Fortsättning följer
Jag har fått mycket klagomål att jag är för seg på att blogga, men jag tänker inte blogga om dag 4 och 5. Om jag skulle skriva exakt allt på alla äventyr skulle ju ingen vilja läsa min bok när jag skrivit klart den. Så jag är taskig och håller inne på dag 4 och 5 så ni vet.
Men mitt nästa projekt blir att hoppa fallskärm, något som jag verkligen ser fram emot. Detta blir mitt livs kortaste inlägg men cyklingen till Skåne och tillbaka var helt klart en av de häftigaste sakerna jag gjort. Är också stolt över brosan som endast är 15 bast, att han fortsatte även om de var tungt ibland. Kan också säga att de var inte alls lika gött som man trodde att komma hem. Här väntade läxor och jobb, det kändes som om man verkligen levde under de 5 dagarna vi var ute och jag saknar redan den känslan!
Men men snart är det dags för mer äventyr, en 16 mils lång paddling till Mariestad ser jag fram emot väldigt mycket! :)
/ Jonathan
Men mitt nästa projekt blir att hoppa fallskärm, något som jag verkligen ser fram emot. Detta blir mitt livs kortaste inlägg men cyklingen till Skåne och tillbaka var helt klart en av de häftigaste sakerna jag gjort. Är också stolt över brosan som endast är 15 bast, att han fortsatte även om de var tungt ibland. Kan också säga att de var inte alls lika gött som man trodde att komma hem. Här väntade läxor och jobb, det kändes som om man verkligen levde under de 5 dagarna vi var ute och jag saknar redan den känslan!
Men men snart är det dags för mer äventyr, en 16 mils lång paddling till Mariestad ser jag fram emot väldigt mycket! :)
/ Jonathan
Dag 3 Här trodde jag resan var slut..
Jag och brorsan vaknade åter upp till en underbar frukost, innan steket vid stranden skulle börja var vi tvungna att åka in till Ängelholm och fixa min cykel. Det fanns inte en chans den skulle hålla hela vägen hem för ekrarna höll på att släppa helt. Johanna som ägde stället var en otroligt glad och snäll person. Hon erbjöd sig att skjusa oss till Ängelholm som bara låg någon mil bort men det uppskattades ändå väldigt mycket.
Det gjorde sinnes ont i kroppen idag, framförallt armarna som hade fått ta mycket stryk pga de tunga väskorna. Så idag ville vi helst sitta så lite som möjligt på hojarna.
Johanna visade mig sina höns och vi pratade en stund innan vi lastade på cyklarna. Jag berättade för henne om min syn på livet och hon sa att hon gillade den. Varför flytta ihop för tidigt med sin partner och redan skaffa bil å allt när man kan lägga sina pengar på att se och uppleva världen till en början.
Jag menar min och Jakobs resa gick på en ca 2000 för mig och mycket mindre för Jakob. 5 dagar var vi ändå ute, det är ju ett par jeans för de flesta.
Väl i Ängelholm kom vi till den första riktigt otrevliga människan på denna resa. Jag sa till honom att vi cyklat hit från Jönköping och skulle behöva hjälp att spänna ekrarna.
- Det har jag inte tid med, fick ja som svar.
Ja frågade hur lång tid det skulle ta och han sa en ca 10 min.
Han gav mig ett verktyg och sa åt mig att försöka själv. Jag spände till ekrarna som tusan och trodde först att jag fixat det. Han kom ut och sa att jag endast gjort det mycket sämre men nu hade han inte tid för oss längre.
Jag ville bara ta upp min cykel och kasta den på honom, vilken idiot! varför ens ge mig verktyget och be mig försöka själv när han visste ja bara skulle göra de sämre?
Det fanns en till cykelaffär i Ängelholm. Om inte de skulle kunna fixa det skulle resan sluta här.
Jag ringde pappa och berättade hur hopplöst det kändes, vi fick cyklarna några kilometer och det var ren tur att vi hittade den andra affären. De var mycket vänligare och sa att de skulle fixa det men att vi skulle komma tbx om några timmar.
Det kändes som en hård knut i magen försvann, Yes! Vi var back on track nu.
Vi käkade och begav oss sedan ner till havet. Vi hade aldrig varit nere där innan utan bara sett de på avstånd. Men jösses vad vackert det var. Att känna sanden under fötterna, se havets kristall blå vatten var helt underbart. Vi la oss ner tog av oss de flesta kläderna och bara njöt. de va säkert en 20 grader, helt blå himmel och sol.
Det kändes lite som om solen gick in och värmde våra sargade kroppar och gav ny energi. Jag ville aldrig resa mig upp. Vi gick lite längs stranden, fortfarande i lite av ett trans tillstånd. Men till slut var det dags att traska tillbaka till affären och hämta ut cyklarna.
Nu skulle vi cykla 1 mil tillbaka till Vejbystrand. Den milen tog ca 4-5 timmar. Och den milen var den goaste milen jag någonsin cyklat. Vi cyklade någon kilometer sen stannade vi på ena drömstället efter det andra. Vi slog sällskap med en gammal dam som vi pratade med länge. Hon påminde mycket om Inga som vi alltid hälsade på i Skåne när vi var små och det gjorde mig glad.
Små cykelvägar precis vid havet, hamnar. Även stenstränder och ibland la vi oss vid gräsplättar och njöt.
En väg gick genom skogen. Jag tror snön hade format träden så de bildade en gång. helt fantastiskt!
När vi kom fram väntade en varm dusch och så träffade vi Rasmus som också var väldigt sjyst och rolig. Han kom in till Jakob och frågade på go skånska:
- Är det ni som cyklat från Jönköping?
- Ja
- Fy faaen
Haha det kommer jag skratta åt länge. Det är så främmande för folk att man kan utsätta sig för dessa extrema utmaningar. Men det finns också en nyfikenhet, de vill veta hur de gått för oss och hur vi planerade att cykla hem.
Efter en god pizza satt vi uppe länge och pratade med Johanna och Rasmus. De hade faktiskt cyklat endel själva. Rasmus berättade om hans drömäventyr. åka till Indien köpa en motorcykel som man kunde få för ca 10 000 sen åka hem. Jag blev genast väldigt sugen på att göra detsamma.
Det är något speciellt med Skåningar tycker jag, räknar man bort gubben från cykelaffären idag är de alla så vänliga och sociala. Det var en riktigt trevlig kväll att sitta och prata med dem och jag hoppas verkligen någon gång i framtiden jag kan åka ner och personligen ge dem min bok.
Vi bestämde oss för att packa allt kvällen innan och gå upp kl 6 kommande dag.
Efter en dag med mycket skratt, god mat, sol och trevligt sällskap var vi redo att cykla hem.
Det kändes bra!
/ Jonathan
Det gjorde sinnes ont i kroppen idag, framförallt armarna som hade fått ta mycket stryk pga de tunga väskorna. Så idag ville vi helst sitta så lite som möjligt på hojarna.
Johanna visade mig sina höns och vi pratade en stund innan vi lastade på cyklarna. Jag berättade för henne om min syn på livet och hon sa att hon gillade den. Varför flytta ihop för tidigt med sin partner och redan skaffa bil å allt när man kan lägga sina pengar på att se och uppleva världen till en början.
Jag menar min och Jakobs resa gick på en ca 2000 för mig och mycket mindre för Jakob. 5 dagar var vi ändå ute, det är ju ett par jeans för de flesta.
Väl i Ängelholm kom vi till den första riktigt otrevliga människan på denna resa. Jag sa till honom att vi cyklat hit från Jönköping och skulle behöva hjälp att spänna ekrarna.
- Det har jag inte tid med, fick ja som svar.
Ja frågade hur lång tid det skulle ta och han sa en ca 10 min.
Han gav mig ett verktyg och sa åt mig att försöka själv. Jag spände till ekrarna som tusan och trodde först att jag fixat det. Han kom ut och sa att jag endast gjort det mycket sämre men nu hade han inte tid för oss längre.
Jag ville bara ta upp min cykel och kasta den på honom, vilken idiot! varför ens ge mig verktyget och be mig försöka själv när han visste ja bara skulle göra de sämre?
Det fanns en till cykelaffär i Ängelholm. Om inte de skulle kunna fixa det skulle resan sluta här.
Jag ringde pappa och berättade hur hopplöst det kändes, vi fick cyklarna några kilometer och det var ren tur att vi hittade den andra affären. De var mycket vänligare och sa att de skulle fixa det men att vi skulle komma tbx om några timmar.
Det kändes som en hård knut i magen försvann, Yes! Vi var back on track nu.
Vi käkade och begav oss sedan ner till havet. Vi hade aldrig varit nere där innan utan bara sett de på avstånd. Men jösses vad vackert det var. Att känna sanden under fötterna, se havets kristall blå vatten var helt underbart. Vi la oss ner tog av oss de flesta kläderna och bara njöt. de va säkert en 20 grader, helt blå himmel och sol.
Det kändes lite som om solen gick in och värmde våra sargade kroppar och gav ny energi. Jag ville aldrig resa mig upp. Vi gick lite längs stranden, fortfarande i lite av ett trans tillstånd. Men till slut var det dags att traska tillbaka till affären och hämta ut cyklarna.
Nu skulle vi cykla 1 mil tillbaka till Vejbystrand. Den milen tog ca 4-5 timmar. Och den milen var den goaste milen jag någonsin cyklat. Vi cyklade någon kilometer sen stannade vi på ena drömstället efter det andra. Vi slog sällskap med en gammal dam som vi pratade med länge. Hon påminde mycket om Inga som vi alltid hälsade på i Skåne när vi var små och det gjorde mig glad.
Små cykelvägar precis vid havet, hamnar. Även stenstränder och ibland la vi oss vid gräsplättar och njöt.
En väg gick genom skogen. Jag tror snön hade format träden så de bildade en gång. helt fantastiskt!
När vi kom fram väntade en varm dusch och så träffade vi Rasmus som också var väldigt sjyst och rolig. Han kom in till Jakob och frågade på go skånska:
- Är det ni som cyklat från Jönköping?
- Ja
- Fy faaen
Haha det kommer jag skratta åt länge. Det är så främmande för folk att man kan utsätta sig för dessa extrema utmaningar. Men det finns också en nyfikenhet, de vill veta hur de gått för oss och hur vi planerade att cykla hem.
Efter en god pizza satt vi uppe länge och pratade med Johanna och Rasmus. De hade faktiskt cyklat endel själva. Rasmus berättade om hans drömäventyr. åka till Indien köpa en motorcykel som man kunde få för ca 10 000 sen åka hem. Jag blev genast väldigt sugen på att göra detsamma.
Det är något speciellt med Skåningar tycker jag, räknar man bort gubben från cykelaffären idag är de alla så vänliga och sociala. Det var en riktigt trevlig kväll att sitta och prata med dem och jag hoppas verkligen någon gång i framtiden jag kan åka ner och personligen ge dem min bok.
Vi bestämde oss för att packa allt kvällen innan och gå upp kl 6 kommande dag.
Efter en dag med mycket skratt, god mat, sol och trevligt sällskap var vi redo att cykla hem.
Det kändes bra!
/ Jonathan
Dag 2 Mot Skåne!
Jag vaknade upp vid ca 7 och det var riktigt dimmigt ute. Men det fanns en glöd i mig en röst som sa fortsätt, ge inte upp nu detta fixar ni!
Vi gick upp och frukosten var serverad, vi åt så mycket det gick fyllde vattenflaskorna. Diskade å städade sedan bar det av igen. Konstigt nog kändes det som det var mycket lättare idag. Tror vi trampade 4 mil i nästan 30km timmen, vi tog paus vid ett riktigt fint ställe då jag ringde Rickard och berättade hur bra det kändes.
Hoppet hade ändå tänts och väldigt pigga i benen hade vi en ca 2 mil till Halmstad. Men alltid när det känns bra kommer det oftast en otrevlig överraskning, kändes som om vi hade 1 mils uppförsbacke sen kom åter backar.
Det blev sinnessjukt jobbigt och vi hade ganska svårt att hitta rätt. Jag vet inte hur många personer som jag frågade om hjälp. Men men till Halmstad kom vi. Käkade på ett gatukök, nu var vi ändå ganska matta och hade absolut ingen aning om vilken väg vi skulle ta mot Båstad.
Jag frågade folk men de visste inte vilken väg som var närmast. Ja gav de ett sista försök och fick napp vi skulle cykla mot Laholm.
Och efter ett tag kom de som jag längtat efter, lukten av havet var helt otroligt och gav energi.
Här var vi väldigt positiva vi var på rätt spår nu! Vi skulle tusan klara de. vägen var helt otrolig vacker och det dröjde inte länge innan man inte bara kände lukten av havet utan även såg havet.
Ibland körde vi över vackra broar, ibland rakt in i skogen på små små vägar, ibland helt vid sidan av E4an. Det här var ett riktigt äventyr. Vi körde genom Gullbranna som jag hade varit i sommaren innan. Nu var det ingen plåga att cykla utan ren njutning.
Vi tog oss igenom Båstad som också är en fin stad men här vände det. Vi frågade en kille om vägen till Vejbystrand han flinade och sa att det är en väldig uppförsbacke dit.
Och här snackar vi inte bara en gigantisk uppförsbacke utan även den brantaste backe jag någonsin skådat. Här var den enda sträcka som vi inte klarade cykla utan vi gick upp. Och den backen tog verkligen all energi men vi närmade oss nu med stormsteg. Snart var vi framme!
Vårat Bed And Breakfast var ganska dåligt skyltat så vi åkte rakt förbi det och vidare in i Vejbystrand. Totalt vilse frågar vi runt men ingen har hört talas om det stället vi skulle till. Tillslut kom vi till ett vandrarhem som vi trodde var rätt men det var fel. Sen äntligen ringde min telefon och jag fick vägbeskrivning till Vårat Bed And Breakfast. Vi skulle bara följa en grusväg någon kilometer. Vi fick leda cyklarna för våra smala hjul klarar inte av att cykla på grusvägar men tillslut kom vi till en återvändsgränd.
Här får man ju lite ångest.. men det var helt enkelt bara bita ihop gå tillbaka och ta den andra vägen. Och tillslut kom vi fram! Äntligen tänkte jag, totalt utpumpad. Ingen mat hade vi så klockan drog iväg mot halv 9.
Det var ändå en ca 2 km till närmaste pizzeria och vi ville verkligen inte cykla. Så detta måste sett väldigt komiskt ut. Efter att ha cyklat nästan 30 mil började vi nu löpa mot pizzerian. Inte jogga utan löpa i bra fart. Hur sjukt var det. Pizzerian var öppen som tur var och det godaste jag någonsin käkat. Vi hade tusan klarat det, vi hade cyklat hela vägen till Skåne. Nu är bara frågan hur vi skulle göra, skulle vi fortsätta hela vägen ner och där ta tåget hem? Eller cykla tillbaka hela vägen hem? Det kändes ändå ypperst tveksamt om vi skulle klara att cykla hela vägen hem.
När jag låg i sängen mätt och go den kvällen tänkte jag väldigt mycket på vad alla stora äventyrare har skrivit. Meningar som "Det lätta är att ta sig upp det svåra är att ta sig ner" Det var som vi hade kommit upp, nu återstod bara det svåra att ta sig hem.
Renata skrev,
" Det roliga med att vara ute på äventyr är att man aldrig vet hur nästa dag kommer se ut, vilka personer man kommer träffa och vad du får se och uppleva"
Det stämmer ju så otroligt bra! Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa backe, aldrig vem man ska prata med nästa gång, Aldrig vad man ska se. Det var som när vi såg havet första gången, när man åker bil tänker man knappt på de. Men att ta sig till havet på cykel var en så otroligt mäktig känsla.
Man går in i sig själv på ett sätt som är svårt att beskriva, en massa minnen från barndomen återspeglade sig i huvudet gång på gång. Och ibland kunde jag skratta högt samtidigt när jag cyklade. När man cyklar genom städer betraktar man alla möjliga sorters människor, man undrar lite vad de har för historia. Vi alla har någon unik historia bakom oss.
Hur som helst så skulle morgondagen bestå av ren njutning vid stranden hela dagen. Och vi skulle behöva fixa mina ekrar som blir en väldigt lång historia som får vänta lite.
Ännu var det väldigt oklart om vi skulle klara det hem, men hur som helst så hade vi tusan cyklat till Skåne. Och det måste ju alltid räknas som något!
Mvh Jonathan
Vi gick upp och frukosten var serverad, vi åt så mycket det gick fyllde vattenflaskorna. Diskade å städade sedan bar det av igen. Konstigt nog kändes det som det var mycket lättare idag. Tror vi trampade 4 mil i nästan 30km timmen, vi tog paus vid ett riktigt fint ställe då jag ringde Rickard och berättade hur bra det kändes.
Hoppet hade ändå tänts och väldigt pigga i benen hade vi en ca 2 mil till Halmstad. Men alltid när det känns bra kommer det oftast en otrevlig överraskning, kändes som om vi hade 1 mils uppförsbacke sen kom åter backar.
Det blev sinnessjukt jobbigt och vi hade ganska svårt att hitta rätt. Jag vet inte hur många personer som jag frågade om hjälp. Men men till Halmstad kom vi. Käkade på ett gatukök, nu var vi ändå ganska matta och hade absolut ingen aning om vilken väg vi skulle ta mot Båstad.
Jag frågade folk men de visste inte vilken väg som var närmast. Ja gav de ett sista försök och fick napp vi skulle cykla mot Laholm.
Och efter ett tag kom de som jag längtat efter, lukten av havet var helt otroligt och gav energi.
Här var vi väldigt positiva vi var på rätt spår nu! Vi skulle tusan klara de. vägen var helt otrolig vacker och det dröjde inte länge innan man inte bara kände lukten av havet utan även såg havet.
Ibland körde vi över vackra broar, ibland rakt in i skogen på små små vägar, ibland helt vid sidan av E4an. Det här var ett riktigt äventyr. Vi körde genom Gullbranna som jag hade varit i sommaren innan. Nu var det ingen plåga att cykla utan ren njutning.
Vi tog oss igenom Båstad som också är en fin stad men här vände det. Vi frågade en kille om vägen till Vejbystrand han flinade och sa att det är en väldig uppförsbacke dit.
Och här snackar vi inte bara en gigantisk uppförsbacke utan även den brantaste backe jag någonsin skådat. Här var den enda sträcka som vi inte klarade cykla utan vi gick upp. Och den backen tog verkligen all energi men vi närmade oss nu med stormsteg. Snart var vi framme!
Vårat Bed And Breakfast var ganska dåligt skyltat så vi åkte rakt förbi det och vidare in i Vejbystrand. Totalt vilse frågar vi runt men ingen har hört talas om det stället vi skulle till. Tillslut kom vi till ett vandrarhem som vi trodde var rätt men det var fel. Sen äntligen ringde min telefon och jag fick vägbeskrivning till Vårat Bed And Breakfast. Vi skulle bara följa en grusväg någon kilometer. Vi fick leda cyklarna för våra smala hjul klarar inte av att cykla på grusvägar men tillslut kom vi till en återvändsgränd.
Här får man ju lite ångest.. men det var helt enkelt bara bita ihop gå tillbaka och ta den andra vägen. Och tillslut kom vi fram! Äntligen tänkte jag, totalt utpumpad. Ingen mat hade vi så klockan drog iväg mot halv 9.
Det var ändå en ca 2 km till närmaste pizzeria och vi ville verkligen inte cykla. Så detta måste sett väldigt komiskt ut. Efter att ha cyklat nästan 30 mil började vi nu löpa mot pizzerian. Inte jogga utan löpa i bra fart. Hur sjukt var det. Pizzerian var öppen som tur var och det godaste jag någonsin käkat. Vi hade tusan klarat det, vi hade cyklat hela vägen till Skåne. Nu är bara frågan hur vi skulle göra, skulle vi fortsätta hela vägen ner och där ta tåget hem? Eller cykla tillbaka hela vägen hem? Det kändes ändå ypperst tveksamt om vi skulle klara att cykla hela vägen hem.
När jag låg i sängen mätt och go den kvällen tänkte jag väldigt mycket på vad alla stora äventyrare har skrivit. Meningar som "Det lätta är att ta sig upp det svåra är att ta sig ner" Det var som vi hade kommit upp, nu återstod bara det svåra att ta sig hem.
Renata skrev,
" Det roliga med att vara ute på äventyr är att man aldrig vet hur nästa dag kommer se ut, vilka personer man kommer träffa och vad du får se och uppleva"
Det stämmer ju så otroligt bra! Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa backe, aldrig vem man ska prata med nästa gång, Aldrig vad man ska se. Det var som när vi såg havet första gången, när man åker bil tänker man knappt på de. Men att ta sig till havet på cykel var en så otroligt mäktig känsla.
Man går in i sig själv på ett sätt som är svårt att beskriva, en massa minnen från barndomen återspeglade sig i huvudet gång på gång. Och ibland kunde jag skratta högt samtidigt när jag cyklade. När man cyklar genom städer betraktar man alla möjliga sorters människor, man undrar lite vad de har för historia. Vi alla har någon unik historia bakom oss.
Hur som helst så skulle morgondagen bestå av ren njutning vid stranden hela dagen. Och vi skulle behöva fixa mina ekrar som blir en väldigt lång historia som får vänta lite.
Ännu var det väldigt oklart om vi skulle klara det hem, men hur som helst så hade vi tusan cyklat till Skåne. Och det måste ju alltid räknas som något!
Mvh Jonathan
Dag 1 Mot Sotanäs!
Jag sov riktigt dåligt natten innan vi skulle ge oss iväg, både jag och Jakob har ig i orientering hur tusan skulle vi hitta? Men men ganska pigg i kroppen var man ändå efter att ha vilat en hel vecka.
Vi lastade på cyklarna på bilen och fick skjus en bit utanför Jönköping så vi kom på rätt väg. Ryggsäckarna som vägde ruskigt mycket gjorde mig också lite orolig. Eller det fanns fler saker som gjorde mig orolig!
1. Vi hade aldrig cyklat med tung packning innan.
2. Vi hade aldrig cyklat långt 2 dagar irad.
3.Våran träningsmängd i mil var mindre än vad vi skulle cykla på 5 dagar.
4.Vi hade vinden mot oss och grå himmel.
5. Jakob är 15 och jag tar med honom på en resa som denna?
6. Skulle vi få punktering på bakhjulet skulle vi få väldiga problem med att sätta tebaka hjulet för de hade vi aldrig gjort innan.
Men annars kändes det bra..
Vårat första mål blev Gällstad, ca 2 mil och det gick ganska bra. Vi tog först sikte på Tranemo,
men där gjorde vi ett riktigt stort misstag. Fel vägval och vi fick åka säkert en 1.5 mil extra pågrund av dålig kartläsning. Vädret började ändå bli bättre så vi la oss och solade vid en sjö ungefär en halvtimme.
Vackert kunde man ju säga att det var iaf. Vi fortsatte med en fylld vattenflaska för min smakade som om någon haft frätande syra i den. Tänkte att det säkert skulle komma en mack snart som vi kunde fixa vatten och dricka vid. Men den macken kom inte, vattnet tog slut och solen gasade på. Paniken började komma smygande och efter åter någon timme klarade vi inte mer. Jag sa till brosan okej första bästa hus och vi går in och frågar efter vatten.
- Tjena vi har har cyklat från Jönköping och skulle behöva lite vatten fick jag ur mig.
Det gick jättebra och han var väldigt vänlig och vi pratade lite, sedan var det dags att sätta sig på hojen och trampa vidare.
Sen händer det som absolut inte får hända. Mitt bakhjul känns väldigt dåligt med luft i, jag pumpar upp de och fortsätter. Det är ganska lätt att inse att vi har åkt på punktering. Mitt ute i ingenstans kommer en bonde i sin traktor. Jag följer efter honom och frågar om han är duktig på att laga punkteringar. Det var han inte sa han men han hade en kompis som hette Ingemar som var duktig på sånt. Men det var en mil till Ingemar som skulle blir väldigt svår att cykla. Jag fick hans nummer sedan fortsatte vi, efter 3 km ringde jag Ingemar och sa att vi försöker fixa det själva. Nej nej sa han ja kommer och hjälper er.
som en skyddsängel kommer denne Ingemar och fixar punkteringen, han är väldigt trevlig och berättar att han just nu tränar för vätternrundan. Han säger att Jakob har lite dåligt med luft i sitt däck och han tar fram en stor pump och börjar pumpa som tusan ändå tills Jakobs däck spricker.
Herregud tänkte jag vi har stått stilla nästan 2 timmar nu och hade en bra bit kvar till Sotanäs. Han fixade Jakobs däck också men nu hade vi ingen extra innerslang. Jag frågade honom om han ville göra en affär och sälja en av sina för 200 spänn. Så vi fick cykla hem till Ingemar fixade lite sedan iväg igen. Vi hade ca 3 mil kvar och brosan började tröttna nu vilket inte var så konstigt då hans bromsar hade legat i framhjulet.
Men nu var det dags att börja trampa vidare, uppförsbacke efter uppförsbacke. Jag hade bara känslan i magen inte en chans vi kommer klara cykla ändå till Ängelholm när vi knappt klarar Sotanäs som det var en ca 12 mil till.
Plötsligt hör jag hur Jakob vrålar
-Det står Bed And Breakfast här!
Jag hade kört rakt förbi det och ett litet hopp tändes ändå. Vi var framme!
Istället för att dunsa rakt i sängen kände jag ändå att de hade varit riktigt gött med lite läsk eller något så jag cyklade vidare mot Fegen. Fanns ingen affär i Fegen så jag cyklade åter 6km jag kom en kvart försent.. fick återvända med 2 extra mil i benen och ingenting med mig. På tillbaka vägen sprang 3 stora rådhjur vid min sida och det var en otroligt vacker syn.
Väl i Sotanäs fixade vi käk, hängde upp alla kläder och grejade lite. Jag gick över till de som ägde stället och de hjälpte mig med vägval till Kommande dag.
Jag la mig helt utmattad i våningssängen. Brosan spelade hög musik och jag sjöng med. Att skratta gör ganska mycket. Vad som än händer nästa dag skulle vi ge det en chans till 100 procent mer kan man ju inte göra. Vägarna kommer alltid finnas kvar om vi misslyckas nästa dag försöker vi igen någon annan gång. För om jag ska vara ärlig tvekade jag ändå på om vi skulle kunna cykla 15 mil nästa dag.
Vi lastade på cyklarna på bilen och fick skjus en bit utanför Jönköping så vi kom på rätt väg. Ryggsäckarna som vägde ruskigt mycket gjorde mig också lite orolig. Eller det fanns fler saker som gjorde mig orolig!
1. Vi hade aldrig cyklat med tung packning innan.
2. Vi hade aldrig cyklat långt 2 dagar irad.
3.Våran träningsmängd i mil var mindre än vad vi skulle cykla på 5 dagar.
4.Vi hade vinden mot oss och grå himmel.
5. Jakob är 15 och jag tar med honom på en resa som denna?
6. Skulle vi få punktering på bakhjulet skulle vi få väldiga problem med att sätta tebaka hjulet för de hade vi aldrig gjort innan.
Men annars kändes det bra..
Vårat första mål blev Gällstad, ca 2 mil och det gick ganska bra. Vi tog först sikte på Tranemo,
men där gjorde vi ett riktigt stort misstag. Fel vägval och vi fick åka säkert en 1.5 mil extra pågrund av dålig kartläsning. Vädret började ändå bli bättre så vi la oss och solade vid en sjö ungefär en halvtimme.
Vackert kunde man ju säga att det var iaf. Vi fortsatte med en fylld vattenflaska för min smakade som om någon haft frätande syra i den. Tänkte att det säkert skulle komma en mack snart som vi kunde fixa vatten och dricka vid. Men den macken kom inte, vattnet tog slut och solen gasade på. Paniken började komma smygande och efter åter någon timme klarade vi inte mer. Jag sa till brosan okej första bästa hus och vi går in och frågar efter vatten.
- Tjena vi har har cyklat från Jönköping och skulle behöva lite vatten fick jag ur mig.
Det gick jättebra och han var väldigt vänlig och vi pratade lite, sedan var det dags att sätta sig på hojen och trampa vidare.
Sen händer det som absolut inte får hända. Mitt bakhjul känns väldigt dåligt med luft i, jag pumpar upp de och fortsätter. Det är ganska lätt att inse att vi har åkt på punktering. Mitt ute i ingenstans kommer en bonde i sin traktor. Jag följer efter honom och frågar om han är duktig på att laga punkteringar. Det var han inte sa han men han hade en kompis som hette Ingemar som var duktig på sånt. Men det var en mil till Ingemar som skulle blir väldigt svår att cykla. Jag fick hans nummer sedan fortsatte vi, efter 3 km ringde jag Ingemar och sa att vi försöker fixa det själva. Nej nej sa han ja kommer och hjälper er.
som en skyddsängel kommer denne Ingemar och fixar punkteringen, han är väldigt trevlig och berättar att han just nu tränar för vätternrundan. Han säger att Jakob har lite dåligt med luft i sitt däck och han tar fram en stor pump och börjar pumpa som tusan ändå tills Jakobs däck spricker.
Herregud tänkte jag vi har stått stilla nästan 2 timmar nu och hade en bra bit kvar till Sotanäs. Han fixade Jakobs däck också men nu hade vi ingen extra innerslang. Jag frågade honom om han ville göra en affär och sälja en av sina för 200 spänn. Så vi fick cykla hem till Ingemar fixade lite sedan iväg igen. Vi hade ca 3 mil kvar och brosan började tröttna nu vilket inte var så konstigt då hans bromsar hade legat i framhjulet.
Men nu var det dags att börja trampa vidare, uppförsbacke efter uppförsbacke. Jag hade bara känslan i magen inte en chans vi kommer klara cykla ändå till Ängelholm när vi knappt klarar Sotanäs som det var en ca 12 mil till.
Plötsligt hör jag hur Jakob vrålar
-Det står Bed And Breakfast här!
Jag hade kört rakt förbi det och ett litet hopp tändes ändå. Vi var framme!
Istället för att dunsa rakt i sängen kände jag ändå att de hade varit riktigt gött med lite läsk eller något så jag cyklade vidare mot Fegen. Fanns ingen affär i Fegen så jag cyklade åter 6km jag kom en kvart försent.. fick återvända med 2 extra mil i benen och ingenting med mig. På tillbaka vägen sprang 3 stora rådhjur vid min sida och det var en otroligt vacker syn.
Väl i Sotanäs fixade vi käk, hängde upp alla kläder och grejade lite. Jag gick över till de som ägde stället och de hjälpte mig med vägval till Kommande dag.
Jag la mig helt utmattad i våningssängen. Brosan spelade hög musik och jag sjöng med. Att skratta gör ganska mycket. Vad som än händer nästa dag skulle vi ge det en chans till 100 procent mer kan man ju inte göra. Vägarna kommer alltid finnas kvar om vi misslyckas nästa dag försöker vi igen någon annan gång. För om jag ska vara ärlig tvekade jag ändå på om vi skulle kunna cykla 15 mil nästa dag.
Imorgon bär det av!
Om jag ska vara ärlig är jag ganska nervös inför morgondagen, men samtidigt förväntansfull. Det ska bli riktigt kul att ge sig ut på ett cykeläventyr. Det har varit väldigt mycket planering av vägval, väder och allt möjligt men det känns bra nu.
Det var ganska kul igår när jag ringde och bokade Bed And Breakfast i ängelholm.
- Hej jag heter Jonathan Ljungqvist och vi ska cykla från Jönköping, finns det rum?
-Är det här ett skämt?
Fick ja som svar..
Jag skrattade å sen började vi prata om lite allt möjligt. när hon sedan förstod att vi menade allvar lovade hon fixa all frukost vi önskade. Och hon tyckte projektet verkade väldigt spännande.
Vi får hoppas det går bra!
Jonathan
Det var ganska kul igår när jag ringde och bokade Bed And Breakfast i ängelholm.
- Hej jag heter Jonathan Ljungqvist och vi ska cykla från Jönköping, finns det rum?
-Är det här ett skämt?
Fick ja som svar..
Jag skrattade å sen började vi prata om lite allt möjligt. när hon sedan förstod att vi menade allvar lovade hon fixa all frukost vi önskade. Och hon tyckte projektet verkade väldigt spännande.
Vi får hoppas det går bra!
Jonathan
Söndagen var en riktigt bra dag!
De va perfekt väder, solen sken och Vättern var helt blank. Det var dags för mina 2 sista dyk, första gick bra vi gick igenom lite övningar och navigerade. Det var riktigt bra sikt och man ville skåda allt om och om igen.
Efter det gick vi upp å fikade sedan var det dags att göra det djupaste dyk som jag någonsin gjort. 17 meter gick vi ner, jag måste säga att även om det känns otroligt roligt så har man ändå respekt för vad man gör. Vi såg lite fisk där nere och klimatet var väldigt bergigt. Jag passade också på att peta på en död kräfta i förbifarten.
Det var jättetråkigt att Amanda jobbade men en som hette Alex pratade jag ganska mycket med. Han sa att han älskade allt som hade med dykning och göra, och medans hans arbetskompisar inte visste vad de skulle göra te helgerna visste han exakt vad han skulle göra. Dyka, det var hans hobby. Jag berättade om mina framtidsplaner då sa han att han också brukade klättra innan. Men han är en livsnjutare, han ville absolut inte klättra de höga bergen utan mer klippklättring några timmar sen efter det ta en varm dusch och äta gott.
Jag tyckte ändå han hade en riktigt skön inställning till livet, han klättrade och ägnade helgerna till dykning med ett bra humör.
Han sa också att han ville ner 40 meter till grottorna, jag tyckte det verkade sjukt gött ända tills senare på kvällen då jag såg Sanctum...
/ Jonathan
Efter det gick vi upp å fikade sedan var det dags att göra det djupaste dyk som jag någonsin gjort. 17 meter gick vi ner, jag måste säga att även om det känns otroligt roligt så har man ändå respekt för vad man gör. Vi såg lite fisk där nere och klimatet var väldigt bergigt. Jag passade också på att peta på en död kräfta i förbifarten.
Det var jättetråkigt att Amanda jobbade men en som hette Alex pratade jag ganska mycket med. Han sa att han älskade allt som hade med dykning och göra, och medans hans arbetskompisar inte visste vad de skulle göra te helgerna visste han exakt vad han skulle göra. Dyka, det var hans hobby. Jag berättade om mina framtidsplaner då sa han att han också brukade klättra innan. Men han är en livsnjutare, han ville absolut inte klättra de höga bergen utan mer klippklättring några timmar sen efter det ta en varm dusch och äta gott.
Jag tyckte ändå han hade en riktigt skön inställning till livet, han klättrade och ägnade helgerna till dykning med ett bra humör.
Han sa också att han ville ner 40 meter till grottorna, jag tyckte det verkade sjukt gött ända tills senare på kvällen då jag såg Sanctum...
/ Jonathan
Små äventyr finns överallt
Jag träffade Adam på tåget för någon dag sen. Han frågade vad ska du göra Päron? Jag ska dyka sa jag, han skrattade och sa din jävla äventyrare.
För några månader var jag innebandyspelaren päron, nu känner jag helt klart att jag är någonting annat. Har jag blivit en "jävla äventyrare" kanske de..
Min syster messade mig, jag vill också ut och äventyra har du något tipps.
Jag började genast fundera på andra grejer jag hade tänkt hitta på som kanske syrran ville göra. Men jag kom inte riktigt på något passande, jag tror inte syrran skulle vilja cykla svinlångt eller göra något dyrt.
Men små äventyr finns ju överallt, något som bryter vardagen totalt är för mig ett äventyr. Och vi är ju olika alla kanske inte direkt ser utmaningen i att cykla 80 mil eller det känns inte direkt så realistiskt att klara en sådan grej.
Men att testa något som du aldrig gjort innan men tycker att det ser roligt ut, det är ett äventyr. Finns det någon kampsportskurs i närheten anmäl er och testa på det, någon dans/sångkurs. Kan ju vara vad som helst, träffa nya människor, göra något som du kanske inser att det är jättekul. Det är ett äventyr!
Jag kommer ihåg när jag testade på bugg, det var jag och några stycken jämngamla resten säkert 40+
Varenda gång var jag lika rädd att någon från innebandylaget skulle komma och se mig, men varenda gång vi dansade hade vi så sjukt kul! det blev ett litet äventyr för mig att varenda söndag smyga ner till sporthallen och dansa utan att någon polare skulle se mig.
Samma sak när jag skulle testa på Parkour, en sport då man klättrar, hoppar och har sig. Jag kom till träningen och de sa att vi skulle vara vid sporthallen och träna. Jag fick genast kalla fötter och kom med någon dålig ursäkt att vi inte kunde träna där för vi hade egentligen innebandyträning.
Vi tränade en bit bort från sporthallen, när vi hoppade runt som apor i en rink ser jag Rickard och gänget komma. Jag får panik och gömmer mig bakom ett plank. Varför har jag ingen aning om, jag kände att jag bara inte passade in i det gänget även om jag ville vara med dem och träna.
Min mening är att man borde inte skämmas om man vill göra något som ens kompisar aldrig testat på innan och som anses vara töntigt.
Tack och hej
Jonathan
För några månader var jag innebandyspelaren päron, nu känner jag helt klart att jag är någonting annat. Har jag blivit en "jävla äventyrare" kanske de..
Min syster messade mig, jag vill också ut och äventyra har du något tipps.
Jag började genast fundera på andra grejer jag hade tänkt hitta på som kanske syrran ville göra. Men jag kom inte riktigt på något passande, jag tror inte syrran skulle vilja cykla svinlångt eller göra något dyrt.
Men små äventyr finns ju överallt, något som bryter vardagen totalt är för mig ett äventyr. Och vi är ju olika alla kanske inte direkt ser utmaningen i att cykla 80 mil eller det känns inte direkt så realistiskt att klara en sådan grej.
Men att testa något som du aldrig gjort innan men tycker att det ser roligt ut, det är ett äventyr. Finns det någon kampsportskurs i närheten anmäl er och testa på det, någon dans/sångkurs. Kan ju vara vad som helst, träffa nya människor, göra något som du kanske inser att det är jättekul. Det är ett äventyr!
Jag kommer ihåg när jag testade på bugg, det var jag och några stycken jämngamla resten säkert 40+
Varenda gång var jag lika rädd att någon från innebandylaget skulle komma och se mig, men varenda gång vi dansade hade vi så sjukt kul! det blev ett litet äventyr för mig att varenda söndag smyga ner till sporthallen och dansa utan att någon polare skulle se mig.
Samma sak när jag skulle testa på Parkour, en sport då man klättrar, hoppar och har sig. Jag kom till träningen och de sa att vi skulle vara vid sporthallen och träna. Jag fick genast kalla fötter och kom med någon dålig ursäkt att vi inte kunde träna där för vi hade egentligen innebandyträning.
Vi tränade en bit bort från sporthallen, när vi hoppade runt som apor i en rink ser jag Rickard och gänget komma. Jag får panik och gömmer mig bakom ett plank. Varför har jag ingen aning om, jag kände att jag bara inte passade in i det gänget även om jag ville vara med dem och träna.
Min mening är att man borde inte skämmas om man vill göra något som ens kompisar aldrig testat på innan och som anses vara töntigt.
Tack och hej
Jonathan
Vättern är svinkall!
Efter de 2 första utedyken kan jag säga det att igår var det sjukt kallt i vattnet även om man hade torrdräckt. Men jag kom och tänka på en grej här om dagen, så fort man inte har något för sig lockar det väldigt mycket att krypa ner i soffan och kolla tv. Även om man ser fram emot att dyka och allt möjligt mycket så är det ändå en trötthet som finns i kroppen hos mig nuförtiden.
Kanske inte är så konstigt efter 16 mil på cykeln bryts kroppen ner, dykningen torkar ut kroppen, praktiken sliter väldigt mycket sen all planering som jag håller på med här hemma också. Jag har absolut ingen energi till skolarbetet alls. Men fortfarande finns den där glöden inom mig. Jag vill bevisa att allt jag vill göra ska gå att göra.
Jag har kommit ganska långt på min bok, men nu saknas som sagt de där riktiga äventyren som jag vill kasta mig in i.
En annan grej jag verkligen ser fram emot att börja med igen är rodden! Men men nu är de fokus på den sista delen av dykningen och se till att få ett riktigt långt cykelpass på lörda.
Nästa vecka ska jag bli en mästare på att laga punkteringar, laga mat i stormkök, sätta upp tält, kompass osv.
/ Jonathan
Kanske inte är så konstigt efter 16 mil på cykeln bryts kroppen ner, dykningen torkar ut kroppen, praktiken sliter väldigt mycket sen all planering som jag håller på med här hemma också. Jag har absolut ingen energi till skolarbetet alls. Men fortfarande finns den där glöden inom mig. Jag vill bevisa att allt jag vill göra ska gå att göra.
Jag har kommit ganska långt på min bok, men nu saknas som sagt de där riktiga äventyren som jag vill kasta mig in i.
En annan grej jag verkligen ser fram emot att börja med igen är rodden! Men men nu är de fokus på den sista delen av dykningen och se till att få ett riktigt långt cykelpass på lörda.
Nästa vecka ska jag bli en mästare på att laga punkteringar, laga mat i stormkök, sätta upp tält, kompass osv.
/ Jonathan
Spela i ryhov uppskattas väldigt mycket!
Jag hade som nyårslöfte då som sagt 3 riktigt goda gärningar. Igår var vi i Ryhov och spelade och sjöng och det räknar jag som en god gärning.
Vi var dock bara i en avdelning och de flesta var sängliggande, men några stycken orkade sig upp och satt och lyssnade på oss. Vi spelade några lovsånger och lite allt möjligt.
De applåderade efter varje låt och man såg på de att de verkligen uppskattade att vi var där. En sa att nu skulle han drömma om vackra tjejer när han skulle sova. Och en annan sa att han ångrade att han slutat spela flöjt för han visste inte han man kunde få det att låta så bra.
Visst pengar är kanske viktigt här i livet men att göra saker helt gratis bara för att sprida glädje mår man nog bättre än att få in några 100 lappar på kontot som sedan går till kläder. Att få känna att vi kanske gjorde deras dag är en riktigt go känsla måste jag säga.
Jag känner ju hur många som helst som sjunger jättebra, eller spelar jätte bra åk till Ryhov eller något liknande och spela och sjung några timmar!
Ser fram emot att dyka ner till den andra världen ikväll där allt är så lugnt, dock är det nog ingen vidare värme i Vättern. ha det bra alla!
/ Jonathan
Vi var dock bara i en avdelning och de flesta var sängliggande, men några stycken orkade sig upp och satt och lyssnade på oss. Vi spelade några lovsånger och lite allt möjligt.
De applåderade efter varje låt och man såg på de att de verkligen uppskattade att vi var där. En sa att nu skulle han drömma om vackra tjejer när han skulle sova. Och en annan sa att han ångrade att han slutat spela flöjt för han visste inte han man kunde få det att låta så bra.
Visst pengar är kanske viktigt här i livet men att göra saker helt gratis bara för att sprida glädje mår man nog bättre än att få in några 100 lappar på kontot som sedan går till kläder. Att få känna att vi kanske gjorde deras dag är en riktigt go känsla måste jag säga.
Jag känner ju hur många som helst som sjunger jättebra, eller spelar jätte bra åk till Ryhov eller något liknande och spela och sjung några timmar!
Ser fram emot att dyka ner till den andra världen ikväll där allt är så lugnt, dock är det nog ingen vidare värme i Vättern. ha det bra alla!
/ Jonathan
Kanske måste tänka ut något nytt... Cykla till Skåne istället?
I fredags var dagens träning 16 mil. Först till Falköping sedan Tidaholm, kom ut vid Hjo och hem via Blåhult. Ganska jobbigt måste jag säga. Höll också på att bryta handleden då jag i Ardholts cykelskor sitter fast i pedalerna skulle stanna och vänta på brorsan. Jag stannade för fort och känner att jag sitter fast helt enkelt och tippar mot diket. Med en väldig kraft dundrar jag ner för diket samtidigt som de som åker förbi säkert fick sig ett riktigt gott garv.. men men sånt händer!
Ju mer jag planerat cyklingen till Dalarna nu på senaste blir det bara mörkare och mörkare känns det som. Vägen vi skulle cykla från Örebro till Ludvika är en vajerväg. Alltså cykelförbud, jag kollade upp massa andra vägar och då snackar vi om små skogsvägar mitt i skogarna som kanske till och med är grusvägar. Och det skulle paja cyklarna.
Men så fick mamma ur sig igår när vi satt hopplöst stirrande på kartan,
-varför inte cykla till Skåne istället?
Man skulle kunna cykla till Halmstad på en bra väg för att sedan cykla längs kusten ner till Skåne. Hade ju varit en jättefin väg och ungefär lika långt som till Dalarna.
Men jag vet inte riktigt hur jag känner om den tanken, vi har ju sagt Dalarna och jag har haft Dalarna i huvudet ganska länge nu. Ska vi 2 veckor innan ändra allt och cykla neråt landet istället?
Det blir en helt klart dyrare resa då vi måste ta in på vandrarhem mer gånger. Att vila upp oss någon dag hos syrran hade ju varit väldigt värdefullt!
Men men vi får se jag kanske hittar någon väg som slingrar sig upp till Dalarna ändå. Det blir något att grubbla på måste jag erkänna!
Veckans citat kom från min bror då han sa:
- måste jag säga att jag vill ha en varm cappuccino?
Jag själv gapskrattar inombords och säger sedan
- Gör så!
/ Jonathan
Ju mer jag planerat cyklingen till Dalarna nu på senaste blir det bara mörkare och mörkare känns det som. Vägen vi skulle cykla från Örebro till Ludvika är en vajerväg. Alltså cykelförbud, jag kollade upp massa andra vägar och då snackar vi om små skogsvägar mitt i skogarna som kanske till och med är grusvägar. Och det skulle paja cyklarna.
Men så fick mamma ur sig igår när vi satt hopplöst stirrande på kartan,
-varför inte cykla till Skåne istället?
Man skulle kunna cykla till Halmstad på en bra väg för att sedan cykla längs kusten ner till Skåne. Hade ju varit en jättefin väg och ungefär lika långt som till Dalarna.
Men jag vet inte riktigt hur jag känner om den tanken, vi har ju sagt Dalarna och jag har haft Dalarna i huvudet ganska länge nu. Ska vi 2 veckor innan ändra allt och cykla neråt landet istället?
Det blir en helt klart dyrare resa då vi måste ta in på vandrarhem mer gånger. Att vila upp oss någon dag hos syrran hade ju varit väldigt värdefullt!
Men men vi får se jag kanske hittar någon väg som slingrar sig upp till Dalarna ändå. Det blir något att grubbla på måste jag erkänna!
Veckans citat kom från min bror då han sa:
- måste jag säga att jag vill ha en varm cappuccino?
Jag själv gapskrattar inombords och säger sedan
- Gör så!
/ Jonathan
