Jag vaknade upp vid ca 7 och det var riktigt dimmigt ute. Men det fanns en glöd i mig en röst som sa fortsätt, ge inte upp nu detta fixar ni!

Vi gick upp och frukosten var serverad, vi åt så mycket det gick fyllde vattenflaskorna. Diskade å städade sedan bar det av igen. Konstigt nog kändes det som det var mycket lättare idag. Tror vi trampade 4 mil i nästan 30km timmen, vi tog paus vid ett riktigt fint ställe då jag ringde Rickard och berättade hur bra det kändes.

Hoppet hade ändå tänts och väldigt pigga i benen hade vi en ca 2 mil till Halmstad. Men alltid när det känns bra kommer det oftast en otrevlig överraskning, kändes som om vi hade 1 mils uppförsbacke sen kom åter backar.

Det blev sinnessjukt jobbigt och vi hade ganska svårt att hitta rätt. Jag vet inte hur många personer som jag frågade om hjälp. Men men till Halmstad kom vi. Käkade på ett gatukök, nu var vi ändå ganska matta och hade absolut ingen aning om vilken väg vi skulle ta mot Båstad.

Jag frågade folk men de visste inte vilken väg som var närmast. Ja gav de ett sista försök och fick napp vi skulle cykla mot Laholm.

Och efter ett tag kom de som jag längtat efter, lukten av havet var helt otroligt och gav energi.
Här var vi väldigt positiva vi var på rätt spår nu! Vi skulle tusan klara de. vägen var helt otrolig vacker och det dröjde inte länge innan man inte bara kände lukten av havet utan även såg havet.

Ibland körde vi över vackra broar, ibland rakt in i skogen på små små vägar, ibland helt vid sidan av E4an. Det här var ett riktigt äventyr. Vi körde genom Gullbranna som jag hade varit i sommaren innan. Nu var det ingen plåga att cykla utan ren njutning.

Vi tog oss igenom Båstad som också är en fin stad men här vände det. Vi frågade en kille om vägen till Vejbystrand han flinade och sa att det är en väldig uppförsbacke dit.

Och här snackar vi inte bara en gigantisk uppförsbacke utan även den brantaste backe jag någonsin skådat. Här var den enda sträcka som vi inte klarade cykla utan vi gick upp. Och den backen tog verkligen all energi men vi närmade oss nu med stormsteg. Snart var vi framme!

Vårat Bed And Breakfast var ganska dåligt skyltat så vi åkte rakt förbi det och vidare in i Vejbystrand. Totalt vilse frågar vi runt men ingen har hört talas om det stället vi skulle till. Tillslut kom vi till ett vandrarhem som vi trodde var rätt men det var fel. Sen äntligen ringde min telefon och jag fick vägbeskrivning till Vårat Bed And Breakfast. Vi skulle bara följa en grusväg någon kilometer. Vi fick leda cyklarna för våra smala hjul klarar inte av att cykla på grusvägar men tillslut kom vi till en återvändsgränd.


Här får man ju lite ångest.. men det var helt enkelt bara bita ihop gå tillbaka och ta den andra vägen. Och tillslut kom vi fram! Äntligen tänkte jag, totalt utpumpad. Ingen mat hade vi så klockan drog iväg mot halv 9.

Det var ändå en ca 2 km till närmaste pizzeria och vi ville verkligen inte cykla. Så detta måste sett väldigt komiskt ut. Efter att ha cyklat nästan 30 mil började vi nu löpa mot pizzerian. Inte jogga utan löpa i bra fart. Hur sjukt var det. Pizzerian var öppen som tur var och det godaste jag någonsin käkat. Vi hade tusan klarat det, vi hade cyklat hela vägen till Skåne. Nu är bara frågan hur vi skulle göra, skulle vi fortsätta hela vägen ner och där ta tåget hem? Eller cykla tillbaka hela vägen hem? Det kändes ändå ypperst tveksamt om vi skulle klara att cykla hela vägen hem.

När jag låg i sängen mätt och go den kvällen tänkte jag väldigt mycket på vad alla stora äventyrare har skrivit. Meningar som "Det lätta är att ta sig upp det svåra är att ta sig ner" Det var som vi hade kommit upp, nu återstod bara det svåra att ta sig hem.
Renata skrev,
" Det roliga med att vara ute på äventyr är att man aldrig vet hur nästa dag kommer se ut, vilka personer man kommer träffa och vad du får se och uppleva"

Det stämmer ju så otroligt bra! Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa backe, aldrig vem man ska prata med nästa gång, Aldrig vad man ska se. Det var som när vi såg havet första gången, när man åker bil tänker man knappt på de. Men att ta sig till havet på cykel var en så otroligt mäktig känsla.

Man går in i sig själv på ett sätt som är svårt att beskriva, en massa minnen från barndomen återspeglade sig i huvudet gång på gång. Och ibland kunde jag skratta högt samtidigt när jag cyklade. När man cyklar genom städer betraktar man alla möjliga sorters människor, man undrar lite vad de har för historia. Vi alla har någon unik historia bakom oss. 

Hur som helst så skulle morgondagen bestå av ren njutning vid stranden hela dagen. Och vi skulle behöva fixa mina ekrar som blir en väldigt lång historia som får vänta lite.

Ännu var det väldigt oklart om vi skulle klara det hem, men hur som helst så hade vi tusan cyklat till Skåne. Och det måste ju alltid räknas som något!

Mvh Jonathan