Att ro ett maraton är nog bland det jobbigaste man kan göra, men det är också en av de bästa grejerna man kan göra. Man fullständigt pumpar ut allt som finns och lite till, och känslan efteråt att man klarat det är helt enorm.

Iår hade jag ingen Mathias framför mig som tillhör eliten så istället för 2.5 timme tog de 3.5!

En av anledningarna var att våran cox (han som styr) Vägde helt klart över 100 kg. Att ha honom framför sig när det blåser motvind var väldigt jobbigt!

Efter cirka halva loppet så blir jag så pinknödig att jag håller på att explodera, jag får då ta Magnus vattenflaska med högra handen och med vänstra försöka hålla i årorna. Hur jag fick fram den och kunde uträtta mitt behov vet jag inte hur jag lyckades med. Men det krävdes 2 försök. 

Sista milen gick ändå utav bara farten och då lyckades vi faktiskt hålla riktigt bra takt. 

De tre andra kvällarna var de god mat, fest, musik och dans som var huvudämnet. 

Jag hade en riktig downperiod innan Tysklandsresan men jag tror att vara ute och resa och ha kul är helt klart den bästa medecinen. Jag tror jag kommer trycka min bok ändå, men kanske inte i så många exemplar som jag hade planerat. Och det är mycket möjligt att jag skriver om den om något år för jag vet att den inte är helt korrekt skriven. 

Igår tränade jag Parkour, vi hoppade runt på alla fyra ner och upp för trappor. Jag trodde jag skulle spy men det var riktigt bra träning. Snart kommer jag och Pontus också ta klättringscertifikat och ska få privatlektioner. 

Man måste ju börja någonstans, inomhusklättring är helt klart det första steget man kan ta i den långe promenaden till Mount Everest!

På måndag ska jag få en omgång i orientering som jag tydligen sent skulle glömma, blir nog bra!
/ Jonathan