Ikväll har jag lyssnat på en av mina absolut största föredömen, jag visste redan  allt hon hade gjort innan denna kväll men det var helt fantastiskt att lyssna på en människa som redan har gjort mycket av de grejerna som jag själv ligger och drömmer om under nätterna.

Renata började klättra när hon var 21 år gammal, 4 år senare stod hon på toppen av världens högsta berg. Det är ju en helt sjuk bragd att på så kort tid förbereda sig inför en sådan bestigning.

Jag är en person som oftast kommer i sista minuten inför föreläsningar och liknande men idag var jag 45 minuter innan start. Och där inne stod en livs levande Renata, vi pratade lite med henne om hennes rymdprojekt och jag kände mig lite som en liten skolpojke som äntligen fick träffa en av sina största idoler.

För mig är hon en superstjärna, att hon med hjälp av äventyr kan jämföra sitt liv med alla andras. Att man har olika mål och man får ibland ta omvägar för att lyckas, men ger man sig bara tusan på att man ska klara det så klarar man de.

Jag blev ändå förvånad över hur mycket planeringstid hon har inför varje projekt. När hon paddlade och cyklade runt hela USA trodde jag att planeringen bara tog några månader. Men hon anpassade sina 436 dagar efter årstiderna. Så hon kunde undvika paddling under vintern, eller krokodilsäsongen som hon sa. Massa sådana grejer som jag inte riktigt hade haft i åtanke. Hennes planering tog 5 år!

Att lyssna på henne var också extremt roligt, och jag kände verkligen det att om 15 år vill jag också stå på scen och berätta om äventyr, sedan sälja dokumentärer och filmer och att folk utanför ska prata om att de kanske också skulle testa på något annorlunda. Det roliga var att Amanda efter föreläsningen sa till mig att även hon kanske skulle kunna klara av någon strapats. Att våran roadtrip i USA nästa vinter kanske inte behöver bli med bil utan med cykel. Jag fick bara känslan av att fy tusan vad roligt det skulle vara att göra ett riktigt stort projekt med Amanda. Planeringsarbete, genomförande och efter arbete. Vi får se vad som händer, jag vet vad jag vill göra med mitt liv det är en sak som är säker ändå. 
Att vandra i Renatas fotspår och också bli en äventyrare! 


Nu blir det att kolla hennes dokumentärfilm :)

/Jonathan

Idag har varit en helt och hållet perfekt dag än så länge. Vaknade upp klockan 7 och tog moppen till Alleskolan, där hade vi först lektion. Sedan kom min arbetskamrat Rickard och vi spenderade kommande timme med att knyta ihop ballonger. Efter de satte vi upp alla ballonger och satte upp en tipspromenadrunda. Vädret var toppen och idag var invigningen av skolan så det var ganska mycket ståhej.

Kommande timmar spenderades med att leka med barnen i det sjukt goa vädret, snacka med Eson. Käka hamburgare med andra i personalen och garva åt en komiker som kom och hälsade på.

Vikariedagarna är verkligen inte fel! Med det som är det bästa att igår hade jag ingen korrekturläsare. Nu har jag två och det kan verkligen inte bli bättre. Nu ligger jag helt plötsligt riktigt bra till tidsmässigt. I december vill jag ha den färdigtryckt. Nu ska ja kontakta Sophie så hon får fota lite alternativa bilder till framsidan om hon vill.

Tack Michaela Karlen som föreslog Robert Blomqvist, efter att han sagt ja och han tyckte det skulle bli kul blev jag så glad att jag var tvungen att ge hans mamma som jag jobbade med en kram. Robert är en pappaledig svenskalärare som säkert kommer göra ett toppenjobb!

Nu ska jag snart till mitt andra jobb, ungdommsledare i kyrkan. Jag och Rickard ska handla och laga tacos till 30 pers. Kommer säkerligen bli en go kväll!

Allt är dock inte positivt, jag har haft problem med min axel i en vecka nu och var å kollade upp det idag. På onsdag får jag reda på om de är en kraftig överansträngning. Då kan det bli vila upp till 5 veckor och då skulle ja inte kunna ro något marathon eller jobba inom industrin, och det jobbet vill ja verkligen inte förlora!... Men men bara hoppas på de bästa! :)


/ Jonathan