hade haft för mig på senaste och att jag i framtiden är sugen på att klättra Everest. På rasten hörde jag sedan grabbarna snacka om att de med ville äventyra, då fick jag lite smått panik då jag bara kunde föreställa mig om hur arga deras föräldrar säkert skulle bli på mig om deras barn kommer hem och pratar om att klättra berg, och att en vikarie vid namn päron berättat om det. Så jag sa till dem att det var extremt farligt och klättra och de borde satsa på innebandyn istället för det är mycket häftigare. Okej sa de bara och började spela igen.
Fina är de kidsen, på något sätt vill jag försöka få in att jobba med barn i framtiden. Johan Ernst Nilson tog med sig 10 stycken cancersjuka barn upp på Kebnekaise, vilken grej!
/ Jonathan
Jag får ursäkta..
Har försökt jobba så mycket jag klarat av ändå så inte missat allt för mycket. Att jobba som vikarie är riktigt gött måste jag säga. Man börjar komma in i det där nu.
Även om dagarna är goa så känner sig ändå äventyraren i mig lite fast, jag skulle faktiskt vilja åka till Afrika imorgon om jag kunde. Åka bort från detta mörker och få uppleva 4 fantastiska månader i Afrika för att sedan komma hem till den svenska våren som är riktigt härlig ändå!
Jag har också gjort min hemläxa om Kilimanjaro som enligt några personer sägs vara lätt och av andra personer svårt.
Höjdsjuka slår till när man befinner sig på höjder över 2500 meter och den vet man aldrig hur hårt den drabbar en person. Med tanke på att vi ska nästan 6000 meter upp är det inte konstigt att 50 procent av alla som försöker får bryta. Det sjuka är att en överviktig soffpotatis kan klara Kilimanjaro enbart för han tål höjden när en supertränad elitidrottsman måste bryta för han inte tål den.
Jag hoppas jag tål den och jag tror jag gör det, i somras testade jag ju på att göra en liten löptur uppe på ett 3000 meters berg med en 19 kilo ryggsäck och det gick bra.
Också skulle jag vilja passa på att gratulera Mattias som tagit dykcert+en advance kurs som ger honom behörighet att dyka 30 meter ner.
Om det är någonting jag ser fram emot med Zanzibar så är det att dyka, världens bästa dykning finns i Zanzibar sägs det.
/ Jonathan
Ännu en lyckad resa!
Iår hade jag ingen Mathias framför mig som tillhör eliten så istället för 2.5 timme tog de 3.5!
En av anledningarna var att våran cox (han som styr) Vägde helt klart över 100 kg. Att ha honom framför sig när det blåser motvind var väldigt jobbigt!
Efter cirka halva loppet så blir jag så pinknödig att jag håller på att explodera, jag får då ta Magnus vattenflaska med högra handen och med vänstra försöka hålla i årorna. Hur jag fick fram den och kunde uträtta mitt behov vet jag inte hur jag lyckades med. Men det krävdes 2 försök.
Sista milen gick ändå utav bara farten och då lyckades vi faktiskt hålla riktigt bra takt.
De tre andra kvällarna var de god mat, fest, musik och dans som var huvudämnet.
Jag hade en riktig downperiod innan Tysklandsresan men jag tror att vara ute och resa och ha kul är helt klart den bästa medecinen. Jag tror jag kommer trycka min bok ändå, men kanske inte i så många exemplar som jag hade planerat. Och det är mycket möjligt att jag skriver om den om något år för jag vet att den inte är helt korrekt skriven.
Igår tränade jag Parkour, vi hoppade runt på alla fyra ner och upp för trappor. Jag trodde jag skulle spy men det var riktigt bra träning. Snart kommer jag och Pontus också ta klättringscertifikat och ska få privatlektioner.
Man måste ju börja någonstans, inomhusklättring är helt klart det första steget man kan ta i den långe promenaden till Mount Everest!
På måndag ska jag få en omgång i orientering som jag tydligen sent skulle glömma, blir nog bra!
/ Jonathan
En lyckad kväll!
Landet känns ju helt otroligt med floderna och naturen.
Jag och Rickard kunde också prata med en som varit i Tanzania i några år. Rickard fick ett glädjebesked då vi fick veta att det faktiskt bara kostar 3 kronor i minuten att ringa hem till Sverige.
Han berättade om sitt försök att klättra Kilimanjaro och han hade fått vända 100 meter från toppen pågrund av höjdsjukan som hade gjort att han spytt upp allt han hade i magen.
Det låter så konstigt att man kan vända 100 meter från toppen, men det är nog tuffare än vad man kan tro.
Det var helt klart en givande kväll!
Idag blir de korrekturläsning, kanske dra till kyrkan och snacka mer med missionärerna och sedan ta lite bilder ikväll som man kan ha som alternativ till framsidan.
Längtar sjukt mycket till Afrika ändå, det är verkligen det man tänker på under dagarna. Det kommer bli så sjukt grymt!
/ Jonathan
Dags att skjuta lite snart!
Det rullar på
Nu sitter jag åter en kväll och korrekturläser, det har nu blivit en liten kamp mot tiden. Jag bestämde mig för att gå igenom boken själv innan jag lämnade över den till Robban då jag upptäckte alla 100-tals stavfel.
Och det har verkligen tagit tid vill jag skriva upp. Men om det nu blir så att jag kan göra klart de sista, eller halva boken som jag har kvar att gå igenom. Och själva boken trycks redan i November då får jag två bonusmånader på mig att sälja de exemplar som trycks. Och 2 månader är verkligen en lång tid.
Men men, helgen i stockholm var riktigt härlig. I lördas så kollade jag och Amanda teater. Alexander spelade en råtta och jag rent ut sagt grät av skratt. Kvällen blev också riktigt bra då vi var på 50 års fest. Där träffade vi Ben som kom från England. Jag fick verkligen öva min engelska och Ben hade lite utav samma humor som mig vilket var kul!
Nästa vecka bär det av till Tyskland, känns sjukt att det redan gått ett helt år sedan sist jag var där. Hur som helst ska det bli gött att komma bort några dagar igen. Det är ju Oktoberfest också så de blir grymt.
Godnatt säger killen i tältet!:)
Tack Renata Chlumska!
Ikväll har jag lyssnat på en av mina absolut största föredömen, jag visste redan allt hon hade gjort innan denna kväll men det var helt fantastiskt att lyssna på en människa som redan har gjort mycket av de grejerna som jag själv ligger och drömmer om under nätterna.
Renata började klättra när hon var 21 år gammal, 4 år senare stod hon på toppen av världens högsta berg. Det är ju en helt sjuk bragd att på så kort tid förbereda sig inför en sådan bestigning.
Jag är en person som oftast kommer i sista minuten inför föreläsningar och liknande men idag var jag 45 minuter innan start. Och där inne stod en livs levande Renata, vi pratade lite med henne om hennes rymdprojekt och jag kände mig lite som en liten skolpojke som äntligen fick träffa en av sina största idoler.
För mig är hon en superstjärna, att hon med hjälp av äventyr kan jämföra sitt liv med alla andras. Att man har olika mål och man får ibland ta omvägar för att lyckas, men ger man sig bara tusan på att man ska klara det så klarar man de.
Jag blev ändå förvånad över hur mycket planeringstid hon har inför varje projekt. När hon paddlade och cyklade runt hela USA trodde jag att planeringen bara tog några månader. Men hon anpassade sina 436 dagar efter årstiderna. Så hon kunde undvika paddling under vintern, eller krokodilsäsongen som hon sa. Massa sådana grejer som jag inte riktigt hade haft i åtanke. Hennes planering tog 5 år!
Att lyssna på henne var också extremt roligt, och jag kände verkligen det att om 15 år vill jag också stå på scen och berätta om äventyr, sedan sälja dokumentärer och filmer och att folk utanför ska prata om att de kanske också skulle testa på något annorlunda. Det roliga var att Amanda efter föreläsningen sa till mig att även hon kanske skulle kunna klara av någon strapats. Att våran roadtrip i USA nästa vinter kanske inte behöver bli med bil utan med cykel. Jag fick bara känslan av att fy tusan vad roligt det skulle vara att göra ett riktigt stort projekt med Amanda. Planeringsarbete, genomförande och efter arbete. Vi får se vad som händer, jag vet vad jag vill göra med mitt liv det är en sak som är säker ändå.
Att vandra i Renatas fotspår och också bli en äventyrare!
Nu blir det att kolla hennes dokumentärfilm :)
/Jonathan
Jag är klar!
Det ska bli kul att få ett omdöme av en person som knappt vet vem jag är.
Men jag kan säga att det var sjukt igår när jag skrev ut 107 a4 sidor. Det kändes mycket tjockare än vad jag räknat med.
Kan inte förstå att jag faktiskt slutförde det, jag har nästan bara väntat på att gå in i väggen och komma till en punkt där jag inte kunde komma på vad jag skulle skriva längre. Men den kom aldrig och nu är de klart.
/ Jonathan
Sjukt glad!
Idag har varit en helt och hållet perfekt dag än så länge. Vaknade upp klockan 7 och tog moppen till Alleskolan, där hade vi först lektion. Sedan kom min arbetskamrat Rickard och vi spenderade kommande timme med att knyta ihop ballonger. Efter de satte vi upp alla ballonger och satte upp en tipspromenadrunda. Vädret var toppen och idag var invigningen av skolan så det var ganska mycket ståhej.
Kommande timmar spenderades med att leka med barnen i det sjukt goa vädret, snacka med Eson. Käka hamburgare med andra i personalen och garva åt en komiker som kom och hälsade på.
Vikariedagarna är verkligen inte fel! Med det som är det bästa att igår hade jag ingen korrekturläsare. Nu har jag två och det kan verkligen inte bli bättre. Nu ligger jag helt plötsligt riktigt bra till tidsmässigt. I december vill jag ha den färdigtryckt. Nu ska ja kontakta Sophie så hon får fota lite alternativa bilder till framsidan om hon vill.
Tack Michaela Karlen som föreslog Robert Blomqvist, efter att han sagt ja och han tyckte det skulle bli kul blev jag så glad att jag var tvungen att ge hans mamma som jag jobbade med en kram. Robert är en pappaledig svenskalärare som säkert kommer göra ett toppenjobb!
Nu ska jag snart till mitt andra jobb, ungdommsledare i kyrkan. Jag och Rickard ska handla och laga tacos till 30 pers. Kommer säkerligen bli en go kväll!
Allt är dock inte positivt, jag har haft problem med min axel i en vecka nu och var å kollade upp det idag. På onsdag får jag reda på om de är en kraftig överansträngning. Då kan det bli vila upp till 5 veckor och då skulle ja inte kunna ro något marathon eller jobba inom industrin, och det jobbet vill ja verkligen inte förlora!... Men men bara hoppas på de bästa! :)
/ Jonathan
Små äventyr!
Visst har livet ändå varit fint ändå på senaste men nu börjar det verkligen klia i fingrarna och fötterna igen.
Det känns som om jag blivit lite för bekväm, jag jobbar, tränar lite umgås med kompisar och Amanda.
Men det är ju så, man får helt enkelt ta att köra hårt i några månader med jobb. 3 dagar i veckan snittar jag 12 timmar per dag så efter de orkar man inte riktigt få något bra träningspass.
Ska man till Afrika i 4 månader så får man helt enkelt bita ihop lite, men jag saknar ändå tiden i våras när verkligen allt hände. Jag hade inprincip inte en sekund att slappna av på. Antingen satt jag och planerade cykel/Paddelresan ringde vandrarhem, höll koll på vädret jämt å ständigt. Och man gick ständigt runt med den där kittlande känslan i magen av nervositet pågrund av ett fallskärmshopp väntade eller något gött dyk. Tågluffningen hade man framför sig och det tänkte man också konstant på.
Visst om en månad ska jag till Tyskland och ro ett marathon igen och det ser jag verkligen fram emot men jag är inte van vid att ha det såhär lungt ändå. Så det jag kommer fokusera nu på de kommande halvåret är att ta mig an de små äventyren. På så sätt tror jag att jag kan utvecklas väldigt mycket. Att marknadsföra boken kommer jag lägga enormt mycket tid på också, vi får se hur det går med det:)
Jag ska försöka utnyttja stråken både inom paddling och vandring, stället är ju sjukt vackert. Jag är säker på att ju mer nätter jag får i tält och ju mer bekväm jag blir med att vara i rörelse med kajak, cykel, löpning, vandring desto bättre.
Jag funderar starkt på att när det blir kyligare ute tälta i trädgården bara för att vänja kroppen vid kyla.
Sen så fort ja får ihop pengarna till Afrikaresan då kan ja ju lägga de andra pengarna på lite större grejer.
Men men just nu är de viktigaste att hitta någon som är sugen på att korrekturläsa!
/ Jonathan
Österrike!
Världens vackraste tjej!
Man har hunnit med mycket på ett år!
Om cirka en månad är det dags för årets första roddtävling som går av i Göta Älv, helgen efter de åker vi till Tyskland igen och ror ett marathon, kommer bly grymt! Även om livet verkligen leker för tillfället så kommer de bli underbart att åka bort 5 dagar för nya upplevelser ändå:)
Känns som om att man hunnit med helt sjukt mycket på ett år nu, och om man gör en liten sammanfattning på det ser det ut såhär.
2010 Oktober - Roddmarathon i Tyskalnd
Februari-Påbörjade dykkursen
Mars- Tog Dykcertifikat och körkort
April- Cykling till Skåne och tillbaka
Maj- Fallskärmshopp
Juni- Försök på paddling till Mariestad
Tågluffning som innehöll allt från dykning, besöka storstäder, vandring, klättring, forspaddling, världens högsta lift, snorkling och vanlig solsemester.
Juli- Cykling runt vättern
Jag hade som mål att bestiga Kebnekaise iår också, anledningen till att jag inte gjorde det var att dels var de för dyrt, och jag behöver mina pengar till Kilimanjaro istället. Sedan är det nästan för lågt. Runt 2000 meter, jag och Amanda vandrade ju ner för ett 3000 meters berg i somras med tung packning. Man hinner inte göra allt, men man hinner med mycket!
Det som väntar är nu då att skriva klart de sista sidorna och sedan hitta någon som vill korrekturläsa. Och sedan om allt går enligt planerna kanske en av mina absolut största drömmar slår in, att ge ut sin egna bok!
/ Jonathan
Kilimanjaro!
Jag snackade med en klättrare i Chamonix i somras och han berättade att om man har med en extra acklimatiseringsdag så ökar chanserna att nå toppen enormt.
Höjdsjuka märker man inte av speciellt mycket innan 4500 meter, så de sista 1000 höjdmeterna kommer bli tuffa!
En ganska stor nackdel med att vi åker i Mars-Juni är att då är regnperioden och det gör en bestigning lite svårare än normalt.
Det ska vara helt okej att ta ledigt en hel vecka från volontärarbetet. Men nu väntar då stentuff träning, jag har tänkt att lägga upp träningen på cirka 4 pass i veckan. Jag vill gå upp runt 5 kg så ska köra ganska mycket styrka nu, och vandring med packning.
Tagga! :)
Ullared blev lyckat!:)
Ett regnställ som var ganska dyrt, alltid bra att ha när man är ute mycket.
En vinterjacka, bra märke On the peak, blir perfekt att ha när skidsäsongen drar igång!:)
Sedan en sjukt massa små grejer som blir perfekt, mini termos, mini yxa, multiverktyg.
En annan perfekt grej var vattensäkra påsar som jag var tvungen att låna av några när jag paddlade kajak. Känns bra att ha egna nu! Sedan packväska till cykeln.
En pannlampa som jag kan ha när jag cyklar eller i tältet. En liten lykta som med en sinnes starkt ljus lyser upp hela tältet och räcker många timmar. En tvål i metall som tar bort fisklukt, och en myggkeps.
Medel som man kan ha för att göra skor mer vattentäta, stor vintermössa och bra skidhandskar.
Så Ullared blev väldigt lyckat för min egen del måste jag säga:)
Känns som om jag börjar få det viktigaste nu. Men min livs affär är fortfarande när jag köpte en racer cykel och en annan skitbra cykel som kan ta mycket packning på bruket för 100 kronor.
Det som saknas för mig nu är ändå helt sjukt mycket grejer.
Jag vill i framtiden inhandla en egen kajak.
Egen dykutrustning
Riktigt bra kängor
Ett tält som tål vilken storm som helst
Klätterutrustning
Ett stormkök i titan
Sedan är jag nöjd! bara fortsätta jobba....
/ Jonathan
Jobb jobb, skriv skriv
Jobbar några kvällar på industrin, jobbar lite i kyrkan, vikarie, hjälper morfar med markiser. Det goa är att under de flesta dagar kan jag avgöra själv hur jag jobbar.
Några veckor kan jag lika gärna pumpa på med 16 timmar om dagen som jag gjort 2 dagar denna vecka, sedan kan man ju ta de lungnare och göra något annat nästa.
Det var precis såhär som jag hade planerat upp att jag ville ha de, så ja är glad för de!
Arbetslivet har inte alls varit något nytt för mig direkt, jag läser att de flesta längtar tillbaka till skolan, det gör verkligen inte jag. Föra året var extremt jobbigt och tufft för mig ändå.
Jag gick ju bygg och var bara i skolan 2 dagar i veckan, sedan jobbade jag i en golvfirma som praktikant. Att jobba 7-4 tre dagar i veckan var verkligen döden. För att sedan under helgerna jobba ihjäl sig för att få ihop 25 000 till luffen, dykcert, fallskärmhopp och diverse grejer.
Så om man jämför mitt liv nu och senaste året så är det väldigt mycket bättre nu:)
Nackdelen är bara att jag får väldigt lite tid med Amanda och det gör mig inte gott.
Jag har sovmorgon nästan varenda dag och då går jag upp och dricker morgonkaffe och skriver i någon/några timmar. Det är min flykt från verkligheten. Det känns som om jag är ute och tågluffar igen och det är en så grym känsla. Man lurar huvudet totalt när man skriver det är därför jag älskar det! Sen att jobba när man vet vart pengarna kommer gå till är också gött, Afrika!!
/ Jonathan
Boken närmar sig sitt slut
Bloggen har varit perfekt hjälp, paddlingen hade jag nästan glömt bort hur det var, men så kom jag på att jag redan skrivit mycket om de på bloggen så de var nästan bara kopiera allt det och ändra lite.
Var också och kollade innebandy här om dagen, jag hade inte varit i sporthallen sedan nästan 7 månader så det kändes konstigt att gå in där igen. Man har så sjukt många fina minnen ändå.
Men det jag tyckte var väldigt skönt när jag satt där och kollade när alla sprang efter bollen var att jag faktiskt inte saknade det någonting. Kände absolut inget sug alls efter att vara där nere på planen.
Hade det varit tvärt om och jag hade känt ångest över att jag slutade hade det varit betydligt jobbigare. Men det var med en skön känsla man lämnade sporthallen. Tror faktiskt jag fått tillräckligt med innebandy i mitt liv.
Jag är riktigt sugen på att satsa på att slå igenom som solo äventyrare. I dalarna kan man utbilda sig i 2 år så man skulle kunna jobba utomlands som klättringsguide någon säsong, sedan kanske forspaddlingsguide någon annan. Expeditionsledare eller dykare. Det finns så sjukt mycket där ute i världen som jag vill åt.
Men ska man slå igenom krävs ett super projekt. Göran kropp cyklade till Mount everst och besteg det. Frågan är bara vad päron ska hitta på för sådant projekt i framtiden. Något riktigt galet kommer det bli är en sak som är säker:)
/ Jonathan
Tårar i vildmarken
Hej! Jag heter Ellen och är JONIS storasyster… jag spelar för det mesta på min flöjt, skrattar åt mina egna skämt och älskar mat i alla former!
Efter att ha inspirerats av min lillebrors alla äventyr och resor så bestämde jag mig för att ge mig ut i vildmarken med min kära flöjtkompis Maria! Eftersom jag ständigt arbetar i hemtjänsten fick vi ta de enda två lediga dagarna jag hade oavsett väder och vind…
Vi planerade i cirka 40 minuter och jag packade ner mina enkla tillbehör (plus alla jonis grejor som såg proffsiga ut) i min lärarväska 2011!
Kvällen innan avgång packar vi om alla grejer i två 65 liters ryggsäckar… varje ryggsäck vägde sedan 13 kilo (fattar inte varför).
Efter en natts sömn hemma hos Maria vaknar vi båda upp och gör iordning en frukost för fyra personer som vi själva trycker i oss för att stå oss så länge som möjligt..sen ger vi oss av. Maria hade ett par rejäla skor värda 3000 spänn och jag hade mina avdankade gympaskor som jag slängt ett par veckor tidigare men saknat så jag hämtade tillbaka dem från soptunnan… bra.
Efter 500 meters gång känner jag hur skoskavet börjar komma krypandes och svetten börjar rinna pågrund av denna enorma packning.. vi stannar upp och tar av oss lite plagg och tar sen upp gången igen. Vi är båda glada och skrattar förtjust åt vårat kommande äventyr.
Jag trodde att vi skulle vandra på en trevlig stig utan större hinder.. ICKE! Terrängen var av värsta slag och när vi väl möter en man av det mest uråldriga slag berättar han med glädje att det nu väntar oss 5 KILOMETER uppförsbacke.. åå tänkte vi och satte igång. Med ett inbillat rep släpade vi oss upp för stupet samtidigt som vi såg ett antal grodor som vi genast började räkna…
Det var fantastiska utsikter på toppen av berget och den första fikapausen var inte långt borta! Under tiden vi vandrade så fick jag svaga minnen om att jag hade vart där förut.. vilket jag hade! En gång i tiden läste jag gympa B och då hade vi vandrat en kort sträcka på samma ställe som nu…. Det var på den tiden jag hade ryggskott och även då hasade mig fram i terrängen….
Efter tre timmars färd stannade vi upp på ett berg för att trycka i oss godis o bullar o bananer… jag tog fram min mobil som hade pipit konstant och konstaterade att jag hade fått 9 sms! maria gjorde detsamma men blev genast deprimerad eftersom hon inte hade fått ett enda. Jag övervägde att skicka ett men insåg att det bara hade gjort saken värre…
När vi hade vilat ett tag så kände vi hur tidspressen kom över oss och vi började åter gå efter en snabb titt på kartan.. konstigt nog såg det inte ut som att vi hade rört oss över huvud taget…
Med svettfläckar under armarna tar vi oss fram genom gyttja och träsk… maria går lätt över allting medans jag får hoppa och trixa för att inte förstöra min gympaskor helt. Eftersom vi redan hade druckit det mesta av vårat medhavda vatten så va vi tvungna att hitta civilisationen.. INTE lätt.. men plötsligt uppenbarade sig en ladugård i fjärran. Vi lät våra enorma ryggsäckar ligga kvar i diket och klättrade över ett taggtrådsstängsel för att ta oss dit.. jag frågar maria om vi verkligen får gå här.. hon svarar att antagligen inte eftersom det är avspärrat…. Men men vi går dit…
Plötsligt tror jag att jag skymtar en björn, jag får lätt panik och väser till maria att vi borde vända. Björnen visar sig vara en as stor schäfer hund som tycker vi har inkräktat på hans revir. Maria får stanna och uppehålla hunden samtidigt som jag slinker förbi och stiger in i huset. Eftersom jag har jobbat i hemtjänsten hela sommaren och är van vid att gå in i folks hus så ropar jag trevligt – HOHOOOOOOO!!! Innan jag har slutat att hoa så sticker en dam fram sin näsa, endast iförd trosor…. Mindre fräscht. Jag frågar artigt om vi kan få vatten och hon pekar mot stallet där det tydligen fanns en vattenslang. Jaha, vi går dit och tankar på flaskorna och sen går vi tillbaka mot 13 kilos väskorna i diket…
Vi provsmakar vattnet och maria kände sig en aning besviken över att det inte ens hade en bismak av gödsel! Eftersom jag är den känsliga av oss så tycker jag att vattnet smakar både häst och gödsel…
Efter ett tag kommer vi på att vi inte har sett någon orange prick ( det är dom man ska följa hela leden) … vi vänder om men hittar ingen.. plötsligt ser jag något ligga på marken, det är pinnen med den oranga fläcken.. frågan är bara åt vilket håll den pekade när den väl stod upp??... till slut hittar vi vägen.
Sen blir vi hungriga, vi lägger upp alla våra saker på ett trevligt bord och jag bävar inför stormkökets låga. Men allting verkar funka och vi lagar makaroner och pastasås. Det smakar absolut ingenting men eftersom marias pappa har skickat med oss hela husets kryddor så pepprar vi frenetiskt på måltiden (i alla fall jag). När vi har ätit upp så kommer första regnskuren.. jag räddar det viktigaste vi har, toalettpappret. Maria plockar ihop stormköket som hon har diskat med våtservetter och sen tycker vi att vi är klara.. tills vi ser alla tändstickor ligga i en pöl på bordet. Båda skäms till det yttersta och plockar under tystnad upp resterna av tändsticksasken. Vi har ju i alla fall bröd och tubost, tänker vi i en gemensam tanke…
Pappa ringer och frågar hur det går… jag tackar för omtanken och berättar i korta drag, samtalet slutar med att pappa får ångest över att vi är mitt i skogen och att han saknar sin bil.
Grejen var att jag och maria skulle vandra till Bunn och där skulle vi ta pappas bil och åka tillbaka med. Bilen hade jag och pappa ställt dit dagen innan… dock var det det trafikstop så vi fick ta världens omväg och kom fram till Bunn klockan två, klockan två skulle pappa börja jobba så han fick ringa till sitt jobb och förklara att hans dumma unge hade orsakat detta.. jag tackade för det nya smeknamnet och satte mig sen i den andra bilen för att åka tillbaka hem med pappa. I 110 km/h vrål åkte jag och pappa hem igen för att jag skulle hinna till mitt arbete… under färden sa vi ungefär tre ord till varandra – ”hatar detta”. Sen kom jag fram till hemtjänsten en minut över tre.
Men men, nu hade jag och maria kommit fram till ett stop och kollade på kartan vart vi var.. jag trode starkt på att vi hade gått flera mil men det visade sig vara en halv centimeter på kartan, ungefär sex kilometer. Ingen av oss förstod hur vi inte kunde röra oss på kartan fast vi gick och gick timme ut och timme in…
Klockan sex hittade vi en sjö som vi satte oss vid, jag drog av mina skor och trodde allvarligt att mina fötter hade dött eller i alla fall fått en rejäl chock. Vädret var jättefint och vi uppskattade mer och mer våran tur i det vilda! Eftersom vattnet åter var slut så tyckte maria att vi skulle dricka sjövatten.. never sa jag och höll mitt kvarvarande vatten hårt mot mig. Maria fyllde på två flaskor med gult vatten och tänkte koka gröt på det senare. Fräscht.
Vi gick längst vattenbrynet som glittrade i kvälls solen. Så fint! Sen fick vi syn på en liten gubbe vid ett rött hus, vi klampade fram och meddelade att vi va i vattenbrist! Då hämtade den lilla gubben en stor dunk som han fyllde på våra flaskor med. Jag trodde starkt att det var spettsat med något mindre bra och vågade inte provsmaka. Innan jag hade hunnit förmedla mina tankar till min medvandrare så hade hon redan börjat dricka.. hon hostade i tio minuter men det visade sig inte vara något annat än att hon hade satt i halsen… jag var fortfarande tveksam.
Efter att ha vandrat nerför ett stup av lera så kom vi till ett kalhygge, där fick jag tre skärrade sms om att det åskade och att vi skulle gå in i närmsta hus och inte vara vid några träd. Inte så lätt för oss eftersom vi var mitt i ingenstans. Vi fortsatte gå tills vi hörde lite muller.. fem sekunder senare kom regnet och sen började det blixtra. Jag fick lätt panik som senare blev allt större. Jag och maria stod som två böjda hästar vid ett litet träd på sumpmarken och reagerade olika i denna hårda situation. Jag stod och grät medan jag förtvivlat försökte ringa alla fäder och mödrar utan teckning. Maria stod och hettsåt allt godis vi hade. Efter en timme av nära döden upplevelser så bestämde vi oss för att slå upp tältet på sumpmarken…. Eftersom jag nu fick en konkret uppgift att koncentrera mig på så kom pedagogen i mig fram, jag berömde maria för att hon satte ner alla pinnar rätt och dirigerade vart allt skulle vara. Väl inne i tältet fick dock båda lätt ångest eftersom det var så himla trångt. Jag tänkte glädja mig med att ta fram min kudde ur väskan… i väskan var tyvärr allt blött så jag kunde inte använda något…och sovsäcken som jag hade lånat av jonis var av kallaste laget. Tältet stod på sumpmarken mitt i en granskog och jag sov i en grop med marias blöta byxor som kudde. Klockan tio somnade både jag och maria av skräck och trötthet…… tolv timmar senare vaknade vi båda stelt upp och insåg att vi måste börja fortsätta vandra… ORKA!!!
Jag hade åter fått 9 sms av min mamma och pappa som tydligen hade åkt ända till Bunn för att leta efter oss mitt i natten… dom hade självklart inte hittat oss eftersom det inte var någon täckning och vi visste inte vart vi va.. då hade mamma och pappa åkt till mac donalds istället för att ta sig ett skrovmål.
Jag och maria började nu vandra tillbaka eftersom vi insåg att Bunn var omöjligt att ta sig till. Vi fick kontakt med marias mamma som gav sig ut för att leta efter oss… vi trodde räddningen va nära och slog oss ner vid ett torp och åt upp all mat vi hade kvar. Då ringde marias mamma och sa att hon inte kunde ta sig fram pga en bom i vägen… hon ber oss vänligt att gå mot nordost.. ??? vilket håll är det tänkte vi och tog första bästa stig.. som var helt fel och i motsatt riktning. Efter en timmes färd vänder vi om mot torpet och jag tror i mitt stilla sinne att jag för evigt måste bo i skogen och leva som ett troll…. Då hör jag en ljuv stämma som visar sig vara marias mamma! RÄDDADE!!!!
Vi tågar mot bilen och känner livet återvända! LYCKA!!
Vättern runt dag 3
Så vi befinner oss alltså i Motala, det har spöregnat hela natten och vi hade inte orkat sätta upp tältet. Utan 4 grabbar ligger under bar himmel med tältet som ett täcke. Vi somnade vid cirka 3 och vaknade en timme senare. Eller jag, Mackan och musse vaknade. Ludde fortsatte med sin skönhetssömn så vi ställde klockan på alarmet så att han trodde klockan var 6 istället för 4. annars hade han nog aldrig gått upp.
Det regnade inte längre och på något konstigt sätt kändes det som om vi alla var ganska pigga i benen. Vi åt våran frukost sedan behövde Mackan gå på toa bakom en buske inte långt ifrån där jag satt och åt..
De första milen fick jag låna ut min älskade racer och cykla på koffes tröga cykel som man fick kämpa även när man cyklade nerför. Jag kunde inte fatta hur koffe hade klarat cykla så långt på den.
Klockan var halv 5 på morgonen och vi höll ändå väldigt bra tempo, kändes riktigt bra att för en gång skull vara ute i bra tid. Landsskapet öppnade upp sig och det var inte lika mycket uppför längre. Men vi skulle totalt cykla 14 mil idag och det är ganska långt. Vi tog ett stopp vid en mack vid 8 och då hade vi kommit en bra bit, det kändes bra i kroppen. Åter kan man förundra sig över hur lätt kroppen har för att anpassa sig. Vi var ganska splittrade som grupp men vi averkade mil efter mil, jag hade fått tillbaka min racer igen och det var nästan som att åka moped. Solen kom fram och att cykla precis vid vättern var verkligen ögongodis. Ludde stannade och sa att det kändes så lätt att cykla, imponerande ändå!
Helt plötsligt lite längre framför mig ser jag att musse har lagt sig ner, jag frågar vad han gör. Då säger musse att han vill ta en paus och sova lite. Det tyckte jag inte lät som en bra ide alls så vi fortsatte. Sömnbristen började ändå sätta sina spår i gruppen. Vi hade ju knappt sovit något alls natten innan motala heller. Men musse hade haft en trög cykel nästan hela tiden+tung packning så jag förstod honom ändå. Väl i gränna tog alla utan Ludde varsin pizza, jag kunde inte förstå varför inte han ville ha någon..
Väl i gränna drabbades vi av ruskigt oväder, jag blev riktigt rädd att jag skulle få vattenplaning med mina smala däck och köra omkull. Men vi tog oss sakta men säkert fram. När jag skulle sätta på mig regnjackan så visade sig att jag glömt den och istället råkat ta med regnbrallorna istället. Så totalt dyngblöt blev det att cykla vidare.
Vi träffade några andra långfärdscyklister som skulle cykla till Köpenhamn, sedan där ta tog till Amsterdam. Jag förklarade att jag precis varit i Amsterdam, då frågade tjejen om jag hade varit där för droger. Jag sa att nej verkligen inte och då såg det ut som om hon tänkte att vad annars skulle jag ha gjort där.
Droger i Amsterdam har man hört mycket om, jag och Amanda träffade några andra tågluffare som råkat riktigt illa ut då först 15 horor hoppat på dem och bestulit dem på mobiltelefoner, sedan hade några män kommit fram och lagt hasch i deras händer sedan tvingat dem att betala. Så kan det gå!
Vi segade oss fram och nu började det ta emot, i uppförsbacken skulle jag försöka cykla bakom Markus och putta upp honom då hände det något med mitt knä som inte kändes bra. Men men det blir till att styrketräna upp dem nu i vinter.
Väl i Jönköping var det som om vi var hemma. Vi cyklade och skrattade åt det mesta tills vi kom till trånghallabacken då det inte alls var roligt längre.
I Habo var alla ruskigt trötta och orkade knappt säga hejdå till varandra, jag var inte direkt trött i benen utan mest i huvudet efter bara 3 timmars sömn på 3 dagar. Men men ännu en grej som jag hade som ett nyårslöfte är avklarat och herregud vad roligt man har haft under tiden ändå!
Tack ska ni ha Ludde, koffe, Macke å Musse för 3 fina dagar ute på vägarna. Nästa sommar ska jag försöka få med detta team att köra hela Sverige. Det hade varit något! blev en ganska lång sammanfattning och som vanligt orkar jag inte läsa igenom vad jag skrivit så det finns säkert några stavfel men men de får ni ta:)
/ JOnathan
Sugen på Afrika! Planer inför kommande äventyr!
Jag tror att när man väl fått smak på hur roligt det är att vara ute och resa, då dröjer det inte länge innan man vill ut igen. Och då menar jag inte bara ligga vid en pool utan verkligen resa och uppleva ett land!
Jag har kollat igenom bilderna från luffen idag cirka 1700 bilder och det är helt sjukt vilka minnen man kommer ta med sig från denna sommar. Att tågluffa kommer jag LÄTT göra om i mitt liv men nästa gång jag gör det kanske blir med Rickard som gatumusikant i Europa eller med Amanda igen. Vi har pratat om att göra det i Indien i framtiden. Det hade verkligen varit häftigt!
Igår hade jag och Amanda våran 2 årsdag, sjukt vad tiden går fort! men på 2 år har vi två hunnit med väldigt väldigt mycket tillsamans. Hon är min klippa och den personen som jag tänker på mest varenda dag.
Mitt jobb på industrin älskar jag, jag är en grubblare och att jobba kväll/natt och montera samma grej gång på gång låter skitsurt. Men jag behöver inte tänka på vad jag gör längre, det går av sig själv. Man kan försvinna in helt i en annan värld, sen vaknar man upp efter 7-8 timmar så har man tjänat goa pengar.
6 månader är det kvar till Afrika och jag längtar något sjukt, en av mina största drömmar i livet är att simma med vilda delfiner och det hoppas jag kunna göra med Rickard och Amanda i Zanzibar! Men självklart åker vi dit för att jobba och göra nytta framför allt. Och jag har en annan tanke med det. Ett nytt projekt som går ut på att jag ska inprincip försöka göra något ingen annan gjort innan och fullständigt offra mig själv för barnen i Tanzania, i hopp om att försöka dra in pengar. Jag måste marknadsföra det och träna stenhårt under 1 års tid när vi kommer hem från Afrika, och sedan utföra det på cirka 30-35 dagar.
Jag vet inte om det är möjligt fysiskt men jag ska försöka! Kommer skriva mycket mer om det projektet efter min bok.
/ Jonathan
