Denna vecka kommer säkert gå som vinden, på fredag blir det långpass cykling med brosan hela dagen. Söndag ska vi till Ryhov och spela, sedan veckan som kommer ska vi dyka Måndag, Onsdag och Söndag. Kommer bli riktigt kul!

Sen är det alltså en vecka och efter det bär det av till Dalarna. Vi har inte alls haft möjligheten att träna alls så mycket som vi tänkt pga all snö men vi tänker ge det ett helhjärtat försök.

Det jag är mest nervös för om jag ska vara ärlig är vädret. Är det vindstilla eller lite medvind är jag säker på att vi kommer klara det. Men om de spöregnar och blåser motvind kan det bli riktigt svårt. Det fick jag känna på igår. Det sägs att för att kunna Cykla 20 mil krävs 1 års hård cykelträning. Det har vi verkligen inte haft men jag vet att vi har riktigt bra kondis men framför allt det ska väldigt mycket till för att vi ska ge upp. 

Folk frågar varför? vad är meningen med att cykla till Dalarna och tillbaka? Jag har oftast inget riktigt bra svar på det. Men det betyder faktiskt väldigt mycket för mig. Jag slutade med innebandyn för jag ville ha ett annat liv. Detta kan bli starten på det livet, jag har skrivit om det och pratat ganska mycket om det men nu är det upp till bevis.

Jag har fått så många kommentarer att jag har inspirerat er, men jag har inte gjort speciellt mycket mer än någon annan än så länge. Om vi klarar att cykla till Dalarna blir det ett bevis på att ingenting är omöjligt. Att vad tusan ni än ger er in på i livet så kan ni klara det, den känslan vill jag folk ska ha. Att kanske någon ska säga kommer ni ihåg de där galna bröderna som Cyklade till Dalarna utan någon erfarenhet alls. Om de kunde klara det måste vi ju klara att springa Göteborgsvarvet eller vad som helst.

Jag håller tummarna för väder å vind. Det hade varit riktigt häftigt om de gick vägen!


/ Jonathan 



De galna bröderna på bild! Nu kör vi brorsan :)

Även om jag inte kände Wilma alls gjorde det mycket ont att höra att en ung, glad tjej omkom igår. Tycker det känns så tragiskt, Jag lider verkligen med alla som kände henne och stod henne nära.

Jag är väldigt stolt över min bror som skrev på Facebook igår, "ikväll spelar jag för dig" och när jag fick höra att han fixat så att hela laget spelade med sorgeband blev jag faktiskt väldigt rörd. Han är en riktigt bra kille!

Jag själv har jobbat väldigt mycket på senaste därför jag inte riktigt haft tid till att blogga. Men idag har jag varit ute på cykeläventyr. Dock väldigt dålig planering,

Ja tänkte att Hjo och tillbaka säkert inte skulle vara några problem men jösses de kändes i benen och i magen.

Jag rent ut sagt flög till Hjo kändes det som, 5 mil avverkades på ca 1,5 timme.  min tanke var att dra en pizza där eller något. Men vad händer? jo det börjar snöa, utan mat i magen bestämmer jag mig för att cykla hem igen utan mat i magen. Då börjar det blåsa väldigt kraftigt också och ja fick kämpa för varje meter kändes det som. Men under 2,5 mil tänkte ja hela tiden ja fixar mat i Brandstorp, men när jag kom dit hade de precis stängt. Då var det ganska långt till Fagerhult där det skulle finnas mat. Påväg dit hittar jag ett Gatukök som såg trevligt ut. Nästan svimfärdig beställer jag en Hamburgare och ska precis betala då hon säger:

- Vi tar inte kort!

Jag tog några sockerbitar och trampade till Fagerhult, och där var affären också stängd. När jag kom te Habo var jag så hungrig att ja knappt kunde gå från ytterdörren till kylskåpet.

Så det jag lärt mig idag

Ta med kontanter!
Ta med mat och varm dryck!

Positivt är att ja iaf klarade cykla 10 mil och känner mig ganska pigg nu :)


/ Jonathan

En annan sak jag lagt märke till är att det är väldigt populärt att gymma för de flesta ungdomar. Det är ju skitbra att gymma men de flesta vill ha resultat så himla fort. De vräker i sig allt från Kreatin till tabletter som ska göra dig större och starkare.

Sådanna grejer gör dig större och starkare för stunden, du binder en väldig massa med vatten men när du slutar träna tappar du allt lika fort. Eller så när du slutar träna omvandlas alla muskler till fett och blir något du inte önskade när du under ungdommens år gymmade.

Då kan man ju ställa sig själv frågan, Varför ska det gå så fort att skaffa den perfekta kroppen?
Det vore en ren lögn att skriva att jag själv aldrig har gymmat enbart för att imponera på tjejerna.

För 3 år sen eller vad det var skulle jag åka upp till Stockholm och träffa en tjej. Nike hette hon, jag gymmade konstant i nästan en månad för att försöka imponera på henne. Jag körde enbart armar och mage, jag var jätte rädd att hon skulle bli besviken på mig eller tycka jag var ful.

Under kvällen när jag va där sa hon till mig: Jonathan jag tycker om att du är så lagom, inte sådär jättebiffig.
Jag blev knäckt, jag ville vara jättebiffig. Hon sa till mig att inprincip alla hon kände tyckte inte alls det var snyggt med killar som var för biffiga. Lagom är alltid bäst!
Jag kände hur hela min månad av hårda styrketräning hade varit som bortkastad. Och det var där jag insåg att om man ska skaffa en tjej ska man skaffa den tjejen för att man känner att man kan slappna av med henne och vara sig själv. Att man inte behöver bevisa något hela tiden.

Jag kan gå direkt efter träningen till Amanda utan att ens kolla håret eller vad jag har för kläder. Rickard säger ibland, Ska du verkligen gå te henne sådär?
Då skrattar jag bara, jag vet att Amanda älskar mig hur jag än ser ut. Det är en väldigt trygghet.

Så mitt tipps är till alla er gymmare, låt det ta den tid det tar och gör det ärligt.

Men jag läste någonstans, charmen är viktigare än musklerna!

Träna på!

/ Jonathan

I fredas hängde jag med till rosenlund, det var jag några andra 92er sen hela hagaboda kändes det som. Ingenting har riktigt förändrats, alla gäng som fanns på min tid finns fortfarande kvar.

När jag gick på Hagaboda fanns det väldigt många grupper. Det fanns sportnördarna, det var den gruppen jag var delaktig i. Det mesta vi snackade om var fotboll/Innebandy och folk störde sig på oss för vi var väldigt bra på all sport men vi brydde oss inte direkt.

Sen fanns det datanördarna, Ibland kunde jag sitta och lyssna på de när de pratade och det var alltid massa konstiga ord, fattade absolut ingenting. Jag fattade inte heller hur man kunde välja att spendera varenda kväll framför en dator. För mig är det väldigt konstigt, men som sagt vi är olika och tycker om olika saker.

Sen finns det alltid "Fjortisar" Det är de som vill vara populära. Alltid ha den nya mobilen, alltid ha de nyaste och fina kläderna. Märkeskläder och allt möjligt. Vi alla går igenom någon sådan period bara det att visa lever i den väldigt länge.

Det finns "Pluggisarna" de som verkligen satsar på sin utbildning. De som kanske inte alls är speciellt populära under skolgången men som under senare tid när de har sina drömjobb säkert får många avundsjuka blickar från de som en gång i tiden brukade reta dem för de bara pluggade.

Sen finns de alltid "de coola" de som skiter fullständigt i skolan, som står ute och röker under lektioner och gör fullständig revolt mot sina föräldrar. Under min tid på Hagaboda var jag väldigt rädd för dem, var det bråk så var det alltid de som stod för de.
Men när vi började 9an och det inte fanns någon att vara direkt rädd för tyckte man bara det såg så fånigt ut när 13 åringar stod ute och rökte. Eller gick runt i sina gäng och trodde de ägde skolan.

Men jag tror de aldrig kommer försvinna, det bildas hela tiden nya gäng och mer små grabbar som vill visa alla tjejer hur tuffa de är.

Jag är bara ganska trött på det. Det är likadant i gymnasiet, folk går till skolan som en person sen är de en helt annan person när de kommer hem.

Alla vill ha bekräftelse men det viktiga är hur vill du att folk ska prata om dig bakom din rygg? Vill att de yngre ska tänka, göm er nu kommer han den där läskige eller nej nu kommer hon som bara pratar om sina kläder.
Ställ er själva frågan, ägnar jag lika mycket uppmärksamhet åt att lyssna på mina kompisar som jag ägnar uppmärksamhet åt att prata om mig själv?


/ Jonathan

I onsdags fick jag och brorsan första riktiga långpasset, kändes riktigt bra. Det slutade dock med att vi va ute i 4 timmar och Jakobs cykel krånglade lite. Vi cyklade Blåhult till Brandstorp och tillbaka. Efter ett tag säger Jakob att han inte kan få på sig sina vantar, jag fick då offra än av mina vantar och snabbt började min hand förfrysa kändes det som. När vi väl kom till Brandstorp drog vi genast in till Statoil och köpte lite dricka, jag fick också punga ut lite extra till nya vantar.

Min cykel som inte hade en enda reflex var nog inte den bästa att cykla på när det mörknade. Stora lastbilar körde om och det kändes som de knappt såg oss alls. Men man lär sig av sina misstag. Nästa gång vi cyklar ska vi till och med tänka på att ta med vatten!

Jag och brorsan planerade att cykla till Hjo under Lördagen men de får vi nog ändra på. Idag när jag skulle gå upp och köra första passet med Malin trodde jag inte mina ögon när flera decimeter snö låg kaxigt utanför fönstret.

Jag har också blivit ruskigt skrämd då jag var på besök hos Rickard som fyllde 19 i Onsdags. Ganska trött tittade jag ut genom balkong fönstret då något vit fladdrade till. Jag reste mig upp och tänkte är de en ballong där ute eller vad. Precis när jag skulle öppna balkongdörren står en man med en mask utanför. Jag slänger mig bak av rädsla och Gustavs nyfödde son börjar skrika nästan lika högt som mig.

Men som tur var det bara Harald och Snarberg som busade lite med oss..

Positivt är ändå att nu vet vi att våra cyklar som jag köpte på återbruket för 100 kronor håller. Vi får se hur långt de går att cykla nästa helg. men en sak som är säker är att tiden går fort. Snart är de dags!

Ikväll blir de till att bada :)

/ Jonathan

Nu har jag blivit honorerad med att få gästblogga på Habos mest berömda blogg. Då traditioner inte bör ruckas på tänker jag göra som alla andra, och börja med att skriva om när jag träffade Jonathan för första gången. 

Då Päron är en person som alla killar i min ålder visste vem det var när man gick på Hagabodaskolan, har jag vetat om honom sedan länge. Päron var ju kilen som tillsammans med Rickard Abrahamsson och Viktor Wulff dominerade i sport i klassen över. Trots att jag länge vetat vem han är lärde jag inte känna honom ordentligt förrän under ett läger i Flämslätt, där han och jag var med som konfirmationsledarassistenter.

Detta läger ägde rum i början av augusti år 2009. Vi som följde med i egenskap av assistenter var jag, Päron, Anton Snarberg och Rickard Abrahamsson. Vi fyra fick således dela rum och jag lovar, vi var historiens mest omogna ledare. Det var alltid vi som kom sent till frukosten, vi som pratade högst och mest när E-son drog varvet runt logementen på kvällen för att se om alla var tysta och vi som hade den löjligaste humorn. Päron och Anton hade fått för sig att de var jätteduktiga på att härma karaktärerna Jonsson & Pipen från serien med samma namn. Det var dock bara två fraser de sa, och de fraserna var ”Godnatt Jonsson” samt ”Godnatt Pipen”. Dock vet jag inte hur många gånger vi skrattade åt det. Det lägret var nog bland det roligaste jag gjorde den sommaren, vi hade verkligen ärkeroligt tillsammans vi ledare. 

Jag skulle kunna snöa in på massa roliga saker som hände under detta läger, men det skulle troligtvis inte alls bli speciellt rolig läsning. Därför går jag nu rakt på sak och skriver om det jag ska skriva om. Nämligen varför jag styrde kosan mot volleybollgymnasiet i Falköping. 

Enda sedan fyra års ålder har jag varit en sportintresserad lite pojke. Varje söndag följde jag med pappa och storkusinen när de spelade tennis och jag fick alltid testa och spela lite. Det var definitivt veckans höjdpunkt. Som tioåring tillhörde jag de allra bästa tennisspelarna i min ålder i vårt avlånga land och jag skördade framgångar runt land och rike med far min. Hur som helst, från elva års ålder märkte jag att jag tappade mot mina konkurrenter, de hade nämligen börjat träna betydligt mer än vad jag gjorde. Jag spelade bara några gånger i veckan, tränade fotboll vid sidan om och hade inte en tanke på att ägna min dyrbara tid åt fys- och konditionsträning.

En dag när jag var i svängarna att fylla tretton fick jag ett samtal från Habo Wolleys tränare Mathias Morency. Han hade sett mig spela tennis och ansåg väl att jag hade bolltalang, för han ville ha med mig i sitt volleybollag. Så på stapliga ben begav jag mig från Tennishallen i Habo till Habo Sporthall, en flytt på flera hundra meter. 

Redan från första träningen kände jag att volleyboll, det var verkligen en grej för mig. Dessutom gick det bra för mig, våren 2009 tog vi SM-brons för pojkar födda 93 och på hösten blev jag kallad till min första landskamp, också den för pojkar födda 93. Vi det här laget hade jag börjat på IB-programmet i Jönköping och tänkte att det var min grej. Bronset i Nordiska mästerskapen vintern 09/10, tillsammans med de facto att jag faktiskt gick på gymnasiet med de som var ett år äldre än mig gjorde att jag tänkte om. Jag valde att söka till volleybollgymnasiet i Falköping för att börja där nästkommande år. Alltså med de som var i min ålder, födda 1994.

Sommaren innan jag började här vart det ytterligare landslagsaktiviteter. Matchande på hemmaplan mot Finland och England och sedan bar det av mot årets stora mål. Den årliga ”8 nations tournament” som nu gick av stapeln i Belgien. Där skulle vi få möta Europas absolut bästa lag i våra åldrar. Sverige har aldrig kommit på bättre än sjunde plats i denna turnering, Schweiz var det enda laget vi lyckats besegra. 

Turneringen började som väntat för vår del. Gruppspelet inleddes med förluster mot Belgien och Spanien. Sista matchen skulle spelas mot Nederländerna, ett lag som precis som vi förlorat sina två inledande matcher. Matchen börjar bra från vår sida, vi vinner första och andra set relativt komfortabelt och det hela verkar bli Svensk seger. Jag var dock på bänken hela tiden under dessa set, men den stämningen vi hade på bänken var helt magisk. Vi skrek och hittade på diverse olika hejaramsor hela tiden. En volleybollmatch går dock till tre set och det fick vi verkligen erfara under denna match. I tredje set blir vi formligen överkörda av Holländarna och fjärde set var inte mycket bättre. Jag fick dock spela slutet av dessa set men det var bara för att det redan var avgjort och de bästa spelarna skulle vilas till nästkommande set. 

Det femte och avgörande setet som går först till femton poäng inleds katastrofdåligt, underläge 4-0 och time out från vår sida. Jag har nog aldrig sett vår coach så arg som då, han formligen skrev rakt in i alla våra öron att vi hade världens chans och att vi fan inte skulle sumpa den o s v. Tydligen tog detta fäste på oss och vi vände setet till ledning 14-9, fem matchbollar för Sverige. Sverige som aldrig tidigare vunnit mot något annat motstånd än pyttelandet Schweiz. Första matchbollen förloras men andra bollen som blir ett riktigt långt rally lyckas vi på något sätt avgöra och resten kommer jag inte ihåg. Vet bara att vi slängde oss på varandra mitt på planen och ett vilt kramkalas utbröt. 

Vi skulle nu få spela semifinal i b-slutspelet mot Schweiz, ett land vi visste att vi kunde slå. Vid vinst skulle vi bli sämst sexa vilket skulle göra oss till det bästa Svenska laget i den turneringen någonsin. Antar dock att nervositet inföll sig eller något för vi förlorade mot Schweiz i tre raka set, fick spela match om sjundeplats mot Holland som vi visserligen vann mot igen, men det var en rätt klen tröst. 

Nu går jag här på volleybollgymnasiet i Falköping och bor på internatet här i en lägenhet tillsammans med två andra snubbar. Att flytta hemifrån och börja här är nog det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Att inte ha mamma och pappa hos sig gör verkligen att man utvecklas enormt som person, trots att vi får mat fyra gånger per dag på skolan så är det inte helt lätt att sköta om en lägenhet. Städning, tvätt, att samsas om saker och annat bök är saker som för mig var ganska främmande innan jag tog mitt pick och pack och stack hit. Att samtidigt ha föräldrahemmet bara en halvtimmes tågfärd härifrån är dock ingen nackdel. Att kunna spendera alla matchfria helger hemma i Habo med sina gamla vänner, samtidigt som man unnar sig själv att bli lite bortskämd av mor och far, gör att man får en perfekt balans i livet. 

Vad saknar jag då mest med att bo hemma? Jo, bastun med den obligatoriska proteinshaken efter gympasset med Tom Svensson. Och det är ju faktiskt någonting man kan leva utan. 

Tack för er uppmärksamhet.
/Arvid Haag, lifeofarvid.blogg.se

I fredas fick jag min första elev eller vad man ska säga. Den personen som jag kommer göra upp ett träningsprogram åt + kostshema är Malin Bertilsson.

Till att börja med ska Malin försöka sluta röka och dra ner på drickandet. Denna vecka som kommer ska Malin skriva ner exakt allt hon äter. Hon ska också göra lite tester, hon ska se hur snabbt hon kan springa 3 km och hur snabbt hon kan cykla 7km.

Träningsprogrammet kommer bestå av en mix som jag kommit på själv.

Hon kommer dels få Paolo Roberto träning. Det är mycket styrka med bara kroppen, lite vila och väldigt intensiv träning. Hon kommer få 2 styrkepass på Atlantis. Det kommer bestå av ett överkropps pass och ett underkropp.

Hon kommer inte köra som de flesta gymmare kör utan något som kallas pyramiden. Då börjar vi på låga vikter sedan ökar vi sen går vi tillbaka till lätta.

Kondition passen också 2 gånger i veckan. Hon behöver ett långpass med lågintensiv träning. Sedan ett stentufft intervallpass då vi kommer jobba med olika nivåer.


Jag ska försöka anmäla Malin till Tjejmilen vilket ger henne åter en anledning till att träna. Hennes mål är annars att gå ner ca 10 kg.


Efter Malin var det flera andra som också ville ha hjälp och jag kan försöka i mån om tid.. Ha det toppen!

/ Jonathan

Dimman ligger tät. Det är fuktigt, men solens strålar lyser igenom dimmans kyla. Det är första dagen på Gröne Vägens Skola i kyrktäta Habo. Efter bara några dagar var jag en i gänget som drog till asfaltsplätten för att trixa med trasan vid den rödvita stugan som serverade kalops, mjölk och skogaholmslimpa. Iförda täckbyxor, mössor, tumvantar, kängor spelade vi tills klockan ringde en sista gång. Då hade redan Jonathan Jonne Ljungqvist gjort 4 mål och snoret rann på samtliga ”tvåaklabbare”. Det var Rickard Abrahamsson, Daniel Andersson, Axel Werner, Patric Lång, Marcus Lindeberg och massa andra barn jag inte kommer ihåg namnen på. En härlig tid, så oskyldig, så omedveten man var om hur tryggt man hade det.

Folk förändras och åldras innan man hinner klargöra för någon att man håller på Färjestad och inte HV71. Jag vill också säga att jag alltid har erinrat mig Jonathan som en genuin person, en person som inte försöker vara någon annan och som respekterar andra för vad de är.

Tiden i Habo gick så otroligt fort, och ändå är det där jag spenderat de flesta åren av mitt 18-åriga liv. Det var återigen en tid som man aldrig reflekterade över, vad man gjorde, hur vardagen såg ut. Jag har dock fått en anledning att göra det nu, ty jag tror att det är nyttigt att byta synvinkel på livet och på sin omgivning, något som jag också gjorde för 3 år sedan. En handling som jag tror blogginnehavaren är intresserad av, det verkar ju som så att ”Jonne” minst sagt har en vilja att utforska världen. =)

Efter nian så bytte vi alla skola och vanor. Det var ett skeende då min familj, men även belysningsföretaget Fagerhult AB planerat att göra förändringar som inkluderade utlandet. Flyttlasset gick ända till Wien, Österrike, en stor kompakt stad med 1.7 miljoner invånare. Varför just Österrike? Jo, Fagerhult ville breda ut sitt försäljningsnät i Central och Öst-Europa. Wien ligger strategiskt bra till och pratar hypotetiskt ett språk som är gångbart och stort i Europa. Jag ville ändå fortsätta med en studieförberedande utbildning och Fagerhult erbjöd oss fri utbildning, fri bostad och ny bil; det var en chans jag vore korkad att neka.

Jag började således på privatskolan Vienna International School (IB-programmet), brorsan på pyttelilla Svenska Skolan i Wien; med skolavgifter vi aldrig själva skulle finansiera. Första skoldagen kände jag mig mindre än en bebis i världsalltet. Jag var nervös, ovan, otrygg, jag kände ingen! Jag saknade Hagabodaskolan, Habo, Sverige. Jag till och med bläddrade i årsboken för niorna på Hagaboda, fällde tårar av saknad på sidorna som var det förflutna.

Efter att vi slagit oss ner i stadens yttre delar, Sievering/Grinzing, och installerat oss i den nya vardagen börjar man plötsligt vänja sig vid den, nyhetens behag var borta, men så även otryggheten av alla nya omställningar. Man vande sig, helt enkelt. Lägenheten i Bad Gastein i Alperna var en ständig räddning. Är man uppvuxen på landet och hamnar i storstan saknar man egen garageuppfart, avstånden, lättjan och lugnet, något man fick när man besökte fridfulla, natursköna Alperna. I skrivande stund är jag upp på 70 skiddagar i pisterna på tre år. P-G (min mors man) är på 100. Lyxigt!

I skolan gick allt bättre och bättre, mer vänner och bättre engelska. Att kunna geografitermer på engelska såsom Traction, Accumulation Zone och Solifluction hade jag inte kunnat föreställa mig för 4 år sedan. Inte heller att gå på en skola där 60 språk talas, med 110 olika nationaliteter. Att gå i samma klass med killar och tjejer från Sierra Leone, Nordkorea och Tadzjikistan och ha nära vänner från alla världens hörn är så långt borta ifrån en inskränkt homogen by i inre delarna av Norrland. Det känns som om jag kan berätta hur mycket som helst om min tid här nere. Kontentan är ändå att den har varit oerhört tuff, jag hade föreställt mig pressa så mycket av mig själv framför skolbänken som jag gjort. Tiden här har verkligen givit mig nya synvinklar och förståelse för andra kulturer och men även för mig själv, min identitet och den jag vill vara. Det är trots allt så att de mest patriota svenskarna finns utomlands. Jag längtar efter Messmör, Bregott och plockgodis, en självklarhet där hemma. Jag längtar efter Sverige i stort sett varje dag, på ett eller annat sätt och sätter på Du Gamla du Fria på Youtube när jag behöver höra min härkomst hyllning. Jag skryter för koreaner (förlåt, sydkoreaner, koreaner är en alltför generaliserad term) och holländare om hur vackra svenska flickor är. Mina vänner har nu en romantiserad bild av Sverige.

Det är viktigt att komma ihåg att flytta någonstans kräver oerhört mycket mer[1] än att bara resa på semester. Man tror att saker är på ett visst sätt genom att man bara har varit där några gånger. Tyskan som man lär sig i skolan i Sverige låter verkligen inte som den tyska som den genomsnittliga mannen här bredvid mig pratar i den överfulla tunnelbanan. Att gå till ortopeden och beskriva smärtan i hålfoten (vad heter det på tyska? Lochfuss?) och förklara hur man skadat sig är inte helt lätt.

Skolåret lider mot sitt slut, IB tar faktiskt slut, även om jag har betvivlat det ibland. Jag har sett tiden i detta konservativa, alptäta land som en tunnel. En tid som jag anser som tuff och krävande. En tid som har till stor del fokuserats på mina akademiska kunskaper (IB = bitch!) Dock har jag plockat på mig erfarenheter som jag aldrig kommer att glömma. Till er som vill resa, det kommer att vara jobbigt och tufft, men man måste bemöta smärtan för att kunna utvecklas och se på saker, sig själv med andra ögon. Det kan vara det bästa man kan göra!

Kanske ses vi i Sverige till sommaren, eller senare då jag med 100 % sannolikhet vänder hemåt, till kylan, till innebandyn, för universitetsplugg, något jag starkt längtar efter!  =)

 

 

---

[1] http://www.deborahswallow.com/2010/05/15/the-classic-5-stage-culture-shock-model/

Idag har jag spenderat nästan hela dagen med Amanda, dels fikat med Eson sen pluggat tillsammans på biblioteket.
Då hände en väldigt rolig händelse, jag satt och skrev lite på min bok när jag ser att Amandas blick plötsligt mörknar. Jag undrar vad det var med henne, det var en man utanför som  inte plockade upp bajset efter sin hund.

jag hade inte direkt reagerat på det men Amanda flyger upp från stolen och springer ut från biblioteket och säger till mannen att plocka upp bajset. Mannen muttrar och går till Konsum. Vi tror att han sket i att Amanda sa till honom och Amanda plockar fram en påse och tänker plocka upp det själv.

Plötsligt kommer mannen tillbaka med en bajspåse i handen, tittar sig lite oroligt omkring sedan böjer han sig ner att plockar lydigt upp bajset. Jag gapskrattar då mannen sedan får syn på Amanda och försöker låtsas som ingenting.

Efter att Amanda sätt att bajset är borta ser hon väldigt stolt ut och fortsätter med att plugga. Jag tänker bara att jösses vilken cool tjej man har ändå.. :)

Jag tänker omformulera mitt senaste inlägg lite, ni behöver inte vara överviktiga för att jag ska hjälpa er med träningen utan jag skulle tycka det var minst lika kul att hjälpa en person med helt okej kondis/styrka att få mycket bättre!


Imorgon kommer ett inlägg från en gammal barndomskompis som valde att testa vingarna i Österrike! :)

/ Stolt pojkvän!

Som ett av mina nyårslöften skrev jag som en punkt göra 3 riktigt goda gärningar.
Jag började fundera på de och har 2 som jag ser iaf som ganska goda gärningar.
Första blir att i början av April åka till ryhov och spela för de sjuka och sprida glädje.
Andra tänkte jag lite på teaterföreställningen, att ta alla pengar som vi får in via biljettintäkter och fika plus hålla ett tal om vart pengarna skulle gå. Vi skulle kunna skänka de till någon välgörenhetsorganisation.

Men den sista grejen har jag funderat på ett tag nu, Jag tycker det skulle vara otroligt kul att få hjälpa en person, (eller fler) med att gå ner i vikt.

Jag har läst massa om kost, träningsupplägg och jag vet ju själv hur man ska träna. Så jag skulle verkligen vilja göra ett försök iaf. Jag tror inte på mirakelkurer eller att genom att inte äta något alls, det kanske går snabbt men det är inte nyttigt för kroppen.

Om någon är intresserad kommer jag börja med att lägga om kosten så att istället för att äta några jättestora måltider äter du flera måltider med mindre mat. Mer kött och sallad och mindre pasta.
Inte ta bort sockret helt för då vet jag av egna erfarenheter att då kommer man efter några dagar få panik och vräka i sig godsaker och ge upp.

Vi ska försöka vänja kroppen helt enkelt, Börja till exempel med att inte dricka någon läsk. Vi tar steg för steg.

Jag vill att du ska anteckna exakt allt du äter varje dag. Och träningen kommer bestå av ca 4 pass i veckan, om du aldrig löpt innan börjar vi med promenader sedan ökar vi sakta men säkert. Styrketräning är väldigt fettförbrännande så där kommer ganska stor vikt läggas också. Jag kommer vara med 2 pass i veckan med dig men de andra 2 sköter du själv. Hela tiden antecknar hur de går, vad du kunde gjort bättre osv.

Om du vill så är det bara kontakta mig så börjar vi direkt, du kan vara anonym om du vill, det är bara att ringa mig på 0703830078. De skulle vara kul att skriva om din träning, och hur de går för att inspirera andra. Men som sagt du bestämmer!

/ Jonathan

Känner att det verkligen kliar i fingrarna på mig. Visst det är kul att blogga men jag vill börja skriva mer, längre och mer i detalj. Vill skriva en bok om att förändras helt enkelt.

Därför är det ganska viktigt att allt går som planerat med mina kommande projekt. Är fortfarande väldigt kul att få höra att det man skriver inspirerar personer eller få höra att man skriver bra. Men jag vill i framtiden efter tågluffningen nå ut till fler personer. Inte bara de kompisar jag har på Facebook. Utan även äldre och yngre människor, alla kan ju förvandlas och börja leva mer än vad de gör.

Blogga är kul och jag kommer blogga ganska mycket i sommar när det mesta kommer hända, men jag kommer inte skriva så mycket som jag vill. Dels för att jag vet att folk helt enkelt inte orkar läsa om jag publicerar upp jättelånga texter varenda gång. Jag försökte sammanfatta hjärtfelet och varför jag slutade med innebandy på några sidor. Det skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om.

Känner att om jag lyckas med mina projekt vill jag helt enkelt sammanfatta det mer, mer än att folk går in på min blogg då och då och läser något inlägg sen missar något sen läser igen.

Tanken är att efter sommaren ska jag kunna sitta ner och börja skriva min första bok. Men det är en lång väg att vandra för att jag ska kunna skriva en intressant bok.
Jag tänker inte direkt bara skriva hur roligt/jobbigt allt är utan också varför och alla tankar bakom det.

Att publicera sin första bok skulle vara ganska lätt. Hittade ett förlag som ger ut 100 exemplar av din bok inom 1 månad. Får du sålt alla de böcker under en månad går du vinst och de ger ut mer. Får du inte sålt några kostar det 10 000kr som du får betala själv, de hjälper till att sälja den till bibliotek osv.  jag känner att det skulle vara helt klart värt att försöka.

Åka runt och prata om den i skolar, kyrkor hade verkligen varit jättekul!
Men men nu drömmer jag mig iväg igen måste nu först och främst se till att ryggen blir bra. Sen nu är de nästan bara 1,5 månad kvar till första expeditionen!
Cykla till Dalarna :)

I senaste inlägger skrev jag om ett mirakel, har ni upplevt något ni vill skriva om går de som vanligt bra att gästblogga om de! :)
Vill också veta vad ni tycker om tanken att skriva en bok om detta om allt lyckas, skulle ni kunna tänka er att läsa den?

/ Jonathan

I fredas var jag och lyssnade på en som hette Liam. Han var en bankrånare som hade blivit kristen i fängelset. Anledningen till att han blev det var att han bad gud om ett mirakel, att bli frisläppt nästan 2 år tidigare än vad han egentligen skulle blivit.

Jag tänkte den fredagen, tänk att det måste till ett mirakel för att man ska börja tro på riktigt.
Visst jag har ofta gått i kyrkan men aldrig känt den där riktiga glöden som jag ser många andra ha.
Sen i mitt gymnasium känns det som man inte ska prata om gud alls. Jag råkade nämna att jag skulle till kyrkan en kväll då var det en kille som klottrade ner Jesus namn över hela mitt arbetsrum.

Jag blev riktigt arg och sa aldrig mer något om kyrkan, För feg helt enkelt.

Igårnatt fick jag dock ett helt annat perspektiv om min tro.

Det började med att jag och Rickard var ute och gick med Amandas hund som jag passat hela dagen. Coda blev väldigt skrämd och slet sig loss, med en väldig fart rusar hunden iväg med mig efter sig. Jag börjar redan där få riktigt panik. Coda försvinner helt ur min syn och jag springer runt som en galning och skriker hans namn.

Jag, Rickard och Viktor delar upp oss och söker igenom hela Habo känns det som. Ingen svarar i sin telefon. Ingen av Amandas familj. Jag skämdes något fruktansvärt, de litade på mig och vad händer? Det kändes som om jag svikit dem totalt. Jag började tänka medan jag sprang att det finns inte en chans jag skulle kunna leva med mig själv om Amandas hund blir påkörd eller något. Det kändes hopplöst att springa runt och leta och skrika efter hunden.

Det kändes som om jag i vilken sekund som helst skulle tuppa av. Var helt borta och visste inte vad vi skulle ta oss till. Så samtidigt som jag sprang började jag be om guds hjälp, jag nästan skrek till honom om hjälp.

Amandas familj och min familj, Simon å Anna hjälpte nu också till men ingen Hund.
Jag började nu bli ruskigt rädd och trodde det var kört. Amandas mamma kallade in oss och sa de inte var någon ide att leta mer. Vi fick helt enkelt hoppas han skulle komma tbx av sig själv.

När jag låg själv i Amandas säng knäppte jag händerna igen och bad. Jag bad om ett mirakel bad om att få vakna upp med att hunden slickade mig i ansiktet eller vad som helst. Jag bad om ett mirakel, om han skulle hjälpa mig med detta skulle jag vara honom evigt tacksam!

Halv 7 på morgonen vaknade jag upp av att dörren öppnades och Coda störtade in i rummet och slickade mig och Amanda i ansiktet.

Det var stort! riktigt stort!

Idag har jag känt mig väldigt konstig men lättad. Men är ändå sjukt glad över att ha en kompis som Rickard som fullständigt offrade sig igårnatt. Och finns där när man behöver honom varenda gång!


/ Jonathan

Tja, vart ska man börja? När någon säger päron hör jag bara ”Tjena mackan, läget?” sen hör jag ”höhöhhöhö” när han hångarvar åt mig när jag lyckats göra något förbannat klumpigt eller dumt som jag jämt lyckas göra. I varje fall så bad Jonathan mig att skriva ett gästinlägg och det var sjukt gött att bli tillfrågad tycker jag. Jonathan är en person jag ser upp till, har alltid gjort och det skulle definitivt vara roligt att höra vad han och hans läsare tyckte om mina mål.

Mitt första mål är att Jag MÅSTE lära mig busvissla, jag har den här känslan att jag inte är man förens jag lärt mig busvissla, hoppa bungyjump vore nice och likaså hoppa fallskärm… men jag antar att man alla har större mål nu i livet än dem man hade sen man vart liten knatte.

Jag känner igen mig så i vad Päron skrev om sin innebandy, varför han slutade osv. Det var likadant för mig, spelat hockey hela mitt liv, kändes som om jag aldrig skulle sluta(även fast jag inte var i närheten av vad Jonathan presterade i sin sport). I slutet av 9.an hade vi en musikal i skolan och jag upptäckte snart hur jäkla kul det var att stå på scen och att uppträda inför folk. Det var ett intresse som växte allt större och jag började bli intresserad av att börja spela och lära mig något instrument. Att det blev gitarr är la ingen större överraskning när man tänker eftersom att gitarren är en riktig ”Pussymagnet” Tjejtjusare som jag är vart det vad jag satsade på. Jag började också behärska rösten bättre ju mer jag spelade. Jag ägnade säkert 1-3 timmar per dag till att spela men vad som fick ta smällen var skolan. Vilket inte alls var något som jag vart nöjd med. Vad jag hade att välja bland var

1: sluta med att spela gitarr.
2: sluta med hockeyn.

Jag förstod också hur tråkigt hockeyträningen blev. Det tog ungefär 2-4 timmar varje träning och det var inte ens roligt. Det enda jag tyckte var roligt var att få göra mål, om laget förlorade sket jag i så länge jag hade gjort ett snyggt mål. En riktig diva nu när jag läser det själv… herregud. Det tog inte lång tid innan jag slutade med hockeyn och jag har aldrig ångrat att jag gjorde det. Visst jag saknar lagkänslan, bussresorna osv. Jag ångrar definitivt inte att jag spelat hockey, men jag kände att det kanske var dags att lägga tiden på något annat. Mina närmaste mål som jag ser det nu är att söka till Idol 2011 och att få en riktig hunk kropp till beachen. Trött på att vara ett fett. Har aldrig varit först av med tröjjan direkt så jag försöker träna hårt ca.5-6 gånger i veckan gym. Redo för att låta livet leka i sommar!

Efter gymnasiet(jag är inne på mitt andra år) vill jag jobba, sen resa, skiter det sig får jag helt enkelt plugga. Det finns en civilekonomlinje i Linköping jag är jäkligt sugen på då den erbjuder ett sista år utomlands på bl.a. Hawaii. Ett av mina mål i livet är att lära mig surfa. Ett av mina mål däribland är också att försöka få med flickan i mitt liv på denna utbildning, tanken att få bo på Hawaii ett år med henne gör mig helt jävla galen.
Mina bästa minnen med jonathan, haha ahh, dom är så sjukt goa. Dunken med gänget på mölekullen, somrarna och vintrarna över lag, alla streethockey matcher. Till exempel när vi mötte några nötter från bränninge och Jonne avgjorde på staffar så vi vann med 6-5. Det kändes som vi hade vunnit sm-guld.

Finns så mycket att säga, korta ord. Helt underbar människa, en förebild!

Tack för mig

Marcus lindeberg

Har inte bloggat på ett tag, har haft ganska fullt upp och varit sjuk och trött. Igår kände jag ändå att det var dags, På med löparskorna och ut. Kände direkt hur tröttheten började försvinna och hur frisk luft fyllde lungorna. Många ser på löpning som något tråkigt och jobbigt det gör absolut inte jag. Även om det är kallt och snö ute är det som att försvinna in i en annan värld för mig.

Visst det går inte lika fort som de gjorde innan, men det är fortfarande lika avslappnande som det alltid varit för mig. Man försvinner in i en värld där det inte finns några problem och blir på bra humör för resten av kvällen.

Kom och tänka på igår att jag också är anmäld till Göteborgsvarvet 21km, det ska bli riktigt kul! Mitt mål blir att springa under 1,30

Det har också kommit upp lite problem för mig. Jag är anmäld till GMU Grund Militär Utbildning 3 månader i Augusti. Dock måste jag mönstra om någon gång mellan 1 Juni och 17 Juni. Det betyder att det kan krocka med Paddlingen till Mariestad som är planerad den 1 Juni.

Kebnekaise får man inte klättra med guide förens efter den 17 Juni de betyder att vi får klättra efter tågluffningen då man säkert kommer vara helt slut.

Men men jag hoppas att allt kommer lösa sig på något sätt, Får försöka ta en sak i taget som sagt.

Ikväll blir det teater och gitarrlektion :)

/ Jonathan


Snart kommer det ett gästinlägg direkt från Österike!