Hej! Jag heter Ellen och är JONIS storasyster… jag spelar för det mesta på min flöjt, skrattar åt mina egna skämt och älskar mat i alla former!

 

Efter att ha inspirerats av min lillebrors alla äventyr och resor så bestämde jag mig för att ge mig ut i vildmarken med min kära flöjtkompis Maria! Eftersom jag ständigt arbetar i hemtjänsten fick vi ta de enda två lediga dagarna jag hade oavsett väder och vind…

Vi planerade i cirka 40 minuter och jag packade ner mina enkla tillbehör (plus alla jonis grejor som såg proffsiga ut) i min lärarväska 2011!

 

Kvällen innan avgång packar vi om alla grejer i två 65 liters ryggsäckar… varje ryggsäck vägde sedan 13 kilo (fattar inte varför).

Efter en natts sömn hemma hos Maria vaknar vi båda upp och gör iordning en frukost för fyra personer som vi själva trycker i oss för att stå oss så länge som möjligt..sen ger vi oss av. Maria hade ett par rejäla skor värda 3000 spänn och jag hade mina avdankade gympaskor som jag slängt ett par veckor tidigare men saknat så jag hämtade tillbaka dem från soptunnan… bra.

Efter 500 meters gång känner jag hur skoskavet börjar komma krypandes och svetten börjar rinna pågrund av denna enorma packning.. vi stannar upp och tar av oss lite plagg och tar sen upp gången igen. Vi är båda glada och skrattar förtjust åt vårat kommande äventyr.

Jag trodde att vi skulle vandra på en trevlig stig utan större hinder.. ICKE! Terrängen var av värsta slag och när vi väl möter en man av det mest uråldriga slag berättar han med glädje att det nu väntar oss 5 KILOMETER uppförsbacke.. åå tänkte vi och satte igång. Med ett inbillat rep släpade vi oss upp för stupet samtidigt som vi såg ett antal grodor som vi genast började räkna…

 

Det var fantastiska utsikter på toppen av berget och den första fikapausen var inte långt borta!  Under tiden vi vandrade så fick jag svaga minnen om att jag hade vart där förut.. vilket jag hade! En gång i tiden läste jag gympa B och då hade vi vandrat en kort sträcka på samma ställe som nu…. Det var på den tiden jag hade ryggskott och även då hasade mig fram i terrängen….

 

Efter tre timmars färd stannade vi upp på ett berg för att trycka i oss godis o bullar o bananer… jag tog fram min mobil som hade pipit konstant och konstaterade att jag hade fått 9 sms!  maria gjorde detsamma men blev genast deprimerad eftersom hon inte hade fått ett enda. Jag övervägde att skicka ett men insåg att det bara hade gjort saken värre…

 

När vi hade vilat ett tag så kände vi hur tidspressen kom över oss och vi började åter gå efter en snabb titt på kartan.. konstigt nog såg det inte ut som att vi hade rört oss över huvud taget…

 

Med svettfläckar under armarna tar vi oss fram genom gyttja och träsk… maria går lätt över allting medans jag får hoppa och trixa för att inte förstöra min gympaskor helt. Eftersom vi redan hade druckit det mesta av vårat medhavda vatten så va vi tvungna att hitta civilisationen.. INTE lätt.. men plötsligt uppenbarade sig en ladugård i fjärran. Vi lät våra enorma ryggsäckar ligga kvar i diket och klättrade över ett taggtrådsstängsel för att ta oss dit.. jag frågar maria om vi verkligen får gå här.. hon svarar att antagligen inte eftersom det är avspärrat…. Men men vi går dit…

Plötsligt tror jag att jag skymtar en björn, jag får lätt panik och väser till maria att vi borde vända. Björnen visar sig vara en as stor schäfer hund som tycker vi har inkräktat på hans revir. Maria får stanna och uppehålla hunden samtidigt som jag slinker förbi och stiger in i huset. Eftersom jag har jobbat i hemtjänsten hela sommaren och är van vid att gå in i folks hus så ropar jag trevligt – HOHOOOOOOO!!! Innan jag har slutat att hoa så sticker en dam fram sin näsa, endast iförd trosor…. Mindre fräscht. Jag frågar artigt om vi kan få vatten och hon pekar mot stallet där det tydligen fanns en vattenslang. Jaha, vi går dit och tankar på flaskorna och sen går vi tillbaka mot 13 kilos väskorna i diket…

 

Vi provsmakar vattnet och maria kände sig en aning besviken över att det inte ens hade en bismak av gödsel! Eftersom jag är den känsliga av oss så tycker jag att vattnet smakar både häst och gödsel…

Efter ett tag kommer vi på att vi inte har sett någon orange prick ( det är dom man ska följa hela leden) … vi vänder om men hittar ingen.. plötsligt ser jag något ligga på marken, det är pinnen med den oranga fläcken.. frågan är bara åt vilket håll den pekade när den väl stod upp??... till slut hittar vi vägen.

 

Sen blir vi hungriga, vi lägger upp alla våra saker på ett trevligt bord och jag bävar inför stormkökets låga. Men allting verkar funka och vi lagar makaroner och pastasås. Det smakar absolut ingenting men eftersom marias pappa har skickat med oss hela husets kryddor så pepprar vi frenetiskt på måltiden (i alla fall jag). När vi har ätit upp så kommer första regnskuren.. jag räddar det viktigaste vi har, toalettpappret. Maria plockar ihop stormköket som hon har diskat med våtservetter och sen tycker vi att vi är klara.. tills vi ser alla tändstickor ligga i en pöl på bordet. Båda skäms till det yttersta och plockar under tystnad upp resterna av tändsticksasken. Vi har ju i alla fall bröd och tubost, tänker vi i en gemensam tanke…

 

Pappa ringer och frågar hur det går… jag tackar för omtanken och berättar i korta drag, samtalet slutar med att pappa får ångest över att vi är mitt i skogen och att han saknar sin bil.

Grejen var att jag och maria skulle vandra till Bunn och där skulle vi ta pappas bil och åka tillbaka med. Bilen hade jag och pappa ställt dit dagen innan… dock var det det trafikstop så vi fick ta världens omväg och kom fram till Bunn klockan två, klockan två skulle pappa börja jobba så han fick ringa till sitt jobb och förklara att hans dumma unge hade orsakat detta.. jag tackade för det nya smeknamnet och satte mig sen i den andra bilen för att åka tillbaka hem med pappa. I 110 km/h vrål åkte jag och pappa hem igen för att jag skulle hinna till mitt arbete… under färden sa vi ungefär tre ord till varandra – ”hatar detta”. Sen kom jag fram till hemtjänsten en minut över tre.

 

Men men, nu hade jag och maria kommit fram till ett stop och kollade på kartan vart vi var.. jag trode starkt på att vi hade gått flera mil men det visade sig vara en halv centimeter på kartan, ungefär sex kilometer. Ingen av oss förstod hur vi inte kunde röra oss på kartan fast vi gick och gick timme ut och timme in…

 

Klockan sex hittade vi en sjö som vi satte oss vid, jag drog av mina skor och trodde allvarligt att mina fötter hade dött eller i alla fall fått en rejäl chock. Vädret var jättefint och vi uppskattade mer och mer våran tur i det vilda! Eftersom vattnet åter var slut så tyckte maria att vi skulle dricka sjövatten.. never sa jag och höll mitt kvarvarande vatten hårt mot mig. Maria fyllde på två flaskor med gult vatten och tänkte koka gröt på det senare. Fräscht.

 

Vi gick längst vattenbrynet som glittrade i kvälls solen. Så fint! Sen fick vi syn på en liten gubbe vid ett rött hus, vi klampade fram och meddelade att vi va i vattenbrist! Då hämtade den lilla gubben en stor dunk som han fyllde på våra flaskor med. Jag trodde starkt att det var spettsat med något mindre bra och vågade inte provsmaka. Innan jag hade hunnit förmedla mina tankar till min medvandrare så hade hon redan börjat dricka.. hon hostade i tio minuter men det visade sig inte vara något annat än att hon hade satt i halsen… jag var fortfarande tveksam.

 

Efter att ha vandrat nerför ett stup av lera så kom vi till ett kalhygge, där fick jag tre skärrade sms om att det åskade och att vi skulle gå in i närmsta hus och inte vara vid några träd. Inte så lätt för oss eftersom vi var mitt i ingenstans. Vi fortsatte gå tills vi hörde lite muller.. fem sekunder senare kom regnet och sen började det blixtra. Jag fick lätt panik som senare blev allt större. Jag och maria stod som två böjda hästar vid ett litet träd på sumpmarken och reagerade olika i denna hårda situation. Jag stod och grät medan jag förtvivlat försökte ringa alla fäder och mödrar utan teckning. Maria stod och hettsåt allt godis vi hade. Efter en timme av nära döden upplevelser så bestämde vi oss för att slå upp tältet på sumpmarken…. Eftersom jag nu fick en konkret uppgift att koncentrera mig på så kom pedagogen i mig fram, jag berömde maria för att hon satte ner alla pinnar rätt och dirigerade vart allt skulle vara. Väl inne i tältet fick dock båda lätt ångest eftersom det var så himla trångt. Jag tänkte glädja mig med att ta fram min kudde ur väskan… i väskan var tyvärr allt blött så jag kunde inte använda något…och sovsäcken som jag hade lånat av jonis var av kallaste laget. Tältet stod på sumpmarken mitt i en granskog och jag sov i en grop med marias blöta byxor som kudde. Klockan tio somnade både jag och maria av skräck och trötthet…… tolv timmar senare vaknade vi båda stelt upp och insåg att vi måste börja fortsätta vandra… ORKA!!!

 

Jag hade åter fått 9 sms av min mamma och pappa som tydligen hade åkt ända till Bunn för att leta efter oss mitt i natten… dom hade självklart inte hittat oss eftersom det inte var någon täckning och vi visste inte vart vi va.. då hade mamma och pappa åkt till mac donalds istället för att ta sig ett skrovmål.

 

Jag och maria började nu vandra tillbaka eftersom vi insåg att Bunn var omöjligt att ta sig till. Vi fick kontakt med marias mamma som gav sig ut för att leta efter oss… vi trodde räddningen va nära och slog oss ner vid ett torp och åt upp all mat vi hade kvar. Då ringde marias mamma och sa att hon inte kunde ta sig fram pga en bom i vägen… hon ber oss vänligt att gå mot nordost.. ??? vilket håll är det tänkte vi och tog första bästa stig.. som var helt fel och i motsatt riktning. Efter en timmes färd vänder vi om mot torpet och jag tror i mitt stilla sinne att jag för evigt måste bo i skogen och leva som ett troll…. Då hör jag en ljuv stämma som visar sig vara marias mamma! RÄDDADE!!!!

 

 

Vi tågar mot bilen och känner livet återvända! LYCKA!!