Del 2
Till slut ser jag att man blir tvungen att dra upp kajaken igen, det började bli sent och jag kände det var dags att bryta för dagen. Jag satte upp tältet, fixade en eld sedan lagade mat i mitt stormkök. Efter en god middag kollade jag kartan och insåg hur sakta det hade gått idag. Alla lyft höll ju på att paja min rygg och natten skulle nog inte göra det bättre då mitt liggunderlag inte skulle hjälpa mycket. Hade knappt någon känsel i underarmarna och jag ville mest bara gå och lägga mig.
Ska jag vara ärlig så hade detta varit den sämsta födelsedagen i mitt liv, vad tänkte jag på egentligen varför hade jag inte valt att paddla någon annan sträcka som var lika lång utan alla dessa lyft. Jag hade visste också inombords att jag stod inför en omöjlig uppgift. Som sagt hade jag haft 10-15 dagar så visst. Men den tiden hade jag ju inte riktigt.
Detta skulle ju egentligen blivit en vecka för mig som jag skulle njuta på, det hade istället blivit som en tävling för mig. När jag väl paddlade så körde jag på så fort som möjligt och sket i omgivningen.
När hon som skrev artikeln i jp om mig intervjuade mig frågade hon om jag någon gång hade misslyckats.
Jag tänkte efter och sa nej det har jag inte, än så länge har jag klarat alla mina mål som jag satt upp. Denna kväll fick jag ändå känna på känslan av att misslyckas. Jag skulle köra på imorgon men om de skulle skita sig så skulle jag ge upp. Det var inte värt de, någon gång ska jag klara det men jag hade för lite erfarenhet av en sådan här sträcka.
Grattis på födelsedagen mumlade jag för mig själv innan jag somnade.
Tänk er själva om ni sovit i ett tält i ett ganska öde område så vaknar ni av att kl 5 på morgonen går någon utanför tältet. Det hände mig och var ganska läskigt vill jag lova.
/ Jonathan
Ska jag vara ärlig så hade detta varit den sämsta födelsedagen i mitt liv, vad tänkte jag på egentligen varför hade jag inte valt att paddla någon annan sträcka som var lika lång utan alla dessa lyft. Jag hade visste också inombords att jag stod inför en omöjlig uppgift. Som sagt hade jag haft 10-15 dagar så visst. Men den tiden hade jag ju inte riktigt.
Detta skulle ju egentligen blivit en vecka för mig som jag skulle njuta på, det hade istället blivit som en tävling för mig. När jag väl paddlade så körde jag på så fort som möjligt och sket i omgivningen.
När hon som skrev artikeln i jp om mig intervjuade mig frågade hon om jag någon gång hade misslyckats.
Jag tänkte efter och sa nej det har jag inte, än så länge har jag klarat alla mina mål som jag satt upp. Denna kväll fick jag ändå känna på känslan av att misslyckas. Jag skulle köra på imorgon men om de skulle skita sig så skulle jag ge upp. Det var inte värt de, någon gång ska jag klara det men jag hade för lite erfarenhet av en sådan här sträcka.
Grattis på födelsedagen mumlade jag för mig själv innan jag somnade.
Tänk er själva om ni sovit i ett tält i ett ganska öde område så vaknar ni av att kl 5 på morgonen går någon utanför tältet. Det hände mig och var ganska läskigt vill jag lova.
/ Jonathan
Paddlingsresan del 1
När vi precis lastat i allt i kajakerna så säger han som vi skulle hyra av,
- Får ja rekommendera att du paddlar åt andra hållet och inte mot Mariestad för vi har nämligen bara ploggat ca 7 km och vi vet inte hur det ser ut efter det. Ploggat menar han att de inte hade tagit bort alla träd som fallit över Tidan under vintern.
Jag blev riktigt arg, om de hade sagt det till mig när jag ringde för några dagar sen så hade jag valt och planerat upp en annan runda. Men envis som jag är så fick jag med en såg med tanke på att ja skulle kunna såga mig fram.
Kajaken var maximalt packat och jag har ingen aning om hur mycket den vägde men herregud jag hade svårt att förstå hur jag skulle kunna lyfta upp den själv på kajakkärran. Den vägde bly och jag hade väldiga problem med att få i den i vattnet från bryggan för den var så tung.
2 km hade jag till första lyftet jag kände mig stressad, tiden rullade iväg och jag låg verkligen efter i tidsschemat, med tanke på att jp gjort en artikel som det stod mycket om just paddlingen var jag rädd för vad folk skulle säga om jag inte klarade det. Första kraftverket fick jag hjälp med lyftet vilket var tur, men även att vi var 2 så var det väldigt besvärligt att få ner kajaken i en smal stig. Sedan flöt de på ganska bra i ytterligare 2 km men jag märkte hur mycket de hade sågat och fixat för att man skulle kunna komma fram. Det kändes hopplöst och jag såg framför mig hur jag säkert skulle få såga de kommande dagarna.
Andra lyftet blev ruskigt besvärligt. Först fick jag dra upp kajaken för en kulle vilket tog enormt med energi. Sedan var problemet att lyfta kajaken så den kom rätt i kärran. Det innebar ett absolut maxlyft för både ben,armar och rygg. Jag tror jag försökte 10 gånger innan kajaken kom rätt i kärran och det gick att dra den. Men även med kärran så var det fruktansvärt jobbigt att dra kajaken. ca 50 meter slit sedan la jag mig ner totalt död. Hade man varit 2 så hade det inte varit några problem men jag fick inte kajaken rätt på kärran därför blev det så mycke jobbigare än normalt.
Sedan kom nästa problem, nu skulle jag dra den i högt gräs med skylt "varning för ormar" eftersom jag glömde stövlar hemma kändes det väldigt osäkert att gå med foppa tofflor och gång på gång åkte kajaken av kärran. Det var riktigt riktigt tufft mentalt att behöva lyfta på den om och om igen.
När jag nu paddlade låg det träd i vägen och det blev väldigt besvärligt att hoppa av kajaken och försöka lyfta kajaken över träden.. Det kändes hopplöst redan här insåg jag att jag säkert skulle kunna ta mig till Mariestad, men det skulle säkert ta 15 dagar i denna takt jag hade 5. Sedan skulle jag säkert paja ryggen med alla dessa lyft.
Jag kollade kartan och såg att jag närmade mig åter ett lyft och det var på 800 meter. Det här var ju tusan ingen paddling alls kändes det som. De 800 meterna tog säkert ca 2 timmar för mig nu hade nämligen något hänt med kajakvagnen också. Jag var helt förstörd och hade knappt kommit någonstans alls.
Paddlade över en sjö sen nästa lyft, 300 meter de är också ganska långt och det var uppför. Jag koncentrerade mig stenhårt på att få kajaken uppför backen att jag glömde bort att kolla kartan. Men när jag dragit den upp för den långa backen kom jag till en stor väg, de kunde ju inte stämma? Jag stoppade första bästa bil och kollade läget.
- Du måste gå ner för backen igen sa han bara sen vänster precis vid bron. Jag hade alltså dragit den uppför en gigantisk backe bara för att behöva dra den ner igen.
Väl i vattnet var de ganska strömt, bra tänkte jag nu slipper jag mer lyft dock närmade sig ett lyft på 1300 meter men de orkade jag inte tänka på. Precis när strömmen tog mig kollar jag bakåt och ser kajakvagnen ligga retfullt kvar vid slänten.
Det kunde ju inte vara sant, med all kraft fick jag vända och paddla motström tillbaka sätta på kajakvagnen och sedan börja om igen. Alla dessa grejer var så mentalt jobbiga. Ingenting kändes som min väg.
Nu var det också en riktig forspaddling, något som jag ibörjan var osäker på. Ibörjan tvekade jag och då hamnade jag fel. Tänk er själva komma full fart mot ett träd som ligger över floden med vassa grenar som spretade åt alla håll. Jag dundrade in i trädet 1 meter ifrån den grenen som hade kunnat spetsa mig.
Jag blev tusan rädd det här var farligt..
Mer forsar, visst var de ändå väldigt spännande och kul, man lärde sig snabbt att bestämma sig fort hur man skulle möta en sten eller vilken sida man skulle paddla på. Men hela tiden väldigt orolig för att åka in i mer träd. en Jättebjörk blockerade vägen helt och jag fick hoppa av kajaken, vatten upp till bröstet och lyfta över kajaken, balansera och sedan klättra över trädet. Kändes ganska coolt att klara det hindret ändå.
Så fort man fastanade mellan träd eller stenar kom myggen och var inte allt för snälla.
Fortsättning imorgon
/ Jonathan
- Får ja rekommendera att du paddlar åt andra hållet och inte mot Mariestad för vi har nämligen bara ploggat ca 7 km och vi vet inte hur det ser ut efter det. Ploggat menar han att de inte hade tagit bort alla träd som fallit över Tidan under vintern.
Jag blev riktigt arg, om de hade sagt det till mig när jag ringde för några dagar sen så hade jag valt och planerat upp en annan runda. Men envis som jag är så fick jag med en såg med tanke på att ja skulle kunna såga mig fram.
Kajaken var maximalt packat och jag har ingen aning om hur mycket den vägde men herregud jag hade svårt att förstå hur jag skulle kunna lyfta upp den själv på kajakkärran. Den vägde bly och jag hade väldiga problem med att få i den i vattnet från bryggan för den var så tung.
2 km hade jag till första lyftet jag kände mig stressad, tiden rullade iväg och jag låg verkligen efter i tidsschemat, med tanke på att jp gjort en artikel som det stod mycket om just paddlingen var jag rädd för vad folk skulle säga om jag inte klarade det. Första kraftverket fick jag hjälp med lyftet vilket var tur, men även att vi var 2 så var det väldigt besvärligt att få ner kajaken i en smal stig. Sedan flöt de på ganska bra i ytterligare 2 km men jag märkte hur mycket de hade sågat och fixat för att man skulle kunna komma fram. Det kändes hopplöst och jag såg framför mig hur jag säkert skulle få såga de kommande dagarna.
Andra lyftet blev ruskigt besvärligt. Först fick jag dra upp kajaken för en kulle vilket tog enormt med energi. Sedan var problemet att lyfta kajaken så den kom rätt i kärran. Det innebar ett absolut maxlyft för både ben,armar och rygg. Jag tror jag försökte 10 gånger innan kajaken kom rätt i kärran och det gick att dra den. Men även med kärran så var det fruktansvärt jobbigt att dra kajaken. ca 50 meter slit sedan la jag mig ner totalt död. Hade man varit 2 så hade det inte varit några problem men jag fick inte kajaken rätt på kärran därför blev det så mycke jobbigare än normalt.
Sedan kom nästa problem, nu skulle jag dra den i högt gräs med skylt "varning för ormar" eftersom jag glömde stövlar hemma kändes det väldigt osäkert att gå med foppa tofflor och gång på gång åkte kajaken av kärran. Det var riktigt riktigt tufft mentalt att behöva lyfta på den om och om igen.
När jag nu paddlade låg det träd i vägen och det blev väldigt besvärligt att hoppa av kajaken och försöka lyfta kajaken över träden.. Det kändes hopplöst redan här insåg jag att jag säkert skulle kunna ta mig till Mariestad, men det skulle säkert ta 15 dagar i denna takt jag hade 5. Sedan skulle jag säkert paja ryggen med alla dessa lyft.
Jag kollade kartan och såg att jag närmade mig åter ett lyft och det var på 800 meter. Det här var ju tusan ingen paddling alls kändes det som. De 800 meterna tog säkert ca 2 timmar för mig nu hade nämligen något hänt med kajakvagnen också. Jag var helt förstörd och hade knappt kommit någonstans alls.
Paddlade över en sjö sen nästa lyft, 300 meter de är också ganska långt och det var uppför. Jag koncentrerade mig stenhårt på att få kajaken uppför backen att jag glömde bort att kolla kartan. Men när jag dragit den upp för den långa backen kom jag till en stor väg, de kunde ju inte stämma? Jag stoppade första bästa bil och kollade läget.
- Du måste gå ner för backen igen sa han bara sen vänster precis vid bron. Jag hade alltså dragit den uppför en gigantisk backe bara för att behöva dra den ner igen.
Väl i vattnet var de ganska strömt, bra tänkte jag nu slipper jag mer lyft dock närmade sig ett lyft på 1300 meter men de orkade jag inte tänka på. Precis när strömmen tog mig kollar jag bakåt och ser kajakvagnen ligga retfullt kvar vid slänten.
Det kunde ju inte vara sant, med all kraft fick jag vända och paddla motström tillbaka sätta på kajakvagnen och sedan börja om igen. Alla dessa grejer var så mentalt jobbiga. Ingenting kändes som min väg.
Nu var det också en riktig forspaddling, något som jag ibörjan var osäker på. Ibörjan tvekade jag och då hamnade jag fel. Tänk er själva komma full fart mot ett träd som ligger över floden med vassa grenar som spretade åt alla håll. Jag dundrade in i trädet 1 meter ifrån den grenen som hade kunnat spetsa mig.
Jag blev tusan rädd det här var farligt..
Mer forsar, visst var de ändå väldigt spännande och kul, man lärde sig snabbt att bestämma sig fort hur man skulle möta en sten eller vilken sida man skulle paddla på. Men hela tiden väldigt orolig för att åka in i mer träd. en Jättebjörk blockerade vägen helt och jag fick hoppa av kajaken, vatten upp till bröstet och lyfta över kajaken, balansera och sedan klättra över trädet. Kändes ganska coolt att klara det hindret ändå.
Så fort man fastanade mellan träd eller stenar kom myggen och var inte allt för snälla.
Fortsättning imorgon
/ Jonathan
Ett litet utdrag från min bok, kommentera gärna! 2 dagar kvar!
Hur kan du paddla själv? fy vad tråkigt har många sagt till mig. Men jag tycker verkligen inte det ska bli tråkigt, jag känner mig rastlös nu och vill bara komma iväg!
Tiden bara rinner iväg känns det som och en vecka kan ibland kännas som en dag och när man praktiserar eller går i skolan går tiden ruskigt fort och man vet exakt vad man har framför sig när man vaknar på morgonen . De 5 dagarna jag och jakob var ute och cyklade var det verkligen som om tiden stod still ibland. Man levde här och nu man fokuserade och la märkte till grejer man kanske inte skulle gjort annars.
Det ser jag fram emot dessa dagar! jag kommer vara ute och rent ut sagt bara vara. Att bli ett med kajaken, Tidan, forsarna, naturen. Fåglarna får bli min musik och naturen och omgivningen får bli min tv. Tältet får bli mitt hem och viloplats.
Min bok håller jag på med för fullt också och har kommit en ganska bra bit, här kommer ett litet utdrag för den som är intresserad.
Jag gick av cykeln för sista gången, vi var hemma! vi hade tusan klarat att cykla till Skåne och tillbaka, känslan var helt enorm. Vi hade givit oss iväg som 2 stora amatörer som knappt cyklat med packning innan och som aldrig cyklat 2 dagar irad. Vi kom hem som någonting annat, jag säger absolut inte proffs men vilken erfarenhet rikare vi båda hade blivit. När vi startade cyklade vi med en flaska vatten var och ganska sent på förmiddagen för vi prioriterade sömn mer. Sista dagarna gick vi upp kl 6 på morgonen för vi visste att det skulle vara mycket varmare och jobbigare att starta vid 11, som vi gjorde första dagen. Varenda gång vi såg en affär såg vi till att dricka upp allt vatten sedan fylla på alla flaskor för vi visste att nästa affär kanske skulle ligga väldigt långt bort. Sådana grejer gjorde oss till ett så mycket bättre lag. Och våra kroppar är helt otroliga, de anpassar sig efter allt du gör. Första dagen var jobbigast, andra var faktiskt lite bättre. Sista dagen cyklade vi 20 mil och jag hade helt klart kunnat cykla ännu längre.
Men känslan att vi faktiskt hade lyckats är något som jag inte riktigt kan beskriva med ord utan den känslan hoppas jag fler än jag och min bror får uppleva någon gång i livet. Jag har känslan att så många blir för bekväma med sina liv att de inte utsätter sig för några risker alls. De går till jobbet, åker hem kanske spelar lite golf, kollar en film och äter god mat. Det låter ju faktiskt väldigt gött att ha de så. Men frågan man kanske måste ställa sig själv är vill du se tillbaka på ditt liv när du är 60 och känna att du önskade att du gjort en grej som aldrig blev av för du inte hade tid. Jag tror inte man vill bli gammal med de känslorna allt handlar nog om att ta de där första stegen. De där första stegen att göra något annorlunda som du alltid drömt om men folk har sagt att det är för farligt eller onödiga pengar. Jag tycker att vad det nu är man vill göra i sitt liv så ska man satsa hela sitt hjärta på de, inte halva utan hela! För när du väl får den där kicken att jösses vad stolt jag är över mig själv, då finns det absolut ingenting som kan stoppa dig från att verkligen leva livet!
Släng gärna in en kommentar om vad du tycker, jag blir tillbaka på bloggen om någon vecka och då får vi se hur paddlingen gått. 16 mil är långt men inte omöjligt!
/ Jonathan
Tiden bara rinner iväg känns det som och en vecka kan ibland kännas som en dag och när man praktiserar eller går i skolan går tiden ruskigt fort och man vet exakt vad man har framför sig när man vaknar på morgonen . De 5 dagarna jag och jakob var ute och cyklade var det verkligen som om tiden stod still ibland. Man levde här och nu man fokuserade och la märkte till grejer man kanske inte skulle gjort annars.
Det ser jag fram emot dessa dagar! jag kommer vara ute och rent ut sagt bara vara. Att bli ett med kajaken, Tidan, forsarna, naturen. Fåglarna får bli min musik och naturen och omgivningen får bli min tv. Tältet får bli mitt hem och viloplats.
Min bok håller jag på med för fullt också och har kommit en ganska bra bit, här kommer ett litet utdrag för den som är intresserad.
Jag gick av cykeln för sista gången, vi var hemma! vi hade tusan klarat att cykla till Skåne och tillbaka, känslan var helt enorm. Vi hade givit oss iväg som 2 stora amatörer som knappt cyklat med packning innan och som aldrig cyklat 2 dagar irad. Vi kom hem som någonting annat, jag säger absolut inte proffs men vilken erfarenhet rikare vi båda hade blivit. När vi startade cyklade vi med en flaska vatten var och ganska sent på förmiddagen för vi prioriterade sömn mer. Sista dagarna gick vi upp kl 6 på morgonen för vi visste att det skulle vara mycket varmare och jobbigare att starta vid 11, som vi gjorde första dagen. Varenda gång vi såg en affär såg vi till att dricka upp allt vatten sedan fylla på alla flaskor för vi visste att nästa affär kanske skulle ligga väldigt långt bort. Sådana grejer gjorde oss till ett så mycket bättre lag. Och våra kroppar är helt otroliga, de anpassar sig efter allt du gör. Första dagen var jobbigast, andra var faktiskt lite bättre. Sista dagen cyklade vi 20 mil och jag hade helt klart kunnat cykla ännu längre.
Men känslan att vi faktiskt hade lyckats är något som jag inte riktigt kan beskriva med ord utan den känslan hoppas jag fler än jag och min bror får uppleva någon gång i livet. Jag har känslan att så många blir för bekväma med sina liv att de inte utsätter sig för några risker alls. De går till jobbet, åker hem kanske spelar lite golf, kollar en film och äter god mat. Det låter ju faktiskt väldigt gött att ha de så. Men frågan man kanske måste ställa sig själv är vill du se tillbaka på ditt liv när du är 60 och känna att du önskade att du gjort en grej som aldrig blev av för du inte hade tid. Jag tror inte man vill bli gammal med de känslorna allt handlar nog om att ta de där första stegen. De där första stegen att göra något annorlunda som du alltid drömt om men folk har sagt att det är för farligt eller onödiga pengar. Jag tycker att vad det nu är man vill göra i sitt liv så ska man satsa hela sitt hjärta på de, inte halva utan hela! För när du väl får den där kicken att jösses vad stolt jag är över mig själv, då finns det absolut ingenting som kan stoppa dig från att verkligen leva livet!
Släng gärna in en kommentar om vad du tycker, jag blir tillbaka på bloggen om någon vecka och då får vi se hur paddlingen gått. 16 mil är långt men inte omöjligt!
/ Jonathan
Blir en solopaddling till Mariestad!
Ingen annan har paddlat själv till Mariestad, jag siktar på att bli den första!
Bra och dåliga nyheter
De positiva nyheterna är att Jag har 1 praktik dag kvar och 1 grej kvar i skolan sen är de slut, känns helt sjukt!
Mina dystra nyheter är att både bröderna Hillerström måste va i skolan nästa vecka och kan ej paddla, Amelia kan inte syrran och Louise var tveksamma och Amanda kanske måste jobba istället vilket jag förstår detta kommer ändå kosta ganska mycket..
Så jag vet inte riktigt hur ja ska göra, antingen jag å Musse då eller om inte han kan heller så kör ja på min första soloexpedition, det hade ändå inte varit fel.
Men 6-7 dagar ute i skogen helt själv skulle ändå bli extremt tufft med tanke på alla lyft men jag tror inte det skulle vara omöjligt.
Andra negativa nyheter är att det är storm ute och blåser det såhär mycket om en vecka kommer det bli inprincip omöjligt att paddla 140km. Men som Johan skrev så länge man fortsätter försöka har man inte misslyckats. Va tusan även om de stormar nästa vecka skadar det ju inte att försöka iaf. Det var inte många som trodde vi skulle klara oss till Skåne påvägen dit men vi gjorde det. Och när ja ringer te kyrkekvarn kanotcenter och säger vi ska paddla till Mariestad utan någon riktigt erfarenhet kommer han säkert bara garva.
Men men vi får se hur de går, denna helg ska jag iaf bara njuta med min tjej i Stockholm. Egen lägenhet för oss själva, kolla Alex musikal Hair och lite allt möjligt ser jag verkligen fram emot:)
Ha de gott alla!
/ Jonathan
Mina dystra nyheter är att både bröderna Hillerström måste va i skolan nästa vecka och kan ej paddla, Amelia kan inte syrran och Louise var tveksamma och Amanda kanske måste jobba istället vilket jag förstår detta kommer ändå kosta ganska mycket..
Så jag vet inte riktigt hur ja ska göra, antingen jag å Musse då eller om inte han kan heller så kör ja på min första soloexpedition, det hade ändå inte varit fel.
Men 6-7 dagar ute i skogen helt själv skulle ändå bli extremt tufft med tanke på alla lyft men jag tror inte det skulle vara omöjligt.
Andra negativa nyheter är att det är storm ute och blåser det såhär mycket om en vecka kommer det bli inprincip omöjligt att paddla 140km. Men som Johan skrev så länge man fortsätter försöka har man inte misslyckats. Va tusan även om de stormar nästa vecka skadar det ju inte att försöka iaf. Det var inte många som trodde vi skulle klara oss till Skåne påvägen dit men vi gjorde det. Och när ja ringer te kyrkekvarn kanotcenter och säger vi ska paddla till Mariestad utan någon riktigt erfarenhet kommer han säkert bara garva.
Men men vi får se hur de går, denna helg ska jag iaf bara njuta med min tjej i Stockholm. Egen lägenhet för oss själva, kolla Alex musikal Hair och lite allt möjligt ser jag verkligen fram emot:)
Ha de gott alla!
/ Jonathan
Så är det att löpa Göteborgsvarvet
Med ca 4 ordentliga löppass och käkat lite för onyttiga saker denna vecka så kändes det väldigt tungt att ha 2.1 mil framför sig. Jag startade sist också så det skulle bli väldigt trångt.
Men jösses vilken folkfest det var 60 000 löpare och publik nästan runt hela loppet.
Det är en väldigt speciell känsla den där sista minuten innan man ska löpa, man är nervös, förväntansfull och taggad på samma gång. Sen smäller de och iväg bär de!
Jag brukar öppna i mycket högre fart än vad jag egentligen orkar men det kändes väldigt bra faktiskt. Jag låg i rygg på dem som siktade på under 1.30 men efter 5 km kände jag att nej det går för fort. Det var sjukt mycket folk runt omkring som hejade fram alla. Göteborgsvarvet är ju världens största halvmarathon. Musik spelades längs vägen och humöret var på topp från de flesta.
Nackdelen med att starta så långt bak var att det var otroligt trångt att löpa, när man väl kom upp i fart tog det stopp ibland och man fick gå bakom. Ibland hoppade jag av bannan och löpte på gräset bland åskådarna bredvid. Jag ville framåt och jag vet inte hur många andra löpare jag passerade. Första milen gick på 44 minuter och om jag fortsatt i samma fart hade jag kommit in på 1.30 vilket hade varit väldigt bra. Men här började bennen säga sitt det blev väldigt jobbigt och jag fruktade att man skulle gå in i väggen.
Men det var bara köra på, in på avenyn och det var en otrolig stämning, så mycket folk!
3 km kvar hörde jag någon säga och då var det bara köra på. Här blev jag omsprungen av många och tappade fart hela tiden men jag stanande aldrig och det var de viktiga!
Med en 1km kvar hör jag Rickard vråla
- KÖR PÄRON KOM IGEN!
Då fick jag helt ny energi och spurtade sista kilometern. Väl i mål satte jag mig ner totalt utmattad men jag hade sprungit på 1.42 och de är ändå ingen dålig tid för att ha startat sist.
Av 60 000 löpare kom jag på 6000 plats eller något. Och jag känner att om jag inte behövt stanna så ofta och gå hade jag nog pressat ner ca 5 min mer.
Rickard sprang på 1.28 vilket är en läskig tid rent ut sagt! Men den jag var mest imponerad av var tusan brorsan. 15 bast och sprang på 1.48 det är ju helt otroligt bra! fatta han om 4 år om han fortsätter träna 1.20 skulle jag gissa på han kan ta
Amanda gjorde också ett bra lopp och jag var stolt över min vackra tjej!
På bussen hem mådde jag så illa att jag fick sitta längs fram med en spypåse, Jag tror det är så att mycket sitter i huvudet men också väldigt mycket hur man tränat och förberett sig. Jag tror jag gick mer på vilja och efter var jag helt enkelt slutkörd i kroppen.
En mycket go dag ändå och ett minne för livet blir det!
/
Jonathan
Men jösses vilken folkfest det var 60 000 löpare och publik nästan runt hela loppet.
Det är en väldigt speciell känsla den där sista minuten innan man ska löpa, man är nervös, förväntansfull och taggad på samma gång. Sen smäller de och iväg bär de!
Jag brukar öppna i mycket högre fart än vad jag egentligen orkar men det kändes väldigt bra faktiskt. Jag låg i rygg på dem som siktade på under 1.30 men efter 5 km kände jag att nej det går för fort. Det var sjukt mycket folk runt omkring som hejade fram alla. Göteborgsvarvet är ju världens största halvmarathon. Musik spelades längs vägen och humöret var på topp från de flesta.
Nackdelen med att starta så långt bak var att det var otroligt trångt att löpa, när man väl kom upp i fart tog det stopp ibland och man fick gå bakom. Ibland hoppade jag av bannan och löpte på gräset bland åskådarna bredvid. Jag ville framåt och jag vet inte hur många andra löpare jag passerade. Första milen gick på 44 minuter och om jag fortsatt i samma fart hade jag kommit in på 1.30 vilket hade varit väldigt bra. Men här började bennen säga sitt det blev väldigt jobbigt och jag fruktade att man skulle gå in i väggen.
Men det var bara köra på, in på avenyn och det var en otrolig stämning, så mycket folk!
3 km kvar hörde jag någon säga och då var det bara köra på. Här blev jag omsprungen av många och tappade fart hela tiden men jag stanande aldrig och det var de viktiga!
Med en 1km kvar hör jag Rickard vråla
- KÖR PÄRON KOM IGEN!
Då fick jag helt ny energi och spurtade sista kilometern. Väl i mål satte jag mig ner totalt utmattad men jag hade sprungit på 1.42 och de är ändå ingen dålig tid för att ha startat sist.
Av 60 000 löpare kom jag på 6000 plats eller något. Och jag känner att om jag inte behövt stanna så ofta och gå hade jag nog pressat ner ca 5 min mer.
Rickard sprang på 1.28 vilket är en läskig tid rent ut sagt! Men den jag var mest imponerad av var tusan brorsan. 15 bast och sprang på 1.48 det är ju helt otroligt bra! fatta han om 4 år om han fortsätter träna 1.20 skulle jag gissa på han kan ta
Amanda gjorde också ett bra lopp och jag var stolt över min vackra tjej!
På bussen hem mådde jag så illa att jag fick sitta längs fram med en spypåse, Jag tror det är så att mycket sitter i huvudet men också väldigt mycket hur man tränat och förberett sig. Jag tror jag gick mer på vilja och efter var jag helt enkelt slutkörd i kroppen.
En mycket go dag ändå och ett minne för livet blir det!
/
Jonathan
Mount Everest
Namn: Jonathan Ljungqvist
Från: Habo
E-post: Kontakt Någongång i framtiden skulle jag vilja bestiga mount everest. Vet att det krävs otroligt mycket erfarenhet. Men jag undrar vad kostar det? Mvh Jonathan
Hionlife svarar: Hej Jonathan,
Härligt att du drömmer om Mount Everest! Vägen dit är, precis som du skriver, lång - men absolut inte omöjlig! En expedition till Everest kostar ca 300 000 kronor.
Stort lycka till!
/Christina
Guide & Expeditionsledare
Hi On Life
Sugen!
Blir så sjukt sugen på att dyka när man kollar alla bilder! :)
Inte långt kvar nu!
Nu är det cirka 2 veckor kvar av skolan, dessa helger som ligger framför mig är fullsmackade vilket jag tycker bara är gött!
Denna helg som kommer blir det Göteborgsvarvet, eftersom jag startar i startgrupp 17 och min löpform inte är i bästa skick så kommer jag inte räkna med någon jättetid direkt.
Men det är en otrolig folkfest, hörde de va ca 70 000 anmälda det är ju helt sjukt mycket folk.
Helgen efter de blir det Stockholm Fredag till Söndag, jag och Amanda lånar en lägenhet mitt i Stockholm och ska hitta på lite allt möjligt. Men de roligaste blir att kolla syrrans pojkvän Alexander när han har en stor roll i musikalen Hair.
Sedan 3 dagar senare börjar nästa äventyr som jag är riktigt taggad för. Inte många jag känner har paddlat hela vägen från Mullsjö till Mariestad. Det är ca 15 mil och 20 lyft. Jag läste att under en sträcka fick man dra kanoten i 2km.
Det är riktigt kul att vi ändå är ett ganska stort gäng som ska göra det. Det blir jag, amanda, bröderna Hillerström, Syrran och Louise ska vara med under 1 dag, musse hänger troligen med.
Totalt får vi nog räkna med att resan tar 5 dagar. Det kommer bli en helt ny grej ändå, när jag och brorsan cyklade hade vi ändå sängar och god mat till förfogande nästan hela tiden. Nu ska vi sova i tält och laga mat i stormkök.
Måste hinna med och dyka också innan tågluffningen!
Riktigt kul att så många visat intresse för fallskärmshoppet, jag är nästan säker på att de flesta innerst inne vill hoppa. Jag kan säga det att de var bland det bästa jag någonsin gjort och varenda gång jag ser det på film känns det som jag hoppar igen.
Så jag säger det, tveka inte på att göra det någon gång i erat liv!
/ Jonathan
Är du sugen på att paddla med oss kanske bara över en dag? då går det utmärkt! ju fler desto roligare :)
Denna helg som kommer blir det Göteborgsvarvet, eftersom jag startar i startgrupp 17 och min löpform inte är i bästa skick så kommer jag inte räkna med någon jättetid direkt.
Men det är en otrolig folkfest, hörde de va ca 70 000 anmälda det är ju helt sjukt mycket folk.
Helgen efter de blir det Stockholm Fredag till Söndag, jag och Amanda lånar en lägenhet mitt i Stockholm och ska hitta på lite allt möjligt. Men de roligaste blir att kolla syrrans pojkvän Alexander när han har en stor roll i musikalen Hair.
Sedan 3 dagar senare börjar nästa äventyr som jag är riktigt taggad för. Inte många jag känner har paddlat hela vägen från Mullsjö till Mariestad. Det är ca 15 mil och 20 lyft. Jag läste att under en sträcka fick man dra kanoten i 2km.
Det är riktigt kul att vi ändå är ett ganska stort gäng som ska göra det. Det blir jag, amanda, bröderna Hillerström, Syrran och Louise ska vara med under 1 dag, musse hänger troligen med.
Totalt får vi nog räkna med att resan tar 5 dagar. Det kommer bli en helt ny grej ändå, när jag och brorsan cyklade hade vi ändå sängar och god mat till förfogande nästan hela tiden. Nu ska vi sova i tält och laga mat i stormkök.
Måste hinna med och dyka också innan tågluffningen!
Riktigt kul att så många visat intresse för fallskärmshoppet, jag är nästan säker på att de flesta innerst inne vill hoppa. Jag kan säga det att de var bland det bästa jag någonsin gjort och varenda gång jag ser det på film känns det som jag hoppar igen.
Så jag säger det, tveka inte på att göra det någon gång i erat liv!
/ Jonathan
Är du sugen på att paddla med oss kanske bara över en dag? då går det utmärkt! ju fler desto roligare :)
Hoppet på film
Det är väldigt många idag som frågat om priser osv det är bara gå in här på
http://www.frifall.nu/Index.aspx?PageID=1307
Kärlekshyllning före fallskärmshopp
Hoppet ligger ute på Youtube för de som vill se! :)
/ Jonathan
De otroligaste 10 minuterna i mitt liv! Fallskärmshopp!
- Okej det är dags hörde jag! Om ni sett filmen The Guardian, tänk er den scenen när 2 personer går mot helikoptern och ska hoppa ut i havet exakt samma känsla hade jag när jag i fallskärmsdräkt gick mot flygplanet tillsammans med instruktören. En kamerakille filmade mig och och det kändes lite som om man gick mot någonting som man egentligen inte borde hoppa in i.
När jag sedan satt där med fötterna dinglande ut från ett litet plan tänkte jag bara okej nu dör jag nog tusan. Sen kände jag att han som jag var fastkopplad i puttade ut oss. Och vilken känsla det var! jag tyckte det inte var så läskigt att falla fritt utan de var bara en enorm glädje.
Dock föll vi rakt igenom ett moln då fick man ju lite svårt att andas och regnet piskade ansiktet ganska bra. När fallskärmen sedan fälldes ut var det bara ren njutning. Jag fick testa på att styra och jag ville inte ner, vilken grej! har aldrig haft ett sådant adrenalinpump i kroppen som jag hade när jag landade.
Det kändes som absolut ingenting är omöjligt man kan göra vad tusan som helst här i livet!
Mina tankar försvann genast till andra projekt jag vill uppleva mer och mer och mer! det ska aldrig sluta jag tänker fortsätta utmana livet som ja gjort på senaste men de kommer bli större och större utmaningar!
Nu har jag ändå tagit Dykarlicens, cyklat till Skåne och tillbaka, hoppat fallskärm, börjat skjuta hagelgevär osv och jag måste säga att varenda gång jag sitter hemma och inte gör något vill bara ge mig av på nästa äventyr eller nästa upplevelse.
Jag är också en romantiker "försöker iaf" så jag frågade om jag fick hoppa med en lapp där jag skrivit
Jag älskar dig Amanda, det fick jag inte men det kändes bra att visa lappen mot kameran precis innan jag hoppade iaf. Filmen får ni se lite senare ikväll!
Ha de toppen
Jonathan
När jag sedan satt där med fötterna dinglande ut från ett litet plan tänkte jag bara okej nu dör jag nog tusan. Sen kände jag att han som jag var fastkopplad i puttade ut oss. Och vilken känsla det var! jag tyckte det inte var så läskigt att falla fritt utan de var bara en enorm glädje.
Dock föll vi rakt igenom ett moln då fick man ju lite svårt att andas och regnet piskade ansiktet ganska bra. När fallskärmen sedan fälldes ut var det bara ren njutning. Jag fick testa på att styra och jag ville inte ner, vilken grej! har aldrig haft ett sådant adrenalinpump i kroppen som jag hade när jag landade.
Det kändes som absolut ingenting är omöjligt man kan göra vad tusan som helst här i livet!
Mina tankar försvann genast till andra projekt jag vill uppleva mer och mer och mer! det ska aldrig sluta jag tänker fortsätta utmana livet som ja gjort på senaste men de kommer bli större och större utmaningar!
Nu har jag ändå tagit Dykarlicens, cyklat till Skåne och tillbaka, hoppat fallskärm, börjat skjuta hagelgevär osv och jag måste säga att varenda gång jag sitter hemma och inte gör något vill bara ge mig av på nästa äventyr eller nästa upplevelse.
Jag är också en romantiker "försöker iaf" så jag frågade om jag fick hoppa med en lapp där jag skrivit
Jag älskar dig Amanda, det fick jag inte men det kändes bra att visa lappen mot kameran precis innan jag hoppade iaf. Filmen får ni se lite senare ikväll!
Ha de toppen
Jonathan
Fallskärm imorgon!
30 minuter upp i ett litet plan imorgon, sedan väntar ett fritt fall i 200km/h i en hel minut sedan sväva ner från 3000 meters höjd..
Jag som knappt vågar hoppa från 5an i rosenlund..
De står på deras hemsida, " Alla vill hoppa, få gör de"
Jag vill vara en av dem som gör de, ja vill kunna se mig själv i spegeln imånkväll och säga fy satan vad stolt jag är över mig själv! ja har hoppat fallskärm.
/ Jonathan
Jag som knappt vågar hoppa från 5an i rosenlund..
De står på deras hemsida, " Alla vill hoppa, få gör de"
Jag vill vara en av dem som gör de, ja vill kunna se mig själv i spegeln imånkväll och säga fy satan vad stolt jag är över mig själv! ja har hoppat fallskärm.
/ Jonathan
Rodd!
Inför roddträningen i tisdags kollade jag om musse var sugen på att testa på hur det är, han var väldigt sugen och hängde på.
De flesta nybörjare får starta de första träningarna i gymmet men jag fick tillåtelse att ta med musse ut i en dubbel.
Det är bland det absolut svåraste och Carter var helt säkert på att vi skulle få simma och det kändes inte så bra..
Det var väldigt kul när musse presenterade sig då han sa att alla kunde kalla honom för Micky.
Haha det är ju nästan som om jag skulle säga hej jag heter Jonathan men kolla mig Jonny eller något. Efter mycket skrattande åt det så var det dags att börja ro. Jag hade ju tusan inte kört sen Tyskland tävlingen så nu skulle jag vara coach åt musse när jag egentligen skulle behöva en coach själv..
Det var helt otroligt ostabilt till en början då jag var helt säker på att vi skulle välta men Musse imponerade. Vilken sjuk känsla det var att glida runt i Munksjön igen, jag kände att ja verkligen saknat rodden.
det tog mig säkert 5 träningar att behärska tekningen okej i en dubbel men Musse lärde sig väldigt fort och efter ett tag kom vi upp i bra fart. Dock var det lite mycket hybbe i slutet och efter att återigen nästan fått plaska i vattnet var det dags att ro tillbaka.
Lite bilder från tävlingen i Tyskland!
Väldigt vackert!
Trött efter 42km!
Henrik, Sebastian, Jag och Mathias!
My love!
Den här bilden la jag upp bara för Rickard ska få något att skratta åt igen :)
Hörs!
De flesta nybörjare får starta de första träningarna i gymmet men jag fick tillåtelse att ta med musse ut i en dubbel.
Det är bland det absolut svåraste och Carter var helt säkert på att vi skulle få simma och det kändes inte så bra..
Det var väldigt kul när musse presenterade sig då han sa att alla kunde kalla honom för Micky.
Haha det är ju nästan som om jag skulle säga hej jag heter Jonathan men kolla mig Jonny eller något. Efter mycket skrattande åt det så var det dags att börja ro. Jag hade ju tusan inte kört sen Tyskland tävlingen så nu skulle jag vara coach åt musse när jag egentligen skulle behöva en coach själv..
Det var helt otroligt ostabilt till en början då jag var helt säker på att vi skulle välta men Musse imponerade. Vilken sjuk känsla det var att glida runt i Munksjön igen, jag kände att ja verkligen saknat rodden.
det tog mig säkert 5 träningar att behärska tekningen okej i en dubbel men Musse lärde sig väldigt fort och efter ett tag kom vi upp i bra fart. Dock var det lite mycket hybbe i slutet och efter att återigen nästan fått plaska i vattnet var det dags att ro tillbaka.
Lite bilder från tävlingen i Tyskland!
Väldigt vackert!
Trött efter 42km!
Henrik, Sebastian, Jag och Mathias!
My love!
Den här bilden la jag upp bara för Rickard ska få något att skratta åt igen :)
Hörs!
Nästa helg hoppar jag fallskärm
Vad har jag anmält mig till egentligen.. jag vågar ju knappt hoppa från 10an i rosenlund. Nästa helg ska jag falla fritt i 200 km timmen i en hel minut. Det kommer blir helt sjukt!
Denna morgonen har varit njutning på på högsta nivå. Jag vaknade upp med Amanda i hennes sommarstuga. Vädret var helt perfekt så det var bara på med löparskorna och ut på en runda. Körde slut på mig totalt och hade tanken på att jag skulle slänga mig i vattnet. Jag kände med stortån först sen bestämde jag mig för att inte bada. Det var för kallt och jag är en badkruka.
Amanda satt och hårdpluggade i stugan och ja ville inte störa. Jag fixade en kopp te och en macka och satt ute på bryggan och käkade. Det går riktigt bra med boken nu också, det flyter verkligen på. Att sitta där och skriva vid bryggan med fötterna i vattnet är så avslappnande på något sätt. Jag älskar det!
/ Jonathan
Love you!
Denna morgonen har varit njutning på på högsta nivå. Jag vaknade upp med Amanda i hennes sommarstuga. Vädret var helt perfekt så det var bara på med löparskorna och ut på en runda. Körde slut på mig totalt och hade tanken på att jag skulle slänga mig i vattnet. Jag kände med stortån först sen bestämde jag mig för att inte bada. Det var för kallt och jag är en badkruka.
Amanda satt och hårdpluggade i stugan och ja ville inte störa. Jag fixade en kopp te och en macka och satt ute på bryggan och käkade. Det går riktigt bra med boken nu också, det flyter verkligen på. Att sitta där och skriva vid bryggan med fötterna i vattnet är så avslappnande på något sätt. Jag älskar det!
/ Jonathan
Love you!
Lite bilder :)
Jag på cykel och fixar en punka, brorsan messar som vanligt.. :)
De 2 bröderna steker!
Underbar syn!
Tidig morgon!
Stökigt!
Brosan tog ca 100 bilder med sin mobil med så lite fler kommer snart!
Ha de fint
Jonathan
En riktigt go helg har de varit!
Det sägs att ett skratt förlänger livet, denna helg har jag skrattat väldigt mycket. Fredag kväll spenderades hos Andreas och på Bongo Bar med mycket gott folk.
Ibland är det bra att vara seriös med saker och ting men ibland är det kul att vara lite oseriös. Detta han vi med och göra under 3 timmar i stan
1.Rickard spelade staty vid ett skyltfönster
2.Jag och Rickard hade krig i Ica Maxi ( Tobias skämdes)
3. Jag och Rickard spelade bögar och höll varandra i handen ( Fick en och annan blick)
4.Tobias skulle köpa en mobil, han fick inte detta pga att hans pappa var tvungen att närvara. Haha!
5. Vi åt på jensens jag satte hjärtat i halsgroppen när jag insåg att det skulle kosta 130 kronor.
När vi kom hem från stan skulle vi hjälpa pappa lyfta ett 300 kg tungt vapenskåp. Det gick bra tills någon av oss 4 tog i lite för mycket och släppte en fis så vi alla andra mådde illa.
Jag misstänker Harald eller farsan.
Valborg kväll spenderades i Mullsjö med väldigt gott folk, det jag tyckte var roligast var 3 saker.
1. När vi alla grabbar grillade och sjöng på midgårdslåtar.
2.Att se Linus och Stenberg dansa bugg
3.Jag tror det var Stenberg eller så var de Tony. Någon av de 2 blev skrämd av en fisk!
Pinsammast vet nog alla som var där så de behöver ja inte skriva. Men de va en rolig kväll!
Vad har jag gjort idag? Jo sprungit till stan med antiloppen Rille. Det gick ganska bra de första 5 km men sen blev det väldigt tungt. Dock fick jag väldig hybbe ett tag ner för trånghalla då låten hammerfall spelades. Då sträckte vi händerna upp i luften och sjöng med. Sedan ökade vi farten i 2 km sedan tog jag och joggade pinsamt sakta den sista biten. Jag var så trött så jag trodde jag hade cyklat till Skåne och tillbaka på 1 dag..
Så hör man Rickard som inte är något trött, han var sugen på att löpa hem också.
Jag tänkte be honom kolla upp sig eller något men men visa är mer vältränade en andra..
Ha de gott
Jonathan
Ibland är det bra att vara seriös med saker och ting men ibland är det kul att vara lite oseriös. Detta han vi med och göra under 3 timmar i stan
1.Rickard spelade staty vid ett skyltfönster
2.Jag och Rickard hade krig i Ica Maxi ( Tobias skämdes)
3. Jag och Rickard spelade bögar och höll varandra i handen ( Fick en och annan blick)
4.Tobias skulle köpa en mobil, han fick inte detta pga att hans pappa var tvungen att närvara. Haha!
5. Vi åt på jensens jag satte hjärtat i halsgroppen när jag insåg att det skulle kosta 130 kronor.
När vi kom hem från stan skulle vi hjälpa pappa lyfta ett 300 kg tungt vapenskåp. Det gick bra tills någon av oss 4 tog i lite för mycket och släppte en fis så vi alla andra mådde illa.
Jag misstänker Harald eller farsan.
Valborg kväll spenderades i Mullsjö med väldigt gott folk, det jag tyckte var roligast var 3 saker.
1. När vi alla grabbar grillade och sjöng på midgårdslåtar.
2.Att se Linus och Stenberg dansa bugg
3.Jag tror det var Stenberg eller så var de Tony. Någon av de 2 blev skrämd av en fisk!
Pinsammast vet nog alla som var där så de behöver ja inte skriva. Men de va en rolig kväll!
Vad har jag gjort idag? Jo sprungit till stan med antiloppen Rille. Det gick ganska bra de första 5 km men sen blev det väldigt tungt. Dock fick jag väldig hybbe ett tag ner för trånghalla då låten hammerfall spelades. Då sträckte vi händerna upp i luften och sjöng med. Sedan ökade vi farten i 2 km sedan tog jag och joggade pinsamt sakta den sista biten. Jag var så trött så jag trodde jag hade cyklat till Skåne och tillbaka på 1 dag..
Så hör man Rickard som inte är något trött, han var sugen på att löpa hem också.
Jag tänkte be honom kolla upp sig eller något men men visa är mer vältränade en andra..
Ha de gott
Jonathan
Fortsättning följer
Jag har fått mycket klagomål att jag är för seg på att blogga, men jag tänker inte blogga om dag 4 och 5. Om jag skulle skriva exakt allt på alla äventyr skulle ju ingen vilja läsa min bok när jag skrivit klart den. Så jag är taskig och håller inne på dag 4 och 5 så ni vet.
Men mitt nästa projekt blir att hoppa fallskärm, något som jag verkligen ser fram emot. Detta blir mitt livs kortaste inlägg men cyklingen till Skåne och tillbaka var helt klart en av de häftigaste sakerna jag gjort. Är också stolt över brosan som endast är 15 bast, att han fortsatte även om de var tungt ibland. Kan också säga att de var inte alls lika gött som man trodde att komma hem. Här väntade läxor och jobb, det kändes som om man verkligen levde under de 5 dagarna vi var ute och jag saknar redan den känslan!
Men men snart är det dags för mer äventyr, en 16 mils lång paddling till Mariestad ser jag fram emot väldigt mycket! :)
/ Jonathan
Men mitt nästa projekt blir att hoppa fallskärm, något som jag verkligen ser fram emot. Detta blir mitt livs kortaste inlägg men cyklingen till Skåne och tillbaka var helt klart en av de häftigaste sakerna jag gjort. Är också stolt över brosan som endast är 15 bast, att han fortsatte även om de var tungt ibland. Kan också säga att de var inte alls lika gött som man trodde att komma hem. Här väntade läxor och jobb, det kändes som om man verkligen levde under de 5 dagarna vi var ute och jag saknar redan den känslan!
Men men snart är det dags för mer äventyr, en 16 mils lång paddling till Mariestad ser jag fram emot väldigt mycket! :)
/ Jonathan
Dag 3 Här trodde jag resan var slut..
Jag och brorsan vaknade åter upp till en underbar frukost, innan steket vid stranden skulle börja var vi tvungna att åka in till Ängelholm och fixa min cykel. Det fanns inte en chans den skulle hålla hela vägen hem för ekrarna höll på att släppa helt. Johanna som ägde stället var en otroligt glad och snäll person. Hon erbjöd sig att skjusa oss till Ängelholm som bara låg någon mil bort men det uppskattades ändå väldigt mycket.
Det gjorde sinnes ont i kroppen idag, framförallt armarna som hade fått ta mycket stryk pga de tunga väskorna. Så idag ville vi helst sitta så lite som möjligt på hojarna.
Johanna visade mig sina höns och vi pratade en stund innan vi lastade på cyklarna. Jag berättade för henne om min syn på livet och hon sa att hon gillade den. Varför flytta ihop för tidigt med sin partner och redan skaffa bil å allt när man kan lägga sina pengar på att se och uppleva världen till en början.
Jag menar min och Jakobs resa gick på en ca 2000 för mig och mycket mindre för Jakob. 5 dagar var vi ändå ute, det är ju ett par jeans för de flesta.
Väl i Ängelholm kom vi till den första riktigt otrevliga människan på denna resa. Jag sa till honom att vi cyklat hit från Jönköping och skulle behöva hjälp att spänna ekrarna.
- Det har jag inte tid med, fick ja som svar.
Ja frågade hur lång tid det skulle ta och han sa en ca 10 min.
Han gav mig ett verktyg och sa åt mig att försöka själv. Jag spände till ekrarna som tusan och trodde först att jag fixat det. Han kom ut och sa att jag endast gjort det mycket sämre men nu hade han inte tid för oss längre.
Jag ville bara ta upp min cykel och kasta den på honom, vilken idiot! varför ens ge mig verktyget och be mig försöka själv när han visste ja bara skulle göra de sämre?
Det fanns en till cykelaffär i Ängelholm. Om inte de skulle kunna fixa det skulle resan sluta här.
Jag ringde pappa och berättade hur hopplöst det kändes, vi fick cyklarna några kilometer och det var ren tur att vi hittade den andra affären. De var mycket vänligare och sa att de skulle fixa det men att vi skulle komma tbx om några timmar.
Det kändes som en hård knut i magen försvann, Yes! Vi var back on track nu.
Vi käkade och begav oss sedan ner till havet. Vi hade aldrig varit nere där innan utan bara sett de på avstånd. Men jösses vad vackert det var. Att känna sanden under fötterna, se havets kristall blå vatten var helt underbart. Vi la oss ner tog av oss de flesta kläderna och bara njöt. de va säkert en 20 grader, helt blå himmel och sol.
Det kändes lite som om solen gick in och värmde våra sargade kroppar och gav ny energi. Jag ville aldrig resa mig upp. Vi gick lite längs stranden, fortfarande i lite av ett trans tillstånd. Men till slut var det dags att traska tillbaka till affären och hämta ut cyklarna.
Nu skulle vi cykla 1 mil tillbaka till Vejbystrand. Den milen tog ca 4-5 timmar. Och den milen var den goaste milen jag någonsin cyklat. Vi cyklade någon kilometer sen stannade vi på ena drömstället efter det andra. Vi slog sällskap med en gammal dam som vi pratade med länge. Hon påminde mycket om Inga som vi alltid hälsade på i Skåne när vi var små och det gjorde mig glad.
Små cykelvägar precis vid havet, hamnar. Även stenstränder och ibland la vi oss vid gräsplättar och njöt.
En väg gick genom skogen. Jag tror snön hade format träden så de bildade en gång. helt fantastiskt!
När vi kom fram väntade en varm dusch och så träffade vi Rasmus som också var väldigt sjyst och rolig. Han kom in till Jakob och frågade på go skånska:
- Är det ni som cyklat från Jönköping?
- Ja
- Fy faaen
Haha det kommer jag skratta åt länge. Det är så främmande för folk att man kan utsätta sig för dessa extrema utmaningar. Men det finns också en nyfikenhet, de vill veta hur de gått för oss och hur vi planerade att cykla hem.
Efter en god pizza satt vi uppe länge och pratade med Johanna och Rasmus. De hade faktiskt cyklat endel själva. Rasmus berättade om hans drömäventyr. åka till Indien köpa en motorcykel som man kunde få för ca 10 000 sen åka hem. Jag blev genast väldigt sugen på att göra detsamma.
Det är något speciellt med Skåningar tycker jag, räknar man bort gubben från cykelaffären idag är de alla så vänliga och sociala. Det var en riktigt trevlig kväll att sitta och prata med dem och jag hoppas verkligen någon gång i framtiden jag kan åka ner och personligen ge dem min bok.
Vi bestämde oss för att packa allt kvällen innan och gå upp kl 6 kommande dag.
Efter en dag med mycket skratt, god mat, sol och trevligt sällskap var vi redo att cykla hem.
Det kändes bra!
/ Jonathan
Det gjorde sinnes ont i kroppen idag, framförallt armarna som hade fått ta mycket stryk pga de tunga väskorna. Så idag ville vi helst sitta så lite som möjligt på hojarna.
Johanna visade mig sina höns och vi pratade en stund innan vi lastade på cyklarna. Jag berättade för henne om min syn på livet och hon sa att hon gillade den. Varför flytta ihop för tidigt med sin partner och redan skaffa bil å allt när man kan lägga sina pengar på att se och uppleva världen till en början.
Jag menar min och Jakobs resa gick på en ca 2000 för mig och mycket mindre för Jakob. 5 dagar var vi ändå ute, det är ju ett par jeans för de flesta.
Väl i Ängelholm kom vi till den första riktigt otrevliga människan på denna resa. Jag sa till honom att vi cyklat hit från Jönköping och skulle behöva hjälp att spänna ekrarna.
- Det har jag inte tid med, fick ja som svar.
Ja frågade hur lång tid det skulle ta och han sa en ca 10 min.
Han gav mig ett verktyg och sa åt mig att försöka själv. Jag spände till ekrarna som tusan och trodde först att jag fixat det. Han kom ut och sa att jag endast gjort det mycket sämre men nu hade han inte tid för oss längre.
Jag ville bara ta upp min cykel och kasta den på honom, vilken idiot! varför ens ge mig verktyget och be mig försöka själv när han visste ja bara skulle göra de sämre?
Det fanns en till cykelaffär i Ängelholm. Om inte de skulle kunna fixa det skulle resan sluta här.
Jag ringde pappa och berättade hur hopplöst det kändes, vi fick cyklarna några kilometer och det var ren tur att vi hittade den andra affären. De var mycket vänligare och sa att de skulle fixa det men att vi skulle komma tbx om några timmar.
Det kändes som en hård knut i magen försvann, Yes! Vi var back on track nu.
Vi käkade och begav oss sedan ner till havet. Vi hade aldrig varit nere där innan utan bara sett de på avstånd. Men jösses vad vackert det var. Att känna sanden under fötterna, se havets kristall blå vatten var helt underbart. Vi la oss ner tog av oss de flesta kläderna och bara njöt. de va säkert en 20 grader, helt blå himmel och sol.
Det kändes lite som om solen gick in och värmde våra sargade kroppar och gav ny energi. Jag ville aldrig resa mig upp. Vi gick lite längs stranden, fortfarande i lite av ett trans tillstånd. Men till slut var det dags att traska tillbaka till affären och hämta ut cyklarna.
Nu skulle vi cykla 1 mil tillbaka till Vejbystrand. Den milen tog ca 4-5 timmar. Och den milen var den goaste milen jag någonsin cyklat. Vi cyklade någon kilometer sen stannade vi på ena drömstället efter det andra. Vi slog sällskap med en gammal dam som vi pratade med länge. Hon påminde mycket om Inga som vi alltid hälsade på i Skåne när vi var små och det gjorde mig glad.
Små cykelvägar precis vid havet, hamnar. Även stenstränder och ibland la vi oss vid gräsplättar och njöt.
En väg gick genom skogen. Jag tror snön hade format träden så de bildade en gång. helt fantastiskt!
När vi kom fram väntade en varm dusch och så träffade vi Rasmus som också var väldigt sjyst och rolig. Han kom in till Jakob och frågade på go skånska:
- Är det ni som cyklat från Jönköping?
- Ja
- Fy faaen
Haha det kommer jag skratta åt länge. Det är så främmande för folk att man kan utsätta sig för dessa extrema utmaningar. Men det finns också en nyfikenhet, de vill veta hur de gått för oss och hur vi planerade att cykla hem.
Efter en god pizza satt vi uppe länge och pratade med Johanna och Rasmus. De hade faktiskt cyklat endel själva. Rasmus berättade om hans drömäventyr. åka till Indien köpa en motorcykel som man kunde få för ca 10 000 sen åka hem. Jag blev genast väldigt sugen på att göra detsamma.
Det är något speciellt med Skåningar tycker jag, räknar man bort gubben från cykelaffären idag är de alla så vänliga och sociala. Det var en riktigt trevlig kväll att sitta och prata med dem och jag hoppas verkligen någon gång i framtiden jag kan åka ner och personligen ge dem min bok.
Vi bestämde oss för att packa allt kvällen innan och gå upp kl 6 kommande dag.
Efter en dag med mycket skratt, god mat, sol och trevligt sällskap var vi redo att cykla hem.
Det kändes bra!
/ Jonathan
Dag 2 Mot Skåne!
Jag vaknade upp vid ca 7 och det var riktigt dimmigt ute. Men det fanns en glöd i mig en röst som sa fortsätt, ge inte upp nu detta fixar ni!
Vi gick upp och frukosten var serverad, vi åt så mycket det gick fyllde vattenflaskorna. Diskade å städade sedan bar det av igen. Konstigt nog kändes det som det var mycket lättare idag. Tror vi trampade 4 mil i nästan 30km timmen, vi tog paus vid ett riktigt fint ställe då jag ringde Rickard och berättade hur bra det kändes.
Hoppet hade ändå tänts och väldigt pigga i benen hade vi en ca 2 mil till Halmstad. Men alltid när det känns bra kommer det oftast en otrevlig överraskning, kändes som om vi hade 1 mils uppförsbacke sen kom åter backar.
Det blev sinnessjukt jobbigt och vi hade ganska svårt att hitta rätt. Jag vet inte hur många personer som jag frågade om hjälp. Men men till Halmstad kom vi. Käkade på ett gatukök, nu var vi ändå ganska matta och hade absolut ingen aning om vilken väg vi skulle ta mot Båstad.
Jag frågade folk men de visste inte vilken väg som var närmast. Ja gav de ett sista försök och fick napp vi skulle cykla mot Laholm.
Och efter ett tag kom de som jag längtat efter, lukten av havet var helt otroligt och gav energi.
Här var vi väldigt positiva vi var på rätt spår nu! Vi skulle tusan klara de. vägen var helt otrolig vacker och det dröjde inte länge innan man inte bara kände lukten av havet utan även såg havet.
Ibland körde vi över vackra broar, ibland rakt in i skogen på små små vägar, ibland helt vid sidan av E4an. Det här var ett riktigt äventyr. Vi körde genom Gullbranna som jag hade varit i sommaren innan. Nu var det ingen plåga att cykla utan ren njutning.
Vi tog oss igenom Båstad som också är en fin stad men här vände det. Vi frågade en kille om vägen till Vejbystrand han flinade och sa att det är en väldig uppförsbacke dit.
Och här snackar vi inte bara en gigantisk uppförsbacke utan även den brantaste backe jag någonsin skådat. Här var den enda sträcka som vi inte klarade cykla utan vi gick upp. Och den backen tog verkligen all energi men vi närmade oss nu med stormsteg. Snart var vi framme!
Vårat Bed And Breakfast var ganska dåligt skyltat så vi åkte rakt förbi det och vidare in i Vejbystrand. Totalt vilse frågar vi runt men ingen har hört talas om det stället vi skulle till. Tillslut kom vi till ett vandrarhem som vi trodde var rätt men det var fel. Sen äntligen ringde min telefon och jag fick vägbeskrivning till Vårat Bed And Breakfast. Vi skulle bara följa en grusväg någon kilometer. Vi fick leda cyklarna för våra smala hjul klarar inte av att cykla på grusvägar men tillslut kom vi till en återvändsgränd.
Här får man ju lite ångest.. men det var helt enkelt bara bita ihop gå tillbaka och ta den andra vägen. Och tillslut kom vi fram! Äntligen tänkte jag, totalt utpumpad. Ingen mat hade vi så klockan drog iväg mot halv 9.
Det var ändå en ca 2 km till närmaste pizzeria och vi ville verkligen inte cykla. Så detta måste sett väldigt komiskt ut. Efter att ha cyklat nästan 30 mil började vi nu löpa mot pizzerian. Inte jogga utan löpa i bra fart. Hur sjukt var det. Pizzerian var öppen som tur var och det godaste jag någonsin käkat. Vi hade tusan klarat det, vi hade cyklat hela vägen till Skåne. Nu är bara frågan hur vi skulle göra, skulle vi fortsätta hela vägen ner och där ta tåget hem? Eller cykla tillbaka hela vägen hem? Det kändes ändå ypperst tveksamt om vi skulle klara att cykla hela vägen hem.
När jag låg i sängen mätt och go den kvällen tänkte jag väldigt mycket på vad alla stora äventyrare har skrivit. Meningar som "Det lätta är att ta sig upp det svåra är att ta sig ner" Det var som vi hade kommit upp, nu återstod bara det svåra att ta sig hem.
Renata skrev,
" Det roliga med att vara ute på äventyr är att man aldrig vet hur nästa dag kommer se ut, vilka personer man kommer träffa och vad du får se och uppleva"
Det stämmer ju så otroligt bra! Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa backe, aldrig vem man ska prata med nästa gång, Aldrig vad man ska se. Det var som när vi såg havet första gången, när man åker bil tänker man knappt på de. Men att ta sig till havet på cykel var en så otroligt mäktig känsla.
Man går in i sig själv på ett sätt som är svårt att beskriva, en massa minnen från barndomen återspeglade sig i huvudet gång på gång. Och ibland kunde jag skratta högt samtidigt när jag cyklade. När man cyklar genom städer betraktar man alla möjliga sorters människor, man undrar lite vad de har för historia. Vi alla har någon unik historia bakom oss.
Hur som helst så skulle morgondagen bestå av ren njutning vid stranden hela dagen. Och vi skulle behöva fixa mina ekrar som blir en väldigt lång historia som får vänta lite.
Ännu var det väldigt oklart om vi skulle klara det hem, men hur som helst så hade vi tusan cyklat till Skåne. Och det måste ju alltid räknas som något!
Mvh Jonathan
Vi gick upp och frukosten var serverad, vi åt så mycket det gick fyllde vattenflaskorna. Diskade å städade sedan bar det av igen. Konstigt nog kändes det som det var mycket lättare idag. Tror vi trampade 4 mil i nästan 30km timmen, vi tog paus vid ett riktigt fint ställe då jag ringde Rickard och berättade hur bra det kändes.
Hoppet hade ändå tänts och väldigt pigga i benen hade vi en ca 2 mil till Halmstad. Men alltid när det känns bra kommer det oftast en otrevlig överraskning, kändes som om vi hade 1 mils uppförsbacke sen kom åter backar.
Det blev sinnessjukt jobbigt och vi hade ganska svårt att hitta rätt. Jag vet inte hur många personer som jag frågade om hjälp. Men men till Halmstad kom vi. Käkade på ett gatukök, nu var vi ändå ganska matta och hade absolut ingen aning om vilken väg vi skulle ta mot Båstad.
Jag frågade folk men de visste inte vilken väg som var närmast. Ja gav de ett sista försök och fick napp vi skulle cykla mot Laholm.
Och efter ett tag kom de som jag längtat efter, lukten av havet var helt otroligt och gav energi.
Här var vi väldigt positiva vi var på rätt spår nu! Vi skulle tusan klara de. vägen var helt otrolig vacker och det dröjde inte länge innan man inte bara kände lukten av havet utan även såg havet.
Ibland körde vi över vackra broar, ibland rakt in i skogen på små små vägar, ibland helt vid sidan av E4an. Det här var ett riktigt äventyr. Vi körde genom Gullbranna som jag hade varit i sommaren innan. Nu var det ingen plåga att cykla utan ren njutning.
Vi tog oss igenom Båstad som också är en fin stad men här vände det. Vi frågade en kille om vägen till Vejbystrand han flinade och sa att det är en väldig uppförsbacke dit.
Och här snackar vi inte bara en gigantisk uppförsbacke utan även den brantaste backe jag någonsin skådat. Här var den enda sträcka som vi inte klarade cykla utan vi gick upp. Och den backen tog verkligen all energi men vi närmade oss nu med stormsteg. Snart var vi framme!
Vårat Bed And Breakfast var ganska dåligt skyltat så vi åkte rakt förbi det och vidare in i Vejbystrand. Totalt vilse frågar vi runt men ingen har hört talas om det stället vi skulle till. Tillslut kom vi till ett vandrarhem som vi trodde var rätt men det var fel. Sen äntligen ringde min telefon och jag fick vägbeskrivning till Vårat Bed And Breakfast. Vi skulle bara följa en grusväg någon kilometer. Vi fick leda cyklarna för våra smala hjul klarar inte av att cykla på grusvägar men tillslut kom vi till en återvändsgränd.
Här får man ju lite ångest.. men det var helt enkelt bara bita ihop gå tillbaka och ta den andra vägen. Och tillslut kom vi fram! Äntligen tänkte jag, totalt utpumpad. Ingen mat hade vi så klockan drog iväg mot halv 9.
Det var ändå en ca 2 km till närmaste pizzeria och vi ville verkligen inte cykla. Så detta måste sett väldigt komiskt ut. Efter att ha cyklat nästan 30 mil började vi nu löpa mot pizzerian. Inte jogga utan löpa i bra fart. Hur sjukt var det. Pizzerian var öppen som tur var och det godaste jag någonsin käkat. Vi hade tusan klarat det, vi hade cyklat hela vägen till Skåne. Nu är bara frågan hur vi skulle göra, skulle vi fortsätta hela vägen ner och där ta tåget hem? Eller cykla tillbaka hela vägen hem? Det kändes ändå ypperst tveksamt om vi skulle klara att cykla hela vägen hem.
När jag låg i sängen mätt och go den kvällen tänkte jag väldigt mycket på vad alla stora äventyrare har skrivit. Meningar som "Det lätta är att ta sig upp det svåra är att ta sig ner" Det var som vi hade kommit upp, nu återstod bara det svåra att ta sig hem.
Renata skrev,
" Det roliga med att vara ute på äventyr är att man aldrig vet hur nästa dag kommer se ut, vilka personer man kommer träffa och vad du får se och uppleva"
Det stämmer ju så otroligt bra! Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa backe, aldrig vem man ska prata med nästa gång, Aldrig vad man ska se. Det var som när vi såg havet första gången, när man åker bil tänker man knappt på de. Men att ta sig till havet på cykel var en så otroligt mäktig känsla.
Man går in i sig själv på ett sätt som är svårt att beskriva, en massa minnen från barndomen återspeglade sig i huvudet gång på gång. Och ibland kunde jag skratta högt samtidigt när jag cyklade. När man cyklar genom städer betraktar man alla möjliga sorters människor, man undrar lite vad de har för historia. Vi alla har någon unik historia bakom oss.
Hur som helst så skulle morgondagen bestå av ren njutning vid stranden hela dagen. Och vi skulle behöva fixa mina ekrar som blir en väldigt lång historia som får vänta lite.
Ännu var det väldigt oklart om vi skulle klara det hem, men hur som helst så hade vi tusan cyklat till Skåne. Och det måste ju alltid räknas som något!
Mvh Jonathan
Dag 1 Mot Sotanäs!
Jag sov riktigt dåligt natten innan vi skulle ge oss iväg, både jag och Jakob har ig i orientering hur tusan skulle vi hitta? Men men ganska pigg i kroppen var man ändå efter att ha vilat en hel vecka.
Vi lastade på cyklarna på bilen och fick skjus en bit utanför Jönköping så vi kom på rätt väg. Ryggsäckarna som vägde ruskigt mycket gjorde mig också lite orolig. Eller det fanns fler saker som gjorde mig orolig!
1. Vi hade aldrig cyklat med tung packning innan.
2. Vi hade aldrig cyklat långt 2 dagar irad.
3.Våran träningsmängd i mil var mindre än vad vi skulle cykla på 5 dagar.
4.Vi hade vinden mot oss och grå himmel.
5. Jakob är 15 och jag tar med honom på en resa som denna?
6. Skulle vi få punktering på bakhjulet skulle vi få väldiga problem med att sätta tebaka hjulet för de hade vi aldrig gjort innan.
Men annars kändes det bra..
Vårat första mål blev Gällstad, ca 2 mil och det gick ganska bra. Vi tog först sikte på Tranemo,
men där gjorde vi ett riktigt stort misstag. Fel vägval och vi fick åka säkert en 1.5 mil extra pågrund av dålig kartläsning. Vädret började ändå bli bättre så vi la oss och solade vid en sjö ungefär en halvtimme.
Vackert kunde man ju säga att det var iaf. Vi fortsatte med en fylld vattenflaska för min smakade som om någon haft frätande syra i den. Tänkte att det säkert skulle komma en mack snart som vi kunde fixa vatten och dricka vid. Men den macken kom inte, vattnet tog slut och solen gasade på. Paniken började komma smygande och efter åter någon timme klarade vi inte mer. Jag sa till brosan okej första bästa hus och vi går in och frågar efter vatten.
- Tjena vi har har cyklat från Jönköping och skulle behöva lite vatten fick jag ur mig.
Det gick jättebra och han var väldigt vänlig och vi pratade lite, sedan var det dags att sätta sig på hojen och trampa vidare.
Sen händer det som absolut inte får hända. Mitt bakhjul känns väldigt dåligt med luft i, jag pumpar upp de och fortsätter. Det är ganska lätt att inse att vi har åkt på punktering. Mitt ute i ingenstans kommer en bonde i sin traktor. Jag följer efter honom och frågar om han är duktig på att laga punkteringar. Det var han inte sa han men han hade en kompis som hette Ingemar som var duktig på sånt. Men det var en mil till Ingemar som skulle blir väldigt svår att cykla. Jag fick hans nummer sedan fortsatte vi, efter 3 km ringde jag Ingemar och sa att vi försöker fixa det själva. Nej nej sa han ja kommer och hjälper er.
som en skyddsängel kommer denne Ingemar och fixar punkteringen, han är väldigt trevlig och berättar att han just nu tränar för vätternrundan. Han säger att Jakob har lite dåligt med luft i sitt däck och han tar fram en stor pump och börjar pumpa som tusan ändå tills Jakobs däck spricker.
Herregud tänkte jag vi har stått stilla nästan 2 timmar nu och hade en bra bit kvar till Sotanäs. Han fixade Jakobs däck också men nu hade vi ingen extra innerslang. Jag frågade honom om han ville göra en affär och sälja en av sina för 200 spänn. Så vi fick cykla hem till Ingemar fixade lite sedan iväg igen. Vi hade ca 3 mil kvar och brosan började tröttna nu vilket inte var så konstigt då hans bromsar hade legat i framhjulet.
Men nu var det dags att börja trampa vidare, uppförsbacke efter uppförsbacke. Jag hade bara känslan i magen inte en chans vi kommer klara cykla ändå till Ängelholm när vi knappt klarar Sotanäs som det var en ca 12 mil till.
Plötsligt hör jag hur Jakob vrålar
-Det står Bed And Breakfast här!
Jag hade kört rakt förbi det och ett litet hopp tändes ändå. Vi var framme!
Istället för att dunsa rakt i sängen kände jag ändå att de hade varit riktigt gött med lite läsk eller något så jag cyklade vidare mot Fegen. Fanns ingen affär i Fegen så jag cyklade åter 6km jag kom en kvart försent.. fick återvända med 2 extra mil i benen och ingenting med mig. På tillbaka vägen sprang 3 stora rådhjur vid min sida och det var en otroligt vacker syn.
Väl i Sotanäs fixade vi käk, hängde upp alla kläder och grejade lite. Jag gick över till de som ägde stället och de hjälpte mig med vägval till Kommande dag.
Jag la mig helt utmattad i våningssängen. Brosan spelade hög musik och jag sjöng med. Att skratta gör ganska mycket. Vad som än händer nästa dag skulle vi ge det en chans till 100 procent mer kan man ju inte göra. Vägarna kommer alltid finnas kvar om vi misslyckas nästa dag försöker vi igen någon annan gång. För om jag ska vara ärlig tvekade jag ändå på om vi skulle kunna cykla 15 mil nästa dag.
Vi lastade på cyklarna på bilen och fick skjus en bit utanför Jönköping så vi kom på rätt väg. Ryggsäckarna som vägde ruskigt mycket gjorde mig också lite orolig. Eller det fanns fler saker som gjorde mig orolig!
1. Vi hade aldrig cyklat med tung packning innan.
2. Vi hade aldrig cyklat långt 2 dagar irad.
3.Våran träningsmängd i mil var mindre än vad vi skulle cykla på 5 dagar.
4.Vi hade vinden mot oss och grå himmel.
5. Jakob är 15 och jag tar med honom på en resa som denna?
6. Skulle vi få punktering på bakhjulet skulle vi få väldiga problem med att sätta tebaka hjulet för de hade vi aldrig gjort innan.
Men annars kändes det bra..
Vårat första mål blev Gällstad, ca 2 mil och det gick ganska bra. Vi tog först sikte på Tranemo,
men där gjorde vi ett riktigt stort misstag. Fel vägval och vi fick åka säkert en 1.5 mil extra pågrund av dålig kartläsning. Vädret började ändå bli bättre så vi la oss och solade vid en sjö ungefär en halvtimme.
Vackert kunde man ju säga att det var iaf. Vi fortsatte med en fylld vattenflaska för min smakade som om någon haft frätande syra i den. Tänkte att det säkert skulle komma en mack snart som vi kunde fixa vatten och dricka vid. Men den macken kom inte, vattnet tog slut och solen gasade på. Paniken började komma smygande och efter åter någon timme klarade vi inte mer. Jag sa till brosan okej första bästa hus och vi går in och frågar efter vatten.
- Tjena vi har har cyklat från Jönköping och skulle behöva lite vatten fick jag ur mig.
Det gick jättebra och han var väldigt vänlig och vi pratade lite, sedan var det dags att sätta sig på hojen och trampa vidare.
Sen händer det som absolut inte får hända. Mitt bakhjul känns väldigt dåligt med luft i, jag pumpar upp de och fortsätter. Det är ganska lätt att inse att vi har åkt på punktering. Mitt ute i ingenstans kommer en bonde i sin traktor. Jag följer efter honom och frågar om han är duktig på att laga punkteringar. Det var han inte sa han men han hade en kompis som hette Ingemar som var duktig på sånt. Men det var en mil till Ingemar som skulle blir väldigt svår att cykla. Jag fick hans nummer sedan fortsatte vi, efter 3 km ringde jag Ingemar och sa att vi försöker fixa det själva. Nej nej sa han ja kommer och hjälper er.
som en skyddsängel kommer denne Ingemar och fixar punkteringen, han är väldigt trevlig och berättar att han just nu tränar för vätternrundan. Han säger att Jakob har lite dåligt med luft i sitt däck och han tar fram en stor pump och börjar pumpa som tusan ändå tills Jakobs däck spricker.
Herregud tänkte jag vi har stått stilla nästan 2 timmar nu och hade en bra bit kvar till Sotanäs. Han fixade Jakobs däck också men nu hade vi ingen extra innerslang. Jag frågade honom om han ville göra en affär och sälja en av sina för 200 spänn. Så vi fick cykla hem till Ingemar fixade lite sedan iväg igen. Vi hade ca 3 mil kvar och brosan började tröttna nu vilket inte var så konstigt då hans bromsar hade legat i framhjulet.
Men nu var det dags att börja trampa vidare, uppförsbacke efter uppförsbacke. Jag hade bara känslan i magen inte en chans vi kommer klara cykla ändå till Ängelholm när vi knappt klarar Sotanäs som det var en ca 12 mil till.
Plötsligt hör jag hur Jakob vrålar
-Det står Bed And Breakfast här!
Jag hade kört rakt förbi det och ett litet hopp tändes ändå. Vi var framme!
Istället för att dunsa rakt i sängen kände jag ändå att de hade varit riktigt gött med lite läsk eller något så jag cyklade vidare mot Fegen. Fanns ingen affär i Fegen så jag cyklade åter 6km jag kom en kvart försent.. fick återvända med 2 extra mil i benen och ingenting med mig. På tillbaka vägen sprang 3 stora rådhjur vid min sida och det var en otroligt vacker syn.
Väl i Sotanäs fixade vi käk, hängde upp alla kläder och grejade lite. Jag gick över till de som ägde stället och de hjälpte mig med vägval till Kommande dag.
Jag la mig helt utmattad i våningssängen. Brosan spelade hög musik och jag sjöng med. Att skratta gör ganska mycket. Vad som än händer nästa dag skulle vi ge det en chans till 100 procent mer kan man ju inte göra. Vägarna kommer alltid finnas kvar om vi misslyckas nästa dag försöker vi igen någon annan gång. För om jag ska vara ärlig tvekade jag ändå på om vi skulle kunna cykla 15 mil nästa dag.
