Till slut ser jag att man blir tvungen att dra upp kajaken igen, det började bli sent och jag kände det var dags att bryta för dagen. Jag satte upp tältet, fixade en eld sedan lagade mat i mitt stormkök. Efter en god middag kollade jag kartan och insåg hur sakta det hade gått idag. Alla lyft höll ju på att paja min rygg och natten skulle nog inte göra det bättre då mitt liggunderlag inte skulle hjälpa mycket. Hade knappt någon känsel i underarmarna och jag ville mest bara gå och lägga mig.

Ska jag vara ärlig så hade detta varit den sämsta födelsedagen i mitt liv, vad tänkte jag på egentligen varför hade jag inte valt att paddla någon annan sträcka som var lika lång utan alla dessa lyft. Jag hade visste också inombords att jag stod inför en omöjlig uppgift. Som sagt hade jag haft 10-15 dagar så visst. Men den tiden hade jag ju inte riktigt.

Detta skulle ju egentligen blivit en vecka för mig som jag skulle njuta på, det hade istället blivit som en tävling för mig. När jag väl paddlade så körde jag på så fort som möjligt och sket i omgivningen.

När hon som skrev artikeln i jp om mig intervjuade mig frågade hon om jag någon gång hade misslyckats.
Jag tänkte efter och sa nej det har jag inte, än så länge har jag klarat alla mina mål som jag satt upp. Denna kväll fick jag ändå känna på känslan av att misslyckas. Jag skulle köra på imorgon men om de skulle skita sig så skulle jag ge upp. Det var inte värt de, någon gång ska jag klara det men jag hade för lite erfarenhet av en sådan här sträcka.

Grattis på födelsedagen mumlade jag för mig själv innan jag somnade.

Tänk er själva om ni sovit i ett tält i ett ganska öde område så vaknar ni av att kl 5 på morgonen går någon utanför tältet. Det hände mig och var ganska läskigt vill jag lova.

/ Jonathan