Du är stark farmor!
Igår var jag, pappa och Jakob ute och gick i kroksjön. Solen strålade och allt var perfekt ända tills pappas telefon ringde. Han vände genast på klacken och vinkade oss tillbaka. Farmor hade blivit sämre och behövde köras in till sjukhuset. Jag blev faktiskt väldigt rädd, farmor är väldigt gammal och har varit sjuk länge. När vi kom till hennes hus lugnade jag ner mig lite när farmor sa att hon skulle locka håret innan vi behövde åka och såg ganska pigg ut.
När vi kom till ryhov fick hon ett rum och där skulle hon ligga och vänta på någon läkare.
Jag drabbades plötsligt av otroligt dåligt samvete. Farmor besöker ofta ryhov och ibland ligger hon inne flera dagar.
tanken slog mig att jag haft så mycket att tänka på själv att jag knappt tänkt på att farmor legat själv i ett dystert rum flera dagar irad och ett besök, en blomma eller vad som helst hade helt klart kunnat göra hennes dag.
Sen tänkte jag visst jag träffar henne alltid under födelsedagar och vi bjuder henne på middagar och allt men hur många gånger har jag åkt till henne under en vardag bara för att kolla hur hon mår? om hon behöver hjälp med att handla eller något. Inte alls många gånger, om farmor skulle dö idag vad hade jag varit för barnbarn då? Då hade jag ångrat mig så sjukt mycket att jag inte gjort mer för henne. Redan när jag lämnade ryhov igår bestämde jag mig för att imån ska jag helt klart hälsa på henne! och så blev det. Jag och Jakob fick leta ett bra tag för att komma till intensivavdelningen där hon låg. En läkare visade oss vägen och där låg farmor. I en säng i ett rum med massa slangar i sig och såg väldigt lessen ut. När hon såg oss blev hon väldigt glad såg man på henne. Och det kändes bra kan jag lova. Att sitta där en stund och prata med henne. Hon berättade om sitt liv när hon var ett barn och allt möjligt. Jag kände det att jag önskat jag gjort sånthär oftare. Och det ska jag börja göra! När jag satt där tänkte jag också på alla andra som ligger på sjukhuset och har så fruktansvärt tråkigt. Så jag frågade läkaren om de va okej om jag och några kom te olika avdelningar och spelade för de sjuka. Hon blev också jätteglad och sa det var en strålande sak att göra.
De jag ska fråga om de vill göra detta med mig är Rille (som redan tackat ja)
Min syster och Louise. Jag är nästan säker på att fler känner som mig. Men jag kan säga att jag mår väldigt bra just nu bara genom tanken att veta idag gjorde vi en person väldigt glad. Det måste vara den bästa känslan som finns.
Jag har också lovat Lisa Abrahamsson att ge henne veckans ros.
Motivering: En mycket trogen läsare som nästan kan min blogg bättre än mig själv!
Dagens citat går till mig själv.. haha jag råkade av misstag säga
Hej skulle jag kunna beställa bröd i korv?..
Ha de bra gott folk!
Pear
När vi kom till ryhov fick hon ett rum och där skulle hon ligga och vänta på någon läkare.
Jag drabbades plötsligt av otroligt dåligt samvete. Farmor besöker ofta ryhov och ibland ligger hon inne flera dagar.
tanken slog mig att jag haft så mycket att tänka på själv att jag knappt tänkt på att farmor legat själv i ett dystert rum flera dagar irad och ett besök, en blomma eller vad som helst hade helt klart kunnat göra hennes dag.
Sen tänkte jag visst jag träffar henne alltid under födelsedagar och vi bjuder henne på middagar och allt men hur många gånger har jag åkt till henne under en vardag bara för att kolla hur hon mår? om hon behöver hjälp med att handla eller något. Inte alls många gånger, om farmor skulle dö idag vad hade jag varit för barnbarn då? Då hade jag ångrat mig så sjukt mycket att jag inte gjort mer för henne. Redan när jag lämnade ryhov igår bestämde jag mig för att imån ska jag helt klart hälsa på henne! och så blev det. Jag och Jakob fick leta ett bra tag för att komma till intensivavdelningen där hon låg. En läkare visade oss vägen och där låg farmor. I en säng i ett rum med massa slangar i sig och såg väldigt lessen ut. När hon såg oss blev hon väldigt glad såg man på henne. Och det kändes bra kan jag lova. Att sitta där en stund och prata med henne. Hon berättade om sitt liv när hon var ett barn och allt möjligt. Jag kände det att jag önskat jag gjort sånthär oftare. Och det ska jag börja göra! När jag satt där tänkte jag också på alla andra som ligger på sjukhuset och har så fruktansvärt tråkigt. Så jag frågade läkaren om de va okej om jag och några kom te olika avdelningar och spelade för de sjuka. Hon blev också jätteglad och sa det var en strålande sak att göra.
De jag ska fråga om de vill göra detta med mig är Rille (som redan tackat ja)
Min syster och Louise. Jag är nästan säker på att fler känner som mig. Men jag kan säga att jag mår väldigt bra just nu bara genom tanken att veta idag gjorde vi en person väldigt glad. Det måste vara den bästa känslan som finns.
Jag har också lovat Lisa Abrahamsson att ge henne veckans ros.
Motivering: En mycket trogen läsare som nästan kan min blogg bättre än mig själv!
Dagens citat går till mig själv.. haha jag råkade av misstag säga
Hej skulle jag kunna beställa bröd i korv?..
Ha de bra gott folk!
Pear
Mot dykarlicens!
Nästa vecka drar dykarutbildningen igång då, den kommer hålla på nästan hela Februari. I somras testade jag för första gången på scuba diving, det var i cypern. Vattnet var helt klart, Vi hade en kort teorilektion innan dyket sen tog vi en minibuss till något underbart ställe längs havet. Jag var ganska nervös men det släppte helt när vi väl kom under ytan. det är en helt annan värld där nere. Färgglada fiskar kom simmande mot mig. Vi gick djupare och djupare ner. Det var helt magiskt. Men det kostade väldigt mycket. När vi kom hem från cypern gick jag in och kollade efter dykutbildningar osv. Det fanns en butik i jönköping som hade certifikerat massor av dykare. Perfekt tänkte jag då är det bara anmäla sig. Jag blev överlycklig när Amanda kom hem och sa att hon hade fått pengar till det med. Om man har dykarlicens kan man hyra allt man behöver för ett bra pris och dyka hur länge man vill. men jag började läsa mer om fortsättningskurserna för väldigt bra priser kunde man läsa upp sig till divemaster. Om man gör det har man möjligheten att kunna åka vart som helst i världen och jobba som dykningsinstruktör. Hur fett hade inte det varit? Att dyka med delfiner,hajar, sköldpaddor, beskåda korallrev och allt möjligt skulle höra till ens jobb. Jag vill ha den möjligheten! Efter studenten är min plan att göra militärtjänst och volountärjobba ett år. Jag tror jag vill läsa vidare sedan till äventyrsledare i älvdalen. Det skulle göra så jag skulle kunna jobba som forsränningsguide, klätterinstruktör, expeditionsledare man får lära sig starta eget företag osv. Tror faktiskt jag skulle älska de! Efter den utbildningen bara dra iväg långt bort och jobba med olika grejer som man verkligen skulle brinna för varje dag.
Jag praktiserar just nu på en golvläggningsfirma i mullsjö, en dag frågade jag en snickare,
Trivs du med ditt jobb?
Han svarade, nej det är skitsurt, men någonting måste man ju göra tills pensionen. Han var ca 40 år, han skulle alltså göra något han tyckte var skitsurt fram tills han var 65? Jag mådde illa av bara den tanken.
Men sen tänkte jag efter noga vilken min absolut största dröm var, och det är inte mount everest eller något liknande, min största dröm är att alltid vara lika kär i Amanda som jag är just nu!
Nog om det nu kom jag in på helt andra grejer, jag ser verkligen fram emot alla dykarlektioner den kommande månaden!
Bye
Jag praktiserar just nu på en golvläggningsfirma i mullsjö, en dag frågade jag en snickare,
Trivs du med ditt jobb?
Han svarade, nej det är skitsurt, men någonting måste man ju göra tills pensionen. Han var ca 40 år, han skulle alltså göra något han tyckte var skitsurt fram tills han var 65? Jag mådde illa av bara den tanken.
Men sen tänkte jag efter noga vilken min absolut största dröm var, och det är inte mount everest eller något liknande, min största dröm är att alltid vara lika kär i Amanda som jag är just nu!
Nog om det nu kom jag in på helt andra grejer, jag ser verkligen fram emot alla dykarlektioner den kommande månaden!
Bye
del 2 hjärtfel och överträning
I mitt senaste inlägg berättade jag om hur jag övertränade mig själv och till slut svimmade i skogen. Varför gjorde jag det egentligen? sprang jag bara för en supertid i göteborgsvarvet? nej jag sprang och tränade för jag mådde så sjukt bra av det. Min kropp visste att nästan varje dag skulle den få en riktigt genomkörare. På samma sätt som folk blir beroende av godis, mat, alkohol blev jag beroende av att träna. Ju mer jag tränade desto enklare klarade jag av vardagen och skolan. Om ni är beroende av tex kaffe testa att ta ett break några dagar. Ni kommer då bli väldigt tjuriga och få ont i huvudet. Samma sak hände med mig när jag inte tränade. När mina kompisar pratade jag i skolan om hur jobbigt det skulle bli att träna på kvällen längtade jag efter att få ta på mig löparskorna och pressa mig till det yppersta. här kommer nästa del
Jag råkade av misstag säga till min syster att jag hade svimmat och då dröjde det inte länge vill jag lova tills mamma visste om de. Mamma ringde läkaren och jag fick genast tid. De tog ekg test och bad mig sedan sitta och vänta. Jag tog det hela med ro, jag var okej inget att vara rädd för. Satt och planerade kvällens träning. Sedan hör jag han där ska med en ambulans nu. Jag ser att läkaren pekar på mig, jag kollar om de sitter någon bakom mig för det kunde ju inte vara möjligt. Varför skulle jag åka ambulans? Efter 5 minuter kommer de in 2 ambulansförare med en rullstoll som jag får sätta mig i. De tar mig snabbt till ambulansbilen och kör snabbt till ryhov. De pratar med mig som om jag i vilket fall ska slockna och dö kändes det som. Jag frågar gång på gång,
Kan jag springa göteborgsvarvet? kan jag springa göteborgsvarvet? då skrattade en av dem och sa vila dig nu.
När vi kom till ryhov gjordes det mer tester sedan fick jag sitta ner och vänta igen. Nu satt jag verkligen inte och planerade kvällens träning. Nu satt jag och bad om att det inte skulle vara något alvarligt fel på mig. I göteborgsvarvet finns det 20 startgrupper, i den första springer alla afrikaner och de som ska vinna jag hade kvalat och skulle starta i den näst bästa. Jag hade tränat i månader det är väldigt svårt att förklara vilken stor grej det var för mig. Så när läkaren säger du har totalt träningsförbud i en månad te att börja med sen får vi svaren. Ekg testet hade tydligen inte varit bra. När jag sedan satte mig i bilen kände jag en enorm tomhet. Vem var jag nu? jag hade kallats habos forrest gump. Vad skulle jag göra i en månad? det brast totalt för mig och tårarna ville aldrig sluta rinna.
2 dagar senare när göteborgsvarvet drog igång satt jag hemma och gjorde absolut ingenting. Jag var arg på mig själv, det var mitt eget fel vad som hänt. Jag hade tränat för hårt för länge helt enkelt. Jag var ändå på något sätt tacksam för att jag levde. Folk dör av att träna med hjärtinflammation. Så vad gjorde jag den sommaren?
Jo det blev den absolut bästa sommaren i mitt liv. Jag var i Rom, istället för att träna satt jag ute i solen med min gitarr och lärde mig nya saker varje dag. Jag var väldigt mycket med Emil Fridh och det gjorde mig väldigt gott, vet inte hur många goa dagar vi hade tillsamans den sommaren med vattenskidor i stråken, kanot och allt möjligt. Jag lärde också känna Snarberg och han blev en mycket god vänn. Konfirmationslägret var fruktansvärt kul. Eson var också en stor hjälp. Det fanns så otroligt många som fanns där för mig. I slutet av den sommaren träffade jag Amanda och jag var fruktansvärt lycklig. Månaderna bara flög iväg men en dag ringde det. Det var min läkare som sa Jonathan ditt hjärta är helt bra, du kan börja spela innebandy och träna igen.
Om jag inte fått hjärtfel och fått de 8 månaderna till att ägna mig åt helt andra saker hade jag nog troligen spelat innebandy än idag och inte alls haft samma drömmar. Det kändes som jag bevisade för mig själv att man avgör själv hur man vill leva. Om någonting inte går som planerat kan du alltid ta andra vägar för att vara lycklig. Det är en trygghet för mig att känna på det sättet.
Nu har ja skrivit väldigt mycket hoppas inte jag tråkat ut er, Ha det toppen! / Jonathan
Ny design och lite om mitt hjärtfel
Till att börja med vill jag tacka Sophie Janeman för ett riktigt bra jobb med layouten. Jag har faktiskt fått endel klagamål på att min blogg har varit för tråkig när de gäller design och sånt. Så hoppas ni tycker om de, det ja ska skriva om nu tänker jag också dela in i olika inlägg för de skulle bli alldeles för långt annars. För 2 år sen drabbades jag av hjärtfel pga överträning, här kommer den historien. Trevlig läsning :)
Jag har aldrig någonsin varit i så bra form som jag var för ungefär 2 år sedan. En ljumskeskada gjorde så jag inte kunde spela innebandy, men jag hade inga problem när jag bara sprang å undvek snabba vändningar. Så jag började helt enkelt löpa,cykla, simma väldigt väldigt mycket. Ibörjan gick det segt men min kropp kom in i det snabbt jag kunde springa mil efter mil. När jag inte tränade eller tog en vilodag skrek min kropp efter träning.
Jag insåg det inte då men nu i efterhand förstår man hur sinnessjukt mycket jag tränade under de månaderna inför göteborgsvarvet. Mitt mål va att springa de under 1.20.
En grej jag gjorde under den perioden var att efter en skoldag satte jag på mig löparskorna och sprang hem från stan. Det sjuka var att under tiden som jag sprang planerade jag i huvudet hur jag skulle träna nästa vecka. Efter att jag hade sprungit de 25 km mådde jag hur bra som helst. En eftermidda i veckan ägnade jag till simning, oftast 3 km långa pass. Vansbrosimmet i en svensk klassiker är 3 km. Efter simningen, löpning och så höll det på. Det blev ju kanske inte mindre träning när jag fick upp ögonen för Jonas Colting en världmästare i Triathlon. För er som inte vet vad Triathlon är så är det en tävling där man simmar,cyklar och sedan löper. En Ironman är den tuffaste idrottstävlingen en person kan utföra. Klart som tusan ja började träna ännu mer. Jag ville ju självklart utföra en ironman i framtiden.
Jag ställde upp i ganska många andra löpartävlingar som gick väldigt bra. Midnattsloppet sprang jag milen under 40 minuter på precis efter jag hade debuterat i a laget. Jag sprang med chipp och det visade sig att av 7000 löpare var jag på topp 150, Jag hade sprungit om 3000 personer under den tävlingen.
När jag kvalade om startplatser till göteborgs varvet tävlade jag med en i min egen ålder. Han var ruskigt bra i löpsteget och jag förlorade mot honom precis, det visade sig att han kommit 3a på sm 3000meter. Han frågade vilken förening jag tillhörde jag svarade, jag spelar i Fagerhult. När han förstod att jag spelade innebandy skrattade han, och skakade på huvudet å lunka iväg. Jag roppade efter honom att när gbg varvet startar blir de du som jagar mig!
Månaden innan körde jag ännu hårdare man kände att de började närma sig. Hör någonstans började nog min kropp säga ifrån att " Jonathan jag klarar inte mer, måste vila"
Jag sket i det och körde på, det var en helt vanlig morgon i ok-gränsen jag höll ett riktigt dåligt tempo, orkade ingenting. Sen gick allt så fruktansvärt snabbt det flimrade till i ögonen, knäna vek sig och allt blev svart. Där låg jag i skogen jag vet inte hur länge tills jag känner att någon ruskar om mig. Ja återfick medvetandet och kom snabbt på fötter.
Hur mår du unge man frågade hon.
Bra jag råka bara somna mumlade jag sen gick jag hem. Livrädd, fattade inte vad som hade hänt. Tänkte bara inte ett ord om detta till mina föräldrar då kmr de ringa läkarna och vem vet vad dom hittar. Jag hade ingen anning om då att jag hade hjärtinflammation och skulle få ta ett träningsbreak på 8 månader.
Nu har jag skrivit mycket men som sagt finns väldigt mycket mer, nu är de dags att dra te jobbet ha de fint!/
Jonathan
Jag har aldrig någonsin varit i så bra form som jag var för ungefär 2 år sedan. En ljumskeskada gjorde så jag inte kunde spela innebandy, men jag hade inga problem när jag bara sprang å undvek snabba vändningar. Så jag började helt enkelt löpa,cykla, simma väldigt väldigt mycket. Ibörjan gick det segt men min kropp kom in i det snabbt jag kunde springa mil efter mil. När jag inte tränade eller tog en vilodag skrek min kropp efter träning.
Jag insåg det inte då men nu i efterhand förstår man hur sinnessjukt mycket jag tränade under de månaderna inför göteborgsvarvet. Mitt mål va att springa de under 1.20.
En grej jag gjorde under den perioden var att efter en skoldag satte jag på mig löparskorna och sprang hem från stan. Det sjuka var att under tiden som jag sprang planerade jag i huvudet hur jag skulle träna nästa vecka. Efter att jag hade sprungit de 25 km mådde jag hur bra som helst. En eftermidda i veckan ägnade jag till simning, oftast 3 km långa pass. Vansbrosimmet i en svensk klassiker är 3 km. Efter simningen, löpning och så höll det på. Det blev ju kanske inte mindre träning när jag fick upp ögonen för Jonas Colting en världmästare i Triathlon. För er som inte vet vad Triathlon är så är det en tävling där man simmar,cyklar och sedan löper. En Ironman är den tuffaste idrottstävlingen en person kan utföra. Klart som tusan ja började träna ännu mer. Jag ville ju självklart utföra en ironman i framtiden.
Jag ställde upp i ganska många andra löpartävlingar som gick väldigt bra. Midnattsloppet sprang jag milen under 40 minuter på precis efter jag hade debuterat i a laget. Jag sprang med chipp och det visade sig att av 7000 löpare var jag på topp 150, Jag hade sprungit om 3000 personer under den tävlingen.
När jag kvalade om startplatser till göteborgs varvet tävlade jag med en i min egen ålder. Han var ruskigt bra i löpsteget och jag förlorade mot honom precis, det visade sig att han kommit 3a på sm 3000meter. Han frågade vilken förening jag tillhörde jag svarade, jag spelar i Fagerhult. När han förstod att jag spelade innebandy skrattade han, och skakade på huvudet å lunka iväg. Jag roppade efter honom att när gbg varvet startar blir de du som jagar mig!
Månaden innan körde jag ännu hårdare man kände att de började närma sig. Hör någonstans började nog min kropp säga ifrån att " Jonathan jag klarar inte mer, måste vila"
Jag sket i det och körde på, det var en helt vanlig morgon i ok-gränsen jag höll ett riktigt dåligt tempo, orkade ingenting. Sen gick allt så fruktansvärt snabbt det flimrade till i ögonen, knäna vek sig och allt blev svart. Där låg jag i skogen jag vet inte hur länge tills jag känner att någon ruskar om mig. Ja återfick medvetandet och kom snabbt på fötter.
Hur mår du unge man frågade hon.
Bra jag råka bara somna mumlade jag sen gick jag hem. Livrädd, fattade inte vad som hade hänt. Tänkte bara inte ett ord om detta till mina föräldrar då kmr de ringa läkarna och vem vet vad dom hittar. Jag hade ingen anning om då att jag hade hjärtinflammation och skulle få ta ett träningsbreak på 8 månader.
Nu har jag skrivit mycket men som sagt finns väldigt mycket mer, nu är de dags att dra te jobbet ha de fint!/
Jonathan
Bloglovin
Hejsan, sophie här. Håller just nu på att fixa jonathans blogg och bloglovin och sådanna grejer, tkr ni kan ta och följa honom :)
Följ min blogg med bloglovin
Bloggbög?
Det var tänkt att ja skulle skaffa blogg först innan tågluffningen så att föräldrarna och de som var intreserade skulle hålla koll på vad vi gjorde och var vi befann oss. Varför skulle jag börja blogga just nu? Jag tänkte faktiskt bara publicera ett inlägg och det var de första, om varför jag slutade med innebandyn, och vad jag vill satsa på att bli i framtiden. Jag räknade grovt med att bli kallad bög minst 50 gånger, jag rent ut sagt väntade på de. Men de kom aldrig istället som första kommentar fick jag
Tjena päron, sjukt inspererande läsning på din blogg, jag skulle också vilja göra som dig!
Och det kom mer och de var bara positivt. Det kändes väldigt bra med all positiv respons. Så jag tänkte vad tusan då kan jag ju lika gärna skriva lite till. Jag älskar att skriva det är ingen hemlighet. När jag var liten skrev jag alltid dagböcker, jag noterade varenda mål jag gjorde och skrev om alla matcher. Jag har också varit med i skrivartävlingar och lite allt möjligt. Och var det någonting i skolan som jag kanske hade som ända styrka var det att skriva berätelser. Jag stavade som en kråka men på något konstigt sätt tyckte lärarna alltid om vad jag skrev.
Men så kom de första,
- Har du blivit en bloggbög päron? fick jag för några dagar sedan,
Jag svarar läs först innan du dömer.
Efter 5 min
-fan va bra skrivet päron! :)
Sådana grejer har gjort mig väldigt glad och stolt. Och när jag hör fortsätt blogga päron då känner jag att det inte finns någon anledning till att sluta.
Jag känner också det att det jag vill blogga om är riktiga upplevelser, riktiga äventyr, inte bara om vad jag sitter här och drömmer om. Men om några månader vet vi om jag bestigit Sveriges högsta berg, Om jag och brosan cyklat till dalarna och tbx om jag hoppat fallskärm. En kompis sa till mig tror du själv att du kommer göra allt de?
Jag hade inget riktigt bra svar på det då. Att säga klart vi kommer klara allt är för kaxigt. För det vet man aldrig, men det jag tänker göra är att njuta som en annan kompis sa till mig att göra. Om man inte har kul under resans gång då är det för mig inte värt det.
Tjena päron, sjukt inspererande läsning på din blogg, jag skulle också vilja göra som dig!
Och det kom mer och de var bara positivt. Det kändes väldigt bra med all positiv respons. Så jag tänkte vad tusan då kan jag ju lika gärna skriva lite till. Jag älskar att skriva det är ingen hemlighet. När jag var liten skrev jag alltid dagböcker, jag noterade varenda mål jag gjorde och skrev om alla matcher. Jag har också varit med i skrivartävlingar och lite allt möjligt. Och var det någonting i skolan som jag kanske hade som ända styrka var det att skriva berätelser. Jag stavade som en kråka men på något konstigt sätt tyckte lärarna alltid om vad jag skrev.
Men så kom de första,
- Har du blivit en bloggbög päron? fick jag för några dagar sedan,
Jag svarar läs först innan du dömer.
Efter 5 min
-fan va bra skrivet päron! :)
Sådana grejer har gjort mig väldigt glad och stolt. Och när jag hör fortsätt blogga päron då känner jag att det inte finns någon anledning till att sluta.
Jag känner också det att det jag vill blogga om är riktiga upplevelser, riktiga äventyr, inte bara om vad jag sitter här och drömmer om. Men om några månader vet vi om jag bestigit Sveriges högsta berg, Om jag och brosan cyklat till dalarna och tbx om jag hoppat fallskärm. En kompis sa till mig tror du själv att du kommer göra allt de?
Jag hade inget riktigt bra svar på det då. Att säga klart vi kommer klara allt är för kaxigt. För det vet man aldrig, men det jag tänker göra är att njuta som en annan kompis sa till mig att göra. Om man inte har kul under resans gång då är det för mig inte värt det.
Del 2
Om man ska göra mycket kostar det mycket, för tillfället är livet sådär om jag ska vara ärlig. Jag jobbar helger, Praktiserar och jobbar ihjäl mig 3 dagar i veckan med golvläggning, tränar och pluggar + försöker ta körkort och det går sådär.
Jag räknar med att tåglufferesan kommer gå på en 17 000, hoppa fallskärm 2000, padla och cykla kommer mat, hyrning av kajak och övriga utgifter kosta. Det är helt enkelt bara bita i det sura äpplet och ligga i nu några månader. Jag ser verkligen fram emot Februari då jag och Amanda ska ta dykarlicens. Men det jag vill mest just nu är att sätta sig på tåget som leder mig och Amanda ut i Europa i en hel månad. Slippa vardagens stressande och framför allt komma ifrån Habo lite. Men som sagt man får ta en sak i taget. Nu måste jag fokusera på 3 saker, tjäna pengar, ta körkort och ta dykarlicens.
Aja nog om de, för att läsa detta måste ni ha läst första inlägget om den bästa dagen i mitt liv.
Om jag minns rätt slutade jag när halva sträckan återstod, alltså 21 km. Det är ungeför som att ro från habo till jönköping. Ganska långt, rumpan gjorde något fruktansvärt ont. Men jag började mer eller mindre försvinna i min egna värld samtidigt som jag tog i lika mycket som innan. Jag började få positiva bilder i huvudet jag tänkte tillbaka på barndommen, tänkte på Amanda tänkte på härliga segrar. Mathias berätade i efterhand att han skrikit på mig att dricka. Jag hade varit helt okontaktbar, men när ca 5 km återstod väcktes jag och insåg att rumpan nu gjorde så ont att ja var tvungen att försöka ställa mig upp, den ideen kunde jag ju glömma. Tårarna började komma och jag bet mig i tungan för att tänka på något annat. Varför gjorde man detta egentligen? fingrarna började också domna men det var i slutet nu. Mathias rodde säkert med samma kraft som vi andra 3 tillsamans. Nu äntligen kunde vi se mållinjen. Och någon minut senare var det gjort. Vi hade klarat det. När vi skulle lämna roddbåten darrade mina händer så mycke att ja behövde hjälp att ta mig ur den. Sedan föll jag ihopp i gräset totalt utmattad. Jag log för mig själv, Jag hade klarat av något extremt utmanande och jag längtade redan tills jag skulle få uppleva något liknande. Jag kommer inte riktigt ihåg våran tid men den var bra! riktigt bra. En olympiskt landslags man från irlands lag hade tagit hem segern ganska överlägset. Då ser man också att tävlingen höll väldigt hög klass. Vi kom på ca 50 plats av ca 150 det är jag väldigt nöjd med.
Tävlingen var kul men festen efteråt var nästan det som gjorde denna dagen till än av de bästa. Massa irländare sjöng och spelade musik, det var dans och liv. Men jag och Amanda gick och la oss ganska tidigt. Sov en timme men vaknade sedan av att Mathias ruskade om mig. Jonathan kom och festa med oss kom så har vi kul sa han. Vi gick ner och tog några shots och helt plötsligt kände jag mig väldigt pigg igen. Vi träffade några tyskar då jag fick öva min engelska, Mathias och jag drog vidare ner mot stan och hittade en gammal tysk krog som vi gick in i. Vi beställde in lite dricka sedan satt vi och snackade om allt, om livet. Han berätade att det fanns inga riktiga pengar att tjäna som proffs som han siktade på att bli. Han rodde för att han älskade att ta ut sig och för att en gång i sitt liv dra på sig den blå gula landslagsdressen. Ja berätade för honom om mina planer att genomföra en ironman. Han hade också det som en dröm i livet, och vi tog i hand på att göra det tillsamans. Vi gick tillbaka till festen och träffade ännu mer gott folk. Jag träffade Amanda! hon gjorde också denna dagen, att veta att man har en sådan underbar tjej är en magisk känsla. När vi sedan gick och la oss för andra gången den kvällen ville jag inte somna. jag låg bara vaken och kollade på henne och tänkte att med denna tjej skulle jag helt klart kunna spendera resten av mitt liv med. Det är ganska sjukt att man kan tänka i dom tankarna efter 1,6 år men det är så jag känner. Amanda Arnold är det bästa som hänt mig!
The greatest glory in living lies not in never falling, but rising every time we fall.
Nelson Mandela
Jag räknar med att tåglufferesan kommer gå på en 17 000, hoppa fallskärm 2000, padla och cykla kommer mat, hyrning av kajak och övriga utgifter kosta. Det är helt enkelt bara bita i det sura äpplet och ligga i nu några månader. Jag ser verkligen fram emot Februari då jag och Amanda ska ta dykarlicens. Men det jag vill mest just nu är att sätta sig på tåget som leder mig och Amanda ut i Europa i en hel månad. Slippa vardagens stressande och framför allt komma ifrån Habo lite. Men som sagt man får ta en sak i taget. Nu måste jag fokusera på 3 saker, tjäna pengar, ta körkort och ta dykarlicens.
Aja nog om de, för att läsa detta måste ni ha läst första inlägget om den bästa dagen i mitt liv.
Om jag minns rätt slutade jag när halva sträckan återstod, alltså 21 km. Det är ungeför som att ro från habo till jönköping. Ganska långt, rumpan gjorde något fruktansvärt ont. Men jag började mer eller mindre försvinna i min egna värld samtidigt som jag tog i lika mycket som innan. Jag började få positiva bilder i huvudet jag tänkte tillbaka på barndommen, tänkte på Amanda tänkte på härliga segrar. Mathias berätade i efterhand att han skrikit på mig att dricka. Jag hade varit helt okontaktbar, men när ca 5 km återstod väcktes jag och insåg att rumpan nu gjorde så ont att ja var tvungen att försöka ställa mig upp, den ideen kunde jag ju glömma. Tårarna började komma och jag bet mig i tungan för att tänka på något annat. Varför gjorde man detta egentligen? fingrarna började också domna men det var i slutet nu. Mathias rodde säkert med samma kraft som vi andra 3 tillsamans. Nu äntligen kunde vi se mållinjen. Och någon minut senare var det gjort. Vi hade klarat det. När vi skulle lämna roddbåten darrade mina händer så mycke att ja behövde hjälp att ta mig ur den. Sedan föll jag ihopp i gräset totalt utmattad. Jag log för mig själv, Jag hade klarat av något extremt utmanande och jag längtade redan tills jag skulle få uppleva något liknande. Jag kommer inte riktigt ihåg våran tid men den var bra! riktigt bra. En olympiskt landslags man från irlands lag hade tagit hem segern ganska överlägset. Då ser man också att tävlingen höll väldigt hög klass. Vi kom på ca 50 plats av ca 150 det är jag väldigt nöjd med.
Tävlingen var kul men festen efteråt var nästan det som gjorde denna dagen till än av de bästa. Massa irländare sjöng och spelade musik, det var dans och liv. Men jag och Amanda gick och la oss ganska tidigt. Sov en timme men vaknade sedan av att Mathias ruskade om mig. Jonathan kom och festa med oss kom så har vi kul sa han. Vi gick ner och tog några shots och helt plötsligt kände jag mig väldigt pigg igen. Vi träffade några tyskar då jag fick öva min engelska, Mathias och jag drog vidare ner mot stan och hittade en gammal tysk krog som vi gick in i. Vi beställde in lite dricka sedan satt vi och snackade om allt, om livet. Han berätade att det fanns inga riktiga pengar att tjäna som proffs som han siktade på att bli. Han rodde för att han älskade att ta ut sig och för att en gång i sitt liv dra på sig den blå gula landslagsdressen. Ja berätade för honom om mina planer att genomföra en ironman. Han hade också det som en dröm i livet, och vi tog i hand på att göra det tillsamans. Vi gick tillbaka till festen och träffade ännu mer gott folk. Jag träffade Amanda! hon gjorde också denna dagen, att veta att man har en sådan underbar tjej är en magisk känsla. När vi sedan gick och la oss för andra gången den kvällen ville jag inte somna. jag låg bara vaken och kollade på henne och tänkte att med denna tjej skulle jag helt klart kunna spendera resten av mitt liv med. Det är ganska sjukt att man kan tänka i dom tankarna efter 1,6 år men det är så jag känner. Amanda Arnold är det bästa som hänt mig!
The greatest glory in living lies not in never falling, but rising every time we fall.
Nelson Mandela
Den bästa dagen i mitt liv
Jag ska skriva om den bästa dagen i mitt liv. Det är enklare sagt än gjort, man har ju haft väldigt många bra dagar inte alls lätt att ta ut den bästa. Det stod mellan 4 dagar, när vi vann gothia, första gången ja provade på dykning i medelhavet, någon av alla 100 tals bra dagar med amanda, eller roddtävlingen i Tyskland. Efter ett litet tag grubblande kom ja ändå fram till att många har ändå vunnit cuper de är inte så specielt ändå, dykningen varade bara i ca 1 timme och under roddtävlingen var jag väldigt mycke tillsamans med Amanda så de får helt enkelt bli roddtävlingen. Jag känner att de är inte många som vet vad jag gjorde därnere, jag har mest sagt till de som frågat,
De va riktigt kul och gick bra för vårat lag typ. Så här kommer hela berätelsen om den bästa dagen i mitt liv.
Jag var där med grännaskolan, en stor anledning till att jag fick följa med var för att Amandas pappa Carter jobbade där under sommaren. Jag hade absolut ingen anning om vem jag skulle ro med förens dagen innan. Då visade det sig att han som rodde framför mig hade tydligen kommit 5a på Sm. Jag som aldrig hade rott över en mil skulle ro 4 mil med en av de bästa. Som tur var kan man nästan säga blev en i vårat lag sjuk så en gympalärare fick hoppa in i vårat lag. Då kände man sig ju lite erfaren iaf.
Vi styrde bussen mot Werder Bremen där starten skulle hållas. Jag började bli riktigt nervös, det här var ingen innebandymatch det här var Tysklands största roddtävling. Om jag skulle va tvungen att ge upp skulle jag helt klart sinka ner mitt lag i botten. Och de gjorde det inte bättre igår när man fick höra berätelser om hur stora vågor hade vält roddbåtarna. Vi kom dit och det var ruskigt mycket folk måste jag säga. Amandas lag var ett av de första lagen ut i floden. Jag förvånades över hur stark floden var. Man skulle padla ungefär 20 meter i motströms och visa snurrade runt och kom knappt framåt för den va så stark.
Mitt lag fick vänta några timmar, jag satt och snackade mycket med Mathias som hade vuxit upp i Tyskland. Idag pluggade han i uppsala och satsade stenhårt på rodden. Han frågade om jag hade tränat mycket rodd. Jag skämdes lite med tanke på att jag bara kört några månader. Men jag sa ändå till han,
Jodå har tränat en del.
Nu var det dags vi satte oss i startställning, jag började darra i fötterna,
kör! skrek Mathias. Det började med att jag kom in helt fel i takten jag hade aldrig rott i motströms innan. och det tar inte lång tid innan Mathias vrålar,
"För helvete Jonathan! Ro ordentligt"
Vi vände och jag började sakta men säkert komma in i takten. Vattnet sprutade upp i ansiktet vi höll ett sjukt högt tempo. Jag började få mer och mer självförtroende osäkerheten var som bortblåst. Jag älskade ju dethär när man får pressa kroppen till det yttersta. Mathias framför mig var om ja ska beskriva det med ord, en ruskig maskin. Han var otroligt stark och under hans kommandon höll vi en väldigt hög takt. Vi åkte förbi andra och när stora fartyg närmade sig med stora vågor fortsatte vi bara. Det kändes som vi skulle välta hela tiden men vi bara fortsatte med samma höga takt. Det började bränna rejält i rumpan och tydligen var det inte bara min rumpa. Jag hörde Mathias roppa,
Jonathan du tar över takten lite jag måste bara fixa en grej!
Med en väldig stolthet började jag ro som förste man och de andra i båten följde mig. Jag ökade takten ännu mer och vi gled fram i det vackra landskapet. När vi skulle dricka drack vi en i taget medan de andra 3 körde på. När halva vägen återstod började det göra ruskigt ont i rumpan. Men vi gick mot en riktigt bra tid vi kunde bara inte stanna.
Fortsättning om hur de gick sen och om den stora festen kmr ikväll, om det finns något intresse för de :)
De va riktigt kul och gick bra för vårat lag typ. Så här kommer hela berätelsen om den bästa dagen i mitt liv.
Jag var där med grännaskolan, en stor anledning till att jag fick följa med var för att Amandas pappa Carter jobbade där under sommaren. Jag hade absolut ingen anning om vem jag skulle ro med förens dagen innan. Då visade det sig att han som rodde framför mig hade tydligen kommit 5a på Sm. Jag som aldrig hade rott över en mil skulle ro 4 mil med en av de bästa. Som tur var kan man nästan säga blev en i vårat lag sjuk så en gympalärare fick hoppa in i vårat lag. Då kände man sig ju lite erfaren iaf.
Vi styrde bussen mot Werder Bremen där starten skulle hållas. Jag började bli riktigt nervös, det här var ingen innebandymatch det här var Tysklands största roddtävling. Om jag skulle va tvungen att ge upp skulle jag helt klart sinka ner mitt lag i botten. Och de gjorde det inte bättre igår när man fick höra berätelser om hur stora vågor hade vält roddbåtarna. Vi kom dit och det var ruskigt mycket folk måste jag säga. Amandas lag var ett av de första lagen ut i floden. Jag förvånades över hur stark floden var. Man skulle padla ungefär 20 meter i motströms och visa snurrade runt och kom knappt framåt för den va så stark.
Mitt lag fick vänta några timmar, jag satt och snackade mycket med Mathias som hade vuxit upp i Tyskland. Idag pluggade han i uppsala och satsade stenhårt på rodden. Han frågade om jag hade tränat mycket rodd. Jag skämdes lite med tanke på att jag bara kört några månader. Men jag sa ändå till han,
Jodå har tränat en del.
Nu var det dags vi satte oss i startställning, jag började darra i fötterna,
kör! skrek Mathias. Det började med att jag kom in helt fel i takten jag hade aldrig rott i motströms innan. och det tar inte lång tid innan Mathias vrålar,
"För helvete Jonathan! Ro ordentligt"
Vi vände och jag började sakta men säkert komma in i takten. Vattnet sprutade upp i ansiktet vi höll ett sjukt högt tempo. Jag började få mer och mer självförtroende osäkerheten var som bortblåst. Jag älskade ju dethär när man får pressa kroppen till det yttersta. Mathias framför mig var om ja ska beskriva det med ord, en ruskig maskin. Han var otroligt stark och under hans kommandon höll vi en väldigt hög takt. Vi åkte förbi andra och när stora fartyg närmade sig med stora vågor fortsatte vi bara. Det kändes som vi skulle välta hela tiden men vi bara fortsatte med samma höga takt. Det började bränna rejält i rumpan och tydligen var det inte bara min rumpa. Jag hörde Mathias roppa,
Jonathan du tar över takten lite jag måste bara fixa en grej!
Med en väldig stolthet började jag ro som förste man och de andra i båten följde mig. Jag ökade takten ännu mer och vi gled fram i det vackra landskapet. När vi skulle dricka drack vi en i taget medan de andra 3 körde på. När halva vägen återstod började det göra ruskigt ont i rumpan. Men vi gick mot en riktigt bra tid vi kunde bara inte stanna.
Fortsättning om hur de gick sen och om den stora festen kmr ikväll, om det finns något intresse för de :)
Mitt största föredöme
Vi alla har vi våra föredömen, personer som vi vill vara exakt som. Många vill tillexempel bli den "nye" zlatan eller den nye idol. Jag har alltid haft många personer som jag ser upp till. Många idrottsmänn, Tränare, lärare finns väldigt många. Men det finns en person som jag har haft som min största idol genom hela livet.
Det är min bästa vänn Rickard Abrhamsson.
Första gången jag träffade honom var på dagis när jag helt oskyldigt satt och lekte i sandlådan med min kompis måns. Vi skulle precis gå in och äta, när vi blir överfallna av 2 killar med halsduk för ansiktet. De brottade ner oss hur enkelt som helst sen bara gick därifrån. Det var som sagt första gången vi träffades. Jag höll mig ifrån han och hans gäng resten av dagis perioden. När jag skulle börja skolan hade jag till min största fasa hamnat i samma klass som Rickard. Hur ska detta gå tänkte jag.
Jag var nog ganska blyg i klassrummet men varje rast spelade vi bandy på gården. Där fick jag min respekt, Rickard ville vara i mitt lag och jag tror där någonstans började vi bli riktigt bra vänner. Vi blev oövervinliga tillsamans. Dock hände det att vi fick spela mot varandra, det slutade oftast med att någon av oss började gråta och vi inte kunde spela klart. Åren gick och vi började spela innebandy på riktigt, vi började inprincip tävla i allt även det som inte handlade om idrott. Jag glömmer aldrig ett utvecklingsamtal jag hade. Efterssom jag och Rickard tävlade även i skolarbetet hoppade jag över vissa sidor för att hänga med i takten. Rickard jobbade otroligt snabbt och jag var tvungen att ta till osjysta medel. Men så säger läraren.
- Varför har du hoppat över massa sidor i matteboken? Rickard har gjort exakt likadant. Då kunde jag bara inte hålla mig för skratt.
En annan gång när vi tänkte vi skulle ta en trevlig schak kväll. När Rickard går hem kommer mamma upp och frågar om vi hade slagits. haha jag kan dra tusen exempel känns det som.
Ne men lite om varför jag har honom som min största idol är, för att varenda dag har han inspirerat mig på alla möjliga sätt. När inga andra orkar göra ett skit i skolan sitter han där och bara maller på. Varenda gång i löpspåret har han alltid varit några meter framför mig. I innebandyn har han alltid varit steget före hela tiden. Han är den som taggar igång oss inför match och den som alltid går runt med ett leende på läpparna. När jag fick ta ansvar för skollaget försökte jag bara vara exakt som Rickard när jag höll i uppvärmningen och allt. Vi har också varit ledare för barngympa, teater och andra grejer. Jag har växt väldigt mycket som person och jag tror att om det inte varit för Rickard hade jag nog inte alls vågat ta för mig på samma sätt.
Vi har fortfarande stora planer tillsamans vi vill båda åka till Afrika och voluntärjobba, vi vill ut i Europa och jobba som gatumusikanter och mycke mer. Han är nog lite som mig vill verkligen ut i världen.
Jag tror att om 5 år eller något är Rickard helt klart en superstjärna inom innebandyn. Jobbar och inspirerar människor på något sätt. Jag tror gud bär Rickard fram genom livet. Finns ingen jag skulle komma på som förtjänar guds kärlek mer än Rickard gör.
Nu ska jag dra och jobba ha de fint gott folk! :)
Det är min bästa vänn Rickard Abrhamsson.
Första gången jag träffade honom var på dagis när jag helt oskyldigt satt och lekte i sandlådan med min kompis måns. Vi skulle precis gå in och äta, när vi blir överfallna av 2 killar med halsduk för ansiktet. De brottade ner oss hur enkelt som helst sen bara gick därifrån. Det var som sagt första gången vi träffades. Jag höll mig ifrån han och hans gäng resten av dagis perioden. När jag skulle börja skolan hade jag till min största fasa hamnat i samma klass som Rickard. Hur ska detta gå tänkte jag.
Jag var nog ganska blyg i klassrummet men varje rast spelade vi bandy på gården. Där fick jag min respekt, Rickard ville vara i mitt lag och jag tror där någonstans började vi bli riktigt bra vänner. Vi blev oövervinliga tillsamans. Dock hände det att vi fick spela mot varandra, det slutade oftast med att någon av oss började gråta och vi inte kunde spela klart. Åren gick och vi började spela innebandy på riktigt, vi började inprincip tävla i allt även det som inte handlade om idrott. Jag glömmer aldrig ett utvecklingsamtal jag hade. Efterssom jag och Rickard tävlade även i skolarbetet hoppade jag över vissa sidor för att hänga med i takten. Rickard jobbade otroligt snabbt och jag var tvungen att ta till osjysta medel. Men så säger läraren.
- Varför har du hoppat över massa sidor i matteboken? Rickard har gjort exakt likadant. Då kunde jag bara inte hålla mig för skratt.
En annan gång när vi tänkte vi skulle ta en trevlig schak kväll. När Rickard går hem kommer mamma upp och frågar om vi hade slagits. haha jag kan dra tusen exempel känns det som.
Ne men lite om varför jag har honom som min största idol är, för att varenda dag har han inspirerat mig på alla möjliga sätt. När inga andra orkar göra ett skit i skolan sitter han där och bara maller på. Varenda gång i löpspåret har han alltid varit några meter framför mig. I innebandyn har han alltid varit steget före hela tiden. Han är den som taggar igång oss inför match och den som alltid går runt med ett leende på läpparna. När jag fick ta ansvar för skollaget försökte jag bara vara exakt som Rickard när jag höll i uppvärmningen och allt. Vi har också varit ledare för barngympa, teater och andra grejer. Jag har växt väldigt mycket som person och jag tror att om det inte varit för Rickard hade jag nog inte alls vågat ta för mig på samma sätt.
Vi har fortfarande stora planer tillsamans vi vill båda åka till Afrika och voluntärjobba, vi vill ut i Europa och jobba som gatumusikanter och mycke mer. Han är nog lite som mig vill verkligen ut i världen.
Jag tror att om 5 år eller något är Rickard helt klart en superstjärna inom innebandyn. Jobbar och inspirerar människor på något sätt. Jag tror gud bär Rickard fram genom livet. Finns ingen jag skulle komma på som förtjänar guds kärlek mer än Rickard gör.
Nu ska jag dra och jobba ha de fint gott folk! :)
Att våga bryta en negativ trend.
Folk frågar mig, varför slutade du med innebandyn Jonathan? Du hade ju lätt kunnat blivit något. De frågar vad ska du göra nu egentligen?
Jag svarar vad kan jag inte göra nu!
I Över 1 år gick jag upp varje morgon gick till skolan, kom hem från skolan väntade någon timme sedan pallrade mig iväg till innebandyträningen. Jag gjorde det för just såhär har mitt liv nästan alltid sett ut. Jag har inprincip blivit inpräntad i huvudet att en dag ska jag bli proffs. Kosta vad det kosta vill. Jag ifrågsatte inte det livet för ja fick framgång också och rörde mig sakta men säkert framåt. Kom med i smålandslag, Debuterade i div 1 lag i 16 års ålder och gjorde mål. De ögonblicken var verkligen bra stunder. Men tyckte jag innebandy var roligt? Inte specielt roligt. Såg ja fram emot att träna nästan varje kväll? Nej det gjorde jag verkligen inte. Jag va killen som älskade att göra mål och när inte ens jag kände glädje för det tänkte jag, vad vill jag med mitt liv egentligen?
Ja låg och funderade natt efter natt på vad jag ville men kom bara inte på det. Tills jag läste en bok. Den handlade om Göran kropps resa när han cyklade och klättrade upp för Mount Everest.
Jag läste mer böcker om stora äventyrare, Fredrik Sträng, Johan Ernst Nilson och massa andra. Och det alla de hade gemensamt var att de hade den där riktiga livsglöden. De har alla sett världen de har gjort omöjliga saker. De har besegrat naturens krafter. De lever på att Skriva böcker och hålla föredrag om sina äventyr. Och jag kände en ruskig glöd i kroppen. Så valet stod alltså mellan att spela innebandy och göra samma sak nästan varje dag, år ut efter år in eller att satsa på att bli en äventyrare som kan försörja sig på att verkligen leva livet.
En repporter frågade Göran kropp varför han jagade döden i bergen, Han svarade
" Jag jagar inte döden jag jagar livet"
Han sa också att om man ska kunna öppna ett företag inom äventyr måste man göra något riktigt extremt, så man sätter sig i folks respekt. Man måste nog helt enkelt vara lite galen annars klarar man det aldrig.
Då är den stora frågan vad skulle det vara för projekt? Jag får helt enkelt börja med mindre projekt för att se om de livet ens passar mig. Kanske gör det de inte alls, okej då går jag tillbaka till innebandyn. Men jag ska ge det ett försök iaf.
Mina första projekt nu under våren/ sommaren kmr bli
Cykla till Dalarna och tbx.
Padla till Mariestad.
Hoppa fallskärm.
Bestiga kebenikaise.
Tågluffa 1 månad i europa.
Jag känner att jag vill skriva ner allt, så blogg blir perfekt!
/ Jonathan
Jag svarar vad kan jag inte göra nu!
I Över 1 år gick jag upp varje morgon gick till skolan, kom hem från skolan väntade någon timme sedan pallrade mig iväg till innebandyträningen. Jag gjorde det för just såhär har mitt liv nästan alltid sett ut. Jag har inprincip blivit inpräntad i huvudet att en dag ska jag bli proffs. Kosta vad det kosta vill. Jag ifrågsatte inte det livet för ja fick framgång också och rörde mig sakta men säkert framåt. Kom med i smålandslag, Debuterade i div 1 lag i 16 års ålder och gjorde mål. De ögonblicken var verkligen bra stunder. Men tyckte jag innebandy var roligt? Inte specielt roligt. Såg ja fram emot att träna nästan varje kväll? Nej det gjorde jag verkligen inte. Jag va killen som älskade att göra mål och när inte ens jag kände glädje för det tänkte jag, vad vill jag med mitt liv egentligen?
Ja låg och funderade natt efter natt på vad jag ville men kom bara inte på det. Tills jag läste en bok. Den handlade om Göran kropps resa när han cyklade och klättrade upp för Mount Everest.
Jag läste mer böcker om stora äventyrare, Fredrik Sträng, Johan Ernst Nilson och massa andra. Och det alla de hade gemensamt var att de hade den där riktiga livsglöden. De har alla sett världen de har gjort omöjliga saker. De har besegrat naturens krafter. De lever på att Skriva böcker och hålla föredrag om sina äventyr. Och jag kände en ruskig glöd i kroppen. Så valet stod alltså mellan att spela innebandy och göra samma sak nästan varje dag, år ut efter år in eller att satsa på att bli en äventyrare som kan försörja sig på att verkligen leva livet.
En repporter frågade Göran kropp varför han jagade döden i bergen, Han svarade
" Jag jagar inte döden jag jagar livet"
Han sa också att om man ska kunna öppna ett företag inom äventyr måste man göra något riktigt extremt, så man sätter sig i folks respekt. Man måste nog helt enkelt vara lite galen annars klarar man det aldrig.
Då är den stora frågan vad skulle det vara för projekt? Jag får helt enkelt börja med mindre projekt för att se om de livet ens passar mig. Kanske gör det de inte alls, okej då går jag tillbaka till innebandyn. Men jag ska ge det ett försök iaf.
Mina första projekt nu under våren/ sommaren kmr bli
Cykla till Dalarna och tbx.
Padla till Mariestad.
Hoppa fallskärm.
Bestiga kebenikaise.
Tågluffa 1 månad i europa.
Jag känner att jag vill skriva ner allt, så blogg blir perfekt!
/ Jonathan
