Kilimanjaro!
Jag snackade med en klättrare i Chamonix i somras och han berättade att om man har med en extra acklimatiseringsdag så ökar chanserna att nå toppen enormt.
Höjdsjuka märker man inte av speciellt mycket innan 4500 meter, så de sista 1000 höjdmeterna kommer bli tuffa!
En ganska stor nackdel med att vi åker i Mars-Juni är att då är regnperioden och det gör en bestigning lite svårare än normalt.
Det ska vara helt okej att ta ledigt en hel vecka från volontärarbetet. Men nu väntar då stentuff träning, jag har tänkt att lägga upp träningen på cirka 4 pass i veckan. Jag vill gå upp runt 5 kg så ska köra ganska mycket styrka nu, och vandring med packning.
Tagga! :)
Ullared blev lyckat!:)
Ett regnställ som var ganska dyrt, alltid bra att ha när man är ute mycket.
En vinterjacka, bra märke On the peak, blir perfekt att ha när skidsäsongen drar igång!:)
Sedan en sjukt massa små grejer som blir perfekt, mini termos, mini yxa, multiverktyg.
En annan perfekt grej var vattensäkra påsar som jag var tvungen att låna av några när jag paddlade kajak. Känns bra att ha egna nu! Sedan packväska till cykeln.
En pannlampa som jag kan ha när jag cyklar eller i tältet. En liten lykta som med en sinnes starkt ljus lyser upp hela tältet och räcker många timmar. En tvål i metall som tar bort fisklukt, och en myggkeps.
Medel som man kan ha för att göra skor mer vattentäta, stor vintermössa och bra skidhandskar.
Så Ullared blev väldigt lyckat för min egen del måste jag säga:)
Känns som om jag börjar få det viktigaste nu. Men min livs affär är fortfarande när jag köpte en racer cykel och en annan skitbra cykel som kan ta mycket packning på bruket för 100 kronor.
Det som saknas för mig nu är ändå helt sjukt mycket grejer.
Jag vill i framtiden inhandla en egen kajak.
Egen dykutrustning
Riktigt bra kängor
Ett tält som tål vilken storm som helst
Klätterutrustning
Ett stormkök i titan
Sedan är jag nöjd! bara fortsätta jobba....
/ Jonathan
Jobb jobb, skriv skriv
Jobbar några kvällar på industrin, jobbar lite i kyrkan, vikarie, hjälper morfar med markiser. Det goa är att under de flesta dagar kan jag avgöra själv hur jag jobbar.
Några veckor kan jag lika gärna pumpa på med 16 timmar om dagen som jag gjort 2 dagar denna vecka, sedan kan man ju ta de lungnare och göra något annat nästa.
Det var precis såhär som jag hade planerat upp att jag ville ha de, så ja är glad för de!
Arbetslivet har inte alls varit något nytt för mig direkt, jag läser att de flesta längtar tillbaka till skolan, det gör verkligen inte jag. Föra året var extremt jobbigt och tufft för mig ändå.
Jag gick ju bygg och var bara i skolan 2 dagar i veckan, sedan jobbade jag i en golvfirma som praktikant. Att jobba 7-4 tre dagar i veckan var verkligen döden. För att sedan under helgerna jobba ihjäl sig för att få ihop 25 000 till luffen, dykcert, fallskärmhopp och diverse grejer.
Så om man jämför mitt liv nu och senaste året så är det väldigt mycket bättre nu:)
Nackdelen är bara att jag får väldigt lite tid med Amanda och det gör mig inte gott.
Jag har sovmorgon nästan varenda dag och då går jag upp och dricker morgonkaffe och skriver i någon/några timmar. Det är min flykt från verkligheten. Det känns som om jag är ute och tågluffar igen och det är en så grym känsla. Man lurar huvudet totalt när man skriver det är därför jag älskar det! Sen att jobba när man vet vart pengarna kommer gå till är också gött, Afrika!!
/ Jonathan
Boken närmar sig sitt slut
Bloggen har varit perfekt hjälp, paddlingen hade jag nästan glömt bort hur det var, men så kom jag på att jag redan skrivit mycket om de på bloggen så de var nästan bara kopiera allt det och ändra lite.
Var också och kollade innebandy här om dagen, jag hade inte varit i sporthallen sedan nästan 7 månader så det kändes konstigt att gå in där igen. Man har så sjukt många fina minnen ändå.
Men det jag tyckte var väldigt skönt när jag satt där och kollade när alla sprang efter bollen var att jag faktiskt inte saknade det någonting. Kände absolut inget sug alls efter att vara där nere på planen.
Hade det varit tvärt om och jag hade känt ångest över att jag slutade hade det varit betydligt jobbigare. Men det var med en skön känsla man lämnade sporthallen. Tror faktiskt jag fått tillräckligt med innebandy i mitt liv.
Jag är riktigt sugen på att satsa på att slå igenom som solo äventyrare. I dalarna kan man utbilda sig i 2 år så man skulle kunna jobba utomlands som klättringsguide någon säsong, sedan kanske forspaddlingsguide någon annan. Expeditionsledare eller dykare. Det finns så sjukt mycket där ute i världen som jag vill åt.
Men ska man slå igenom krävs ett super projekt. Göran kropp cyklade till Mount everst och besteg det. Frågan är bara vad päron ska hitta på för sådant projekt i framtiden. Något riktigt galet kommer det bli är en sak som är säker:)
/ Jonathan
Tårar i vildmarken
Hej! Jag heter Ellen och är JONIS storasyster… jag spelar för det mesta på min flöjt, skrattar åt mina egna skämt och älskar mat i alla former!
Efter att ha inspirerats av min lillebrors alla äventyr och resor så bestämde jag mig för att ge mig ut i vildmarken med min kära flöjtkompis Maria! Eftersom jag ständigt arbetar i hemtjänsten fick vi ta de enda två lediga dagarna jag hade oavsett väder och vind…
Vi planerade i cirka 40 minuter och jag packade ner mina enkla tillbehör (plus alla jonis grejor som såg proffsiga ut) i min lärarväska 2011!
Kvällen innan avgång packar vi om alla grejer i två 65 liters ryggsäckar… varje ryggsäck vägde sedan 13 kilo (fattar inte varför).
Efter en natts sömn hemma hos Maria vaknar vi båda upp och gör iordning en frukost för fyra personer som vi själva trycker i oss för att stå oss så länge som möjligt..sen ger vi oss av. Maria hade ett par rejäla skor värda 3000 spänn och jag hade mina avdankade gympaskor som jag slängt ett par veckor tidigare men saknat så jag hämtade tillbaka dem från soptunnan… bra.
Efter 500 meters gång känner jag hur skoskavet börjar komma krypandes och svetten börjar rinna pågrund av denna enorma packning.. vi stannar upp och tar av oss lite plagg och tar sen upp gången igen. Vi är båda glada och skrattar förtjust åt vårat kommande äventyr.
Jag trodde att vi skulle vandra på en trevlig stig utan större hinder.. ICKE! Terrängen var av värsta slag och när vi väl möter en man av det mest uråldriga slag berättar han med glädje att det nu väntar oss 5 KILOMETER uppförsbacke.. åå tänkte vi och satte igång. Med ett inbillat rep släpade vi oss upp för stupet samtidigt som vi såg ett antal grodor som vi genast började räkna…
Det var fantastiska utsikter på toppen av berget och den första fikapausen var inte långt borta! Under tiden vi vandrade så fick jag svaga minnen om att jag hade vart där förut.. vilket jag hade! En gång i tiden läste jag gympa B och då hade vi vandrat en kort sträcka på samma ställe som nu…. Det var på den tiden jag hade ryggskott och även då hasade mig fram i terrängen….
Efter tre timmars färd stannade vi upp på ett berg för att trycka i oss godis o bullar o bananer… jag tog fram min mobil som hade pipit konstant och konstaterade att jag hade fått 9 sms! maria gjorde detsamma men blev genast deprimerad eftersom hon inte hade fått ett enda. Jag övervägde att skicka ett men insåg att det bara hade gjort saken värre…
När vi hade vilat ett tag så kände vi hur tidspressen kom över oss och vi började åter gå efter en snabb titt på kartan.. konstigt nog såg det inte ut som att vi hade rört oss över huvud taget…
Med svettfläckar under armarna tar vi oss fram genom gyttja och träsk… maria går lätt över allting medans jag får hoppa och trixa för att inte förstöra min gympaskor helt. Eftersom vi redan hade druckit det mesta av vårat medhavda vatten så va vi tvungna att hitta civilisationen.. INTE lätt.. men plötsligt uppenbarade sig en ladugård i fjärran. Vi lät våra enorma ryggsäckar ligga kvar i diket och klättrade över ett taggtrådsstängsel för att ta oss dit.. jag frågar maria om vi verkligen får gå här.. hon svarar att antagligen inte eftersom det är avspärrat…. Men men vi går dit…
Plötsligt tror jag att jag skymtar en björn, jag får lätt panik och väser till maria att vi borde vända. Björnen visar sig vara en as stor schäfer hund som tycker vi har inkräktat på hans revir. Maria får stanna och uppehålla hunden samtidigt som jag slinker förbi och stiger in i huset. Eftersom jag har jobbat i hemtjänsten hela sommaren och är van vid att gå in i folks hus så ropar jag trevligt – HOHOOOOOOO!!! Innan jag har slutat att hoa så sticker en dam fram sin näsa, endast iförd trosor…. Mindre fräscht. Jag frågar artigt om vi kan få vatten och hon pekar mot stallet där det tydligen fanns en vattenslang. Jaha, vi går dit och tankar på flaskorna och sen går vi tillbaka mot 13 kilos väskorna i diket…
Vi provsmakar vattnet och maria kände sig en aning besviken över att det inte ens hade en bismak av gödsel! Eftersom jag är den känsliga av oss så tycker jag att vattnet smakar både häst och gödsel…
Efter ett tag kommer vi på att vi inte har sett någon orange prick ( det är dom man ska följa hela leden) … vi vänder om men hittar ingen.. plötsligt ser jag något ligga på marken, det är pinnen med den oranga fläcken.. frågan är bara åt vilket håll den pekade när den väl stod upp??... till slut hittar vi vägen.
Sen blir vi hungriga, vi lägger upp alla våra saker på ett trevligt bord och jag bävar inför stormkökets låga. Men allting verkar funka och vi lagar makaroner och pastasås. Det smakar absolut ingenting men eftersom marias pappa har skickat med oss hela husets kryddor så pepprar vi frenetiskt på måltiden (i alla fall jag). När vi har ätit upp så kommer första regnskuren.. jag räddar det viktigaste vi har, toalettpappret. Maria plockar ihop stormköket som hon har diskat med våtservetter och sen tycker vi att vi är klara.. tills vi ser alla tändstickor ligga i en pöl på bordet. Båda skäms till det yttersta och plockar under tystnad upp resterna av tändsticksasken. Vi har ju i alla fall bröd och tubost, tänker vi i en gemensam tanke…
Pappa ringer och frågar hur det går… jag tackar för omtanken och berättar i korta drag, samtalet slutar med att pappa får ångest över att vi är mitt i skogen och att han saknar sin bil.
Grejen var att jag och maria skulle vandra till Bunn och där skulle vi ta pappas bil och åka tillbaka med. Bilen hade jag och pappa ställt dit dagen innan… dock var det det trafikstop så vi fick ta världens omväg och kom fram till Bunn klockan två, klockan två skulle pappa börja jobba så han fick ringa till sitt jobb och förklara att hans dumma unge hade orsakat detta.. jag tackade för det nya smeknamnet och satte mig sen i den andra bilen för att åka tillbaka hem med pappa. I 110 km/h vrål åkte jag och pappa hem igen för att jag skulle hinna till mitt arbete… under färden sa vi ungefär tre ord till varandra – ”hatar detta”. Sen kom jag fram till hemtjänsten en minut över tre.
Men men, nu hade jag och maria kommit fram till ett stop och kollade på kartan vart vi var.. jag trode starkt på att vi hade gått flera mil men det visade sig vara en halv centimeter på kartan, ungefär sex kilometer. Ingen av oss förstod hur vi inte kunde röra oss på kartan fast vi gick och gick timme ut och timme in…
Klockan sex hittade vi en sjö som vi satte oss vid, jag drog av mina skor och trodde allvarligt att mina fötter hade dött eller i alla fall fått en rejäl chock. Vädret var jättefint och vi uppskattade mer och mer våran tur i det vilda! Eftersom vattnet åter var slut så tyckte maria att vi skulle dricka sjövatten.. never sa jag och höll mitt kvarvarande vatten hårt mot mig. Maria fyllde på två flaskor med gult vatten och tänkte koka gröt på det senare. Fräscht.
Vi gick längst vattenbrynet som glittrade i kvälls solen. Så fint! Sen fick vi syn på en liten gubbe vid ett rött hus, vi klampade fram och meddelade att vi va i vattenbrist! Då hämtade den lilla gubben en stor dunk som han fyllde på våra flaskor med. Jag trodde starkt att det var spettsat med något mindre bra och vågade inte provsmaka. Innan jag hade hunnit förmedla mina tankar till min medvandrare så hade hon redan börjat dricka.. hon hostade i tio minuter men det visade sig inte vara något annat än att hon hade satt i halsen… jag var fortfarande tveksam.
Efter att ha vandrat nerför ett stup av lera så kom vi till ett kalhygge, där fick jag tre skärrade sms om att det åskade och att vi skulle gå in i närmsta hus och inte vara vid några träd. Inte så lätt för oss eftersom vi var mitt i ingenstans. Vi fortsatte gå tills vi hörde lite muller.. fem sekunder senare kom regnet och sen började det blixtra. Jag fick lätt panik som senare blev allt större. Jag och maria stod som två böjda hästar vid ett litet träd på sumpmarken och reagerade olika i denna hårda situation. Jag stod och grät medan jag förtvivlat försökte ringa alla fäder och mödrar utan teckning. Maria stod och hettsåt allt godis vi hade. Efter en timme av nära döden upplevelser så bestämde vi oss för att slå upp tältet på sumpmarken…. Eftersom jag nu fick en konkret uppgift att koncentrera mig på så kom pedagogen i mig fram, jag berömde maria för att hon satte ner alla pinnar rätt och dirigerade vart allt skulle vara. Väl inne i tältet fick dock båda lätt ångest eftersom det var så himla trångt. Jag tänkte glädja mig med att ta fram min kudde ur väskan… i väskan var tyvärr allt blött så jag kunde inte använda något…och sovsäcken som jag hade lånat av jonis var av kallaste laget. Tältet stod på sumpmarken mitt i en granskog och jag sov i en grop med marias blöta byxor som kudde. Klockan tio somnade både jag och maria av skräck och trötthet…… tolv timmar senare vaknade vi båda stelt upp och insåg att vi måste börja fortsätta vandra… ORKA!!!
Jag hade åter fått 9 sms av min mamma och pappa som tydligen hade åkt ända till Bunn för att leta efter oss mitt i natten… dom hade självklart inte hittat oss eftersom det inte var någon täckning och vi visste inte vart vi va.. då hade mamma och pappa åkt till mac donalds istället för att ta sig ett skrovmål.
Jag och maria började nu vandra tillbaka eftersom vi insåg att Bunn var omöjligt att ta sig till. Vi fick kontakt med marias mamma som gav sig ut för att leta efter oss… vi trodde räddningen va nära och slog oss ner vid ett torp och åt upp all mat vi hade kvar. Då ringde marias mamma och sa att hon inte kunde ta sig fram pga en bom i vägen… hon ber oss vänligt att gå mot nordost.. ??? vilket håll är det tänkte vi och tog första bästa stig.. som var helt fel och i motsatt riktning. Efter en timmes färd vänder vi om mot torpet och jag tror i mitt stilla sinne att jag för evigt måste bo i skogen och leva som ett troll…. Då hör jag en ljuv stämma som visar sig vara marias mamma! RÄDDADE!!!!
Vi tågar mot bilen och känner livet återvända! LYCKA!!
Vättern runt dag 3
Så vi befinner oss alltså i Motala, det har spöregnat hela natten och vi hade inte orkat sätta upp tältet. Utan 4 grabbar ligger under bar himmel med tältet som ett täcke. Vi somnade vid cirka 3 och vaknade en timme senare. Eller jag, Mackan och musse vaknade. Ludde fortsatte med sin skönhetssömn så vi ställde klockan på alarmet så att han trodde klockan var 6 istället för 4. annars hade han nog aldrig gått upp.
Det regnade inte längre och på något konstigt sätt kändes det som om vi alla var ganska pigga i benen. Vi åt våran frukost sedan behövde Mackan gå på toa bakom en buske inte långt ifrån där jag satt och åt..
De första milen fick jag låna ut min älskade racer och cykla på koffes tröga cykel som man fick kämpa även när man cyklade nerför. Jag kunde inte fatta hur koffe hade klarat cykla så långt på den.
Klockan var halv 5 på morgonen och vi höll ändå väldigt bra tempo, kändes riktigt bra att för en gång skull vara ute i bra tid. Landsskapet öppnade upp sig och det var inte lika mycket uppför längre. Men vi skulle totalt cykla 14 mil idag och det är ganska långt. Vi tog ett stopp vid en mack vid 8 och då hade vi kommit en bra bit, det kändes bra i kroppen. Åter kan man förundra sig över hur lätt kroppen har för att anpassa sig. Vi var ganska splittrade som grupp men vi averkade mil efter mil, jag hade fått tillbaka min racer igen och det var nästan som att åka moped. Solen kom fram och att cykla precis vid vättern var verkligen ögongodis. Ludde stannade och sa att det kändes så lätt att cykla, imponerande ändå!
Helt plötsligt lite längre framför mig ser jag att musse har lagt sig ner, jag frågar vad han gör. Då säger musse att han vill ta en paus och sova lite. Det tyckte jag inte lät som en bra ide alls så vi fortsatte. Sömnbristen började ändå sätta sina spår i gruppen. Vi hade ju knappt sovit något alls natten innan motala heller. Men musse hade haft en trög cykel nästan hela tiden+tung packning så jag förstod honom ändå. Väl i gränna tog alla utan Ludde varsin pizza, jag kunde inte förstå varför inte han ville ha någon..
Väl i gränna drabbades vi av ruskigt oväder, jag blev riktigt rädd att jag skulle få vattenplaning med mina smala däck och köra omkull. Men vi tog oss sakta men säkert fram. När jag skulle sätta på mig regnjackan så visade sig att jag glömt den och istället råkat ta med regnbrallorna istället. Så totalt dyngblöt blev det att cykla vidare.
Vi träffade några andra långfärdscyklister som skulle cykla till Köpenhamn, sedan där ta tog till Amsterdam. Jag förklarade att jag precis varit i Amsterdam, då frågade tjejen om jag hade varit där för droger. Jag sa att nej verkligen inte och då såg det ut som om hon tänkte att vad annars skulle jag ha gjort där.
Droger i Amsterdam har man hört mycket om, jag och Amanda träffade några andra tågluffare som råkat riktigt illa ut då först 15 horor hoppat på dem och bestulit dem på mobiltelefoner, sedan hade några män kommit fram och lagt hasch i deras händer sedan tvingat dem att betala. Så kan det gå!
Vi segade oss fram och nu började det ta emot, i uppförsbacken skulle jag försöka cykla bakom Markus och putta upp honom då hände det något med mitt knä som inte kändes bra. Men men det blir till att styrketräna upp dem nu i vinter.
Väl i Jönköping var det som om vi var hemma. Vi cyklade och skrattade åt det mesta tills vi kom till trånghallabacken då det inte alls var roligt längre.
I Habo var alla ruskigt trötta och orkade knappt säga hejdå till varandra, jag var inte direkt trött i benen utan mest i huvudet efter bara 3 timmars sömn på 3 dagar. Men men ännu en grej som jag hade som ett nyårslöfte är avklarat och herregud vad roligt man har haft under tiden ändå!
Tack ska ni ha Ludde, koffe, Macke å Musse för 3 fina dagar ute på vägarna. Nästa sommar ska jag försöka få med detta team att köra hela Sverige. Det hade varit något! blev en ganska lång sammanfattning och som vanligt orkar jag inte läsa igenom vad jag skrivit så det finns säkert några stavfel men men de får ni ta:)
/ JOnathan
Sugen på Afrika! Planer inför kommande äventyr!
Jag tror att när man väl fått smak på hur roligt det är att vara ute och resa, då dröjer det inte länge innan man vill ut igen. Och då menar jag inte bara ligga vid en pool utan verkligen resa och uppleva ett land!
Jag har kollat igenom bilderna från luffen idag cirka 1700 bilder och det är helt sjukt vilka minnen man kommer ta med sig från denna sommar. Att tågluffa kommer jag LÄTT göra om i mitt liv men nästa gång jag gör det kanske blir med Rickard som gatumusikant i Europa eller med Amanda igen. Vi har pratat om att göra det i Indien i framtiden. Det hade verkligen varit häftigt!
Igår hade jag och Amanda våran 2 årsdag, sjukt vad tiden går fort! men på 2 år har vi två hunnit med väldigt väldigt mycket tillsamans. Hon är min klippa och den personen som jag tänker på mest varenda dag.
Mitt jobb på industrin älskar jag, jag är en grubblare och att jobba kväll/natt och montera samma grej gång på gång låter skitsurt. Men jag behöver inte tänka på vad jag gör längre, det går av sig själv. Man kan försvinna in helt i en annan värld, sen vaknar man upp efter 7-8 timmar så har man tjänat goa pengar.
6 månader är det kvar till Afrika och jag längtar något sjukt, en av mina största drömmar i livet är att simma med vilda delfiner och det hoppas jag kunna göra med Rickard och Amanda i Zanzibar! Men självklart åker vi dit för att jobba och göra nytta framför allt. Och jag har en annan tanke med det. Ett nytt projekt som går ut på att jag ska inprincip försöka göra något ingen annan gjort innan och fullständigt offra mig själv för barnen i Tanzania, i hopp om att försöka dra in pengar. Jag måste marknadsföra det och träna stenhårt under 1 års tid när vi kommer hem från Afrika, och sedan utföra det på cirka 30-35 dagar.
Jag vet inte om det är möjligt fysiskt men jag ska försöka! Kommer skriva mycket mer om det projektet efter min bok.
/ Jonathan
Slut på all ledighet:(
ända sedan 1 Juni har jag varit ledig och hunnit med en hel del grejer, men nu får man börja om på nytt och börja jobba ihop pengar till Afrika resan. Jag siktar på att få ihop cirka 50 000 kronor nu de närmaste 6 månaderna. En bestigning av Kilimanjaro ligger runt 6-7 tusen kronor och sedan om vi ska semestra lite på Zanzibar kommer lite pengar säkert gå åt där med.
Men anledningen också till att jag vill jobba mycket nu är så att jag har råd att köpa överblivna exemplar av boken. Om jag inte säljer en enda bok åker jag på en skuld på 20 000 kronor. Det är verkligen en risk man tar men men, får se till att marknadsföra rejält sen.
I Oktober bär det av till Tyskland för att ro igen och det ser jag verkligen fram emot, annars ska jag se till att träna hårt dessa kommande månaderna. Om min ekonomi tillåter ska jag också uppgradera mig inom dykningen och gå en kurs som är ett steg närmare divemaster. Om man går Advance så får man tillåtelse att dyka 30 meter ner istället för 18, det hade varit riktigt häftigt!
Jag har också planer på att börja med inomhusklättring! Nu är det snart dags att bege sig mot industrin!
Hörs
/ Jonathan
Livsnjutare!
Och jag älskar det, det känns som om jag får uppleva allt jag gjort på senaste tiden igen, jag kan skriva ner alla mina tankar, mål och drömmar. Boken trycker mest på att våga förändras att våga ta steget och göra något man tror att man inte klarar av.
Jag har skrivit cirka 50 A4 nu, och håller just på med cyklingen till Skåne. Visst alla dessa äventyr finns såklart med i boken men den bygger mest på mina egna funderingar och tankar om att hitta meningen med livet.
När jag skrivit klart den kommer jag nog verkligen sakna de, jag har aldrig tråkigt nu känns det som. Så fort jag inte har något att göra så skriver jag och boken kommer troligen bli klar mycket snabbare än vad jag räknade med. När jag väl kommit in i skrivandet kan jag bara inte sluta.
Igår tog jag ett break och åkte ner till domsand även om det var molnigt och lyssnade på sommarpratarna å läste tidningen me Ricke. Ibland ligger jag på spikmattan och bara lyssnar på musik, Det känns som om jag för tillfället är totalt avslappnad. Och det är riktigt riktigt gött!
Strax ska jag till rille och söka sponsorer till Afrika!
Mvh Livsnjutar päron :)
Ännu ett utdrag från kapitel 1
Har nu skrivit 35 A4 av 100, måste säga att de går helt okej :)
Utdrag från Kapitel 1 Drömmen om att bli innebandyproffs
Jag minns första gången vi vann en cup tillsammans.
Det var helt otroligt, den finalen! Det var fullsatt i hela hallen. Folk skrek och vi kämpade något fruktansvärt. Det blev förlängning men det var så jämnt. Finalen skulle avgöras på straffar. Det började med att Ricke satte sin straff, sen var det min tur hela hallen började eka Päron! Päron! Päron!
Jag var väldigt nervös och gick fram drog målvakten och sen hängde jag inte med själv. Det gick så fort med bollen men jag såg att den var påväg in i mål och målvakten inte skulle ha en chans att ta den. Då vände jag mig mot publiken och vrålade ut min lycka. Det var stort! Riktigt stort!
Året efter det var det dags för min första riktiga uttagning. En uttagning till Smålandslaget, vi satt cirka 50-60 unga grabbar väldigt nervösa och lyssnade på coachen som påpekade att om vi skulle bli uttagna detta år måste ni vara otroligt bra, för ni är bara med för att se och lära. Vi var födda 1992 och Smålandslaget skulle mest bestå av spelare som var 1 år äldre än oss. Ungefär 4 st av alla födda 1992 från småland som sökt skulle man ta ut till det sista lägret innan Smålandslaget. Breddlägret i Grimslöv!
Jag var i ruskigt bra form inför uttagningen och hade en bra känsla i kroppen. Visst om de bara tar ut 4 stycken är ju chansen väldigt liten men varför inte försöka?
Jag hade i hela mitt liv varit forward, men jag visste att som center skulle jag helt klart kunna styra mer och få mer boll. Så jag sa till Coachen att jag ville vara center.
Jag kände direkt när vi började spela att jag skulle prestera på topp. Allt vårt spel gick genom mig, och jag blandade fina uppspel med dribblingar och mål. Jag kände mig ostoppbar helt enkelt. Några dagar senare när telefonen ringde och jag fick besked om att jag var en av de yngre som skulle få chansen i breddlägret fick jag verkligen det beskedet jag ville ha. Jag var en av de bästa i min åldersgrupp i hela Småland. Nu fanns det ingenting som kunde stoppa mig. Tyvärr räckte det inte hela vägen men Rickard kom med. Jag blev väldigt avundsjuk och ledsen jag hade faktiskt väldigt svårt att glädja mig över att Rickard kom med. Än så länge hade vi varit väldigt jämna men nu kändes det som Rickard gick om mig.
/ Jonathan
Skjuter lite på Gotland, Afrika bokat!:)
Igår fick min käre vänn Rickard ett ryck och säger
- Jonathan boka Afrika nu!
Jag som velat göra de ända sedan dagen jag kom hem från luffen kastade mig genast på telefonen och ringde först upp Work and Travel company som skulle placera oss i Ghana.
Jag fick namn på stället vi skulle till och det var en storstad med knappt någon natur alls. Visst klart man åker till Afrika för att jobba och göra nytta men man vill ju ändå ha med naturupplevelser också. Så jag kollade lite andra alternativ.
Volontärresor.se
Staden Moshi ligger precis nedanför Afrikas högsta berg Kilimanjaro i Tanzania, 12 veckors arbete på daghem, byggprojekt och med djur. På helger kan man ta bussen till Paradisöarna vid Zanizibar eller åka på lejonsafari precis i närheten.
Efter volontärtiden kunde man få resa runt lite och bara uppleva landet mer, det går flyg ut till Madagaskar varenda dag + att bestiga Kilimanjaro utan guide kostar ingenting.
Detta lät för bra för att vara sant så efter ett långt samtal imorse så bokade vi detta. Kommer nog helt klart bli det mest givande man gör i sitt liv. Riktigt riktigt spännande blir de!
11 Mars bär det av från Stockholm till Tanzania, nu är det dags att börja spara pengar och jobba stenhårt med boken:)
/ Jonathan
Vättern runt dag 2
Jag är absolut ingen morgonmänniska, men klockan 5 kunde jag inte sova mer. Jag tog med mig stormköket, tidningen och pappaer å penna.
Djäknesundet är verkligen vackert med alla klippor, men framför allt det nästan gröna vattnet. Musse säger att efterssom vattnet är grönt betyder det att de är näringsfattigt.
Jag hade försökt vara hård och hade inte ens tagit med en sovsäck så jag var ganska kall. Men de var riktigt härligt att sitta lite vid stranden med en varm kopp soppa och läsa tidningen. De kom förbi en gammal man som kollade lite konstigt på mig, han var säkert van att alltid vara den enda gästen såhär tidigt så han vandrade in i skogen och blängde lite på mig. Jag gick ut och satte mig vid klipporna, då slog en tanke mig direkt att jag vill lära mig meditera. Jag satte mig i skräddarposition och blundade. Andades in och ut, in och ut.
Satt så ett tag och försökte att inte tänka på någonting. Sedan öppnade jag ögonen och ser att någon står vid stranden och kollar mot mig. Ypperst pinsamt!
Jag gick tillbaka till tältet där Musse hade lagt sig på andra hållet och snarkade febrilt.
Vi planerade att ge oss iväg vid 12, det blev vid 15 tiden. Vi hade badat och hoppat från klippor lite allt för länge, men spela roll. Vi gjorde detta mest för att ha kul. Om vi bara kommer till Motala kan vi cykla resten nästa dag.
De gick riktigt tungt, motvind och uppför var de ändå till Askersund! Även när vättern vände var de jobbigt för de gick upp och ner hela tiden. Det sög i benen måste jag säga!
Men vi närmade oss Motala, vi kom 5 minuter försent till Ica, men när vi trodde våran frukost var förstörd fick vi höra att det fanns en ica maxi några km bort. Jag å musse cyklade dit medans de andra cyklade till donken.
Det första ja ser när vi kom fram till donken är att Macken sitter med några tjejer och ser väldigt glad ut. Jag själv hälsade på dem och det var nära att jag frågade om vi fick sova hos dem. Men nej! Så blev inte fallet. Det började mörkna på ganska rejält. Här började Musse bli riktigt trött och inte konstigt då han haft den dåliga cykeln hela dagen. Ja blev orolig när han sa att vi skulle tälta vid en byggarbets som var full av lera.
Nej vi körde på, vi hittade en parkering vid ett "vandrarhem" eller vad de var, precis vid vägen. Såg ytterst lurigt ut. Och Mackan sa att om han kört förbi ett tält i natten med några polare hade han ju självklart stannat och skrämt skiten ur dem. Det måste ju finnas mer som Mackan så vi la tältet som ett liggunderlag, med det andra som täcke.
Faktiskt första natten någonsin jag sov under bar himmel.
Musse försökte förklara för ludde någonting om nordpolen, kommer inte riktigt ihåg var för trött för att hänga med i svängarna.
De började spöregna alla utan Musse tog skydd han ville tvätta sig. HAHA
/ Jonathan
Vättern runt! dag 1
Med fullastade cyklar bar det av, klockan närmade sig 13.00 och vi var redan försenade, men men 10 mil skulle vi ju klara lätt tänkte jag. Djäkneviken skulle bli vårat mål för dagen, de är livets badställe med massa klippor man kan hoppa från.
Min tanke var när det bar av att fy tusan vad kul detta skulle bli, vårat gäng var en riktigt rolig mix.
Min ex granne Markus som man aldrig har tråkigt med, ludde, koffe och musse. Brosan gjorde oss också sällskap första dagen. Jag hade cyklat till Hjo på 1 timme innan, men man kan inte jämföra att cykla dit själv på en racer utan packning. Som en grupp med några dåliga cyklar tog de riktigt lång tid och vi var faktiskt ganska trötta. Middagen bestod av en god pizza och väldigt mycket skratt. Sedan bar det av mot Karlsborg, vi fick göra ett cykelbyte och jag fick låna ut min älskade racer och cykla på våran gamla och de var en väldig skillnad. Stackars ludde som nästan cyklat 1 mil, när vi åkte in i Karlsborg åkte Jakob på punka, typiskt efterssom pappa snart skulle komma och hämta honom. Jag pallade verkligen inte slösa en helt ny innerslang så vi försökte laga det med klister och lapp, de gick inte så bra.
Som tur var hade vi ändå tänkt hälsa på Amandas släkningar Karl-Axel och Karin i Karlsborg så när ja ringde och sa att vi skulle bli lite sena erbjöd sig Karl-Axel att hämta upp cykeln och mig. Jag tycker Karl-Axel och Karin är jätte goa människor, även om jag inte träffat dem så mycket. De har rest runt i hela världen känns de som och har har upplevt mer än vad de flesta hinner med. Jag tycker det är jätte roligt att de faktiskt läser denna blogg och gillar den.
Det hade ändå varit en ganska lång dag så det var sjönt att sitta ner och vila lite, och även om jag inte dricker öl alls ofta kunde man ju inte tacka nej när man blev bjuden. Resten av gruppen kom ganska snabbt dit också och även pappa som skulle hämta Jakob. Ja å pappa fixade punkan sedan började de bli mörkt snabbt och vi hade ändå 1 mil kvar.
Karl-Axel och Karin packade in alla våra väskor i deras bil och körde det till Djäknesundet, jag skämdes nästan lite och ville ge dem bensinpengar för att visa hur mycket jag uppskattade det. Vi bestämde att jag och Amanda snart skulle komma dit igen och visa dem bilder från tågluffningen.
Väl vid Djäknesundet hittade vi den perfekta tältplatsen precis vid en grillplats, vi slog upp tälten snabbt sedan började jag mästerkocken steka korv i stormköket, de andra fixade elden och vi hade det riktigt trevligt. Efter de tog vi oss ett riktigt gött nakendopp, musse ville visa vilken man han var så han simmade ut så vi knappt såg han längre. Ludde såg vetskrämd ut och trodde musse hade drunknat.
En komisk grej som jag tänkte på när vi skulle sova var att alla utan Mackan hade ingenting att sova på, inte ens ett liggunderlag. Han hade en gigantisk luftmadrass som säkert vägde lika mycket som min ryggsäck sammanlagt. Men men man får väl vara glad att någon sov bra iaf.
Nu har jag skrivit lite för mycket men jag somnade efter en natt med väldigt mycket skratt, livet var verkligen inte fel! 5 grabbar 2 tält vid världens goaste ställe! 
