Första gången jag höll i en bandyklubba gick jag på dagis, min lärare passade bollen till mig och jag passade tillbaka. Jag undrar om jag hade haft en helt annan hobby om hon aldrig givit mig den gamla bandyklubban. För efter den dagen stod jag varenda rast och dribblade för mig själv. Och för varje dag blev jag bättre och bättre. Jag lärde mig att springa med bollen och göra olika slags finter. Tiden gick väldigt fort och det dröjde inte länge innan jag var tvungen att lämna dagiset som var en trygghet för mig och börja skolan. Jag minns min första skoldag väldigt väl. Rickard som retat mig väldigt mycket under dagisperioden gick i samma klass som mig. Det gillade jag inte alls, hur kunde jag då veta att Rickard skulle bli min vapendragare, min radarpartner och min bästa vän? Första rasten ser jag att några äldre killar spelar bandy utanför matsalen. Väldigt nervös frågade jag om det var okej att jag var med, det var lugnt och vi började spela. Så fort jag fick bollen kände jag en otrolig självsäkerhet, jag visste exakt vad jag skulle göra jag såg en stor kille komma springande mot mig. Jag fintade lite la bollen mellan benen på honom sedan sprang mot målet och pangade upp bollen i krysset. Alla i mitt lag kramade om mig. Jag var överlycklig, känslan av att göra mål var helt enorm tyckte jag då. Ganska snabbt gick jag från att inte ha några kompisar alls till att bli väldigt populär.

Alla ville vara i mitt lag och jag identifierade ganska snabbt att Rickard var väldigt bra också. Jag valde alltid att ha honom i mitt lag och vi radade upp segrar. Vi började hitta varandra utan att ens lyfta på blicken. De andra barnen tröttnade snabbt på att bli utspelade och de började betala mig för att få vara i mitt lag och vara med och vinna. Jag utnyttjade situationen

och började också ta emot hockeybilder, som alla samlande på för att folk skulle få vara med i

Mitt lag. Ibland hände det ändå att jag och Rickard ställdes mot varandra. Då kunde det gå riktigt hett till och vi gick alltid av planen som ovänner. Daniel Andersson blev en mycket god kompis som jag spenderade mycket tid med även utanför skolan.

Jag är absolut inte stolt över den killen jag var på den tiden men det vore en lögn att säga att jag inte njöt av uppmärksamheten. Jag började också ljuga väldigt mycket för mina kompisar, jag sa till dem att jag var en stjärna i cross, att jag var i slagsmål med olika gäng. Allt möjligt jag älskade bara känslan av att folk verkligen lyssnade på mig.

Många kom fram och frågade vad har du gjort i helgen, Jag som egentligen varit i skogen och byggt hydda sa att jag varit iväg att deltagit i en stor motorcross tävling eller något liknande.

Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur jag kunde vara en så pass stor egoist. Nuförtiden ljuger jag knappt aldrig och gläds åt andras framgång. Det kunde jag verkligen inte göra när jag var liten.

Efter mycket velande hit och dit har jag,Arvid och Musse beslutat oss för att ta Värmland och vandra i höst istället. Jag känner att min bok behöver en sista stor grej, att åka till Värmland och vandra 2 dagar sedan cykla hem är inte tillräckligt.

Vi har bestämt oss för att ta med tält och stormkök lasta på cyklarna sen dra iväg, Cykla 20 mil sedan ta färjan till Gotland cykla runt sedan hem. Blir ett riktigt stort projekt ändå men de sköna är att vi alla har gott om tid. Vi behöver inte stressa alls, om vi vill göra något helt annat någon dag kan vi göra de istället. Sägs finnas bra surfing på Gotland, de vill jag testa!

De står att man får slå upp tält nästan var man vill, blir ju jättehäftigt att tälta vid stränder, skogar och allt möjligt!

Folk tycker kanske jag är galen som gör något som detta nästan direkt efter tågluffningen, men jag är redan riktigt sugen på mer äventyr efter att ha varit hemma några dagar.

Får vi bara bra väder tror ja de kommer bli hur roligt som hellst!


Nu på Onsdag är vi ett gäng på 6 stycken som ska cykla runt vättern. De tror ja också kommer bli riktigt galet då de är första gången för några av dem att cykla långt. Men vi tar de lungt där med. Första stoppet blir djäknesundet som är min favorit plats i hela världen typ:)

Livet är toppen! Hörs :)

/ Jonathan

Mannen i parken tog av sig sina solglasögon, hans vänstra öga var svart säkert efter ett tidigare slagsmål, han hade kniv ärr längs halsen och hans knogar såg man att de var väldigt använda.

Okej nu smäller det tänkte jag, han ville ha våra pengar men grejern är att jag hade bara 2 ynka cent att ge honom. Vi försökte förklara att vi bara betalde med kort då säger han att han ska följa oss till en bankomat.
Vi kunde inte bli av med honom och han var väldigt nära mig hela tiden. Om han skulle gjort någonting mot Amanda skulle jag slått tillbaka men jag visste mycket väl att jag inte skulle ha mycket att säga till om om han hade börjat slås. Jag ville faktiskt bara ge honom lite pengar så han skulle ge sig. Vi fortsatte gå med honom efter oss som en blodigel. Äntligen en stor väg och det var som om mannen gick in i en vägg. Han stannade plötsligt upp och försvann.

Denna incidenten var den enda under 30 dagar som gjorde mig ändå väldigt rädd. Visst klart man var svinrädd under forspaddlingen, som personer dött i några år tidigare. Man var rädd under klättringen och när vi var tvugna att löpa 1 mil genom en stor storm när vi var mitt ute i skogen.

Men det var också den enda gången som vi båda kände att vi faktiskt hade kunnat förlora våra plånböcker och allt annat. Dessa 30 dagar har varit helt enorma och jag känner att jag har helt sjukt mycket att skriva om nu de kommande dagarna. Men nu ska jag ta ett varmt bad och sedan gå och lägga mig i min egen säng. 
Godnatt

/ Jonathan