Jag och brorsan vaknade åter upp till en underbar frukost, innan steket vid stranden skulle börja var vi tvungna att åka in till Ängelholm och fixa min cykel. Det fanns inte en chans den skulle hålla hela vägen hem för ekrarna höll på att släppa helt. Johanna som ägde stället var en otroligt glad och snäll person. Hon erbjöd sig att skjusa oss till Ängelholm som bara låg någon mil bort men det uppskattades ändå väldigt mycket.

Det gjorde sinnes ont i kroppen idag, framförallt armarna som hade fått ta mycket stryk pga de tunga väskorna. Så idag ville vi helst sitta så lite som möjligt på hojarna.

Johanna visade mig sina höns och vi pratade en stund innan vi lastade på cyklarna. Jag berättade för henne om min syn på livet och hon sa att hon gillade den. Varför flytta ihop för tidigt med sin partner och redan skaffa bil å allt när man kan lägga sina pengar på att se och uppleva världen till en början.

Jag menar min och Jakobs resa gick på en ca 2000 för mig och mycket mindre för Jakob. 5 dagar var vi ändå ute, det är ju ett par jeans för de flesta.

Väl i Ängelholm kom vi till den första riktigt otrevliga människan på denna resa. Jag sa till honom att vi cyklat hit från Jönköping och skulle behöva hjälp att spänna ekrarna.

- Det har jag inte tid med, fick ja som svar.

Ja frågade hur lång tid det skulle ta och han sa en ca 10 min.

Han gav mig ett verktyg och sa åt mig att försöka själv. Jag spände till ekrarna som tusan och trodde först att jag fixat det. Han kom ut och sa att jag endast gjort det mycket sämre men nu hade han inte tid för oss längre.

Jag ville bara ta upp min cykel och kasta den på honom, vilken idiot! varför ens ge mig verktyget och be mig försöka själv när han visste ja bara skulle göra de sämre?

Det fanns en till cykelaffär i Ängelholm. Om inte de skulle kunna fixa det skulle resan sluta här.
Jag ringde pappa och berättade hur hopplöst det kändes, vi fick cyklarna några kilometer och det var ren tur att vi hittade den andra affären. De var mycket vänligare och sa att de skulle fixa det men att vi skulle komma tbx om några timmar.

Det kändes som en hård knut i magen försvann, Yes! Vi var back on track nu.
Vi käkade och begav oss sedan ner till havet. Vi hade aldrig varit nere där innan utan bara sett de på avstånd. Men jösses vad vackert det var. Att känna sanden under fötterna, se havets kristall blå vatten var helt underbart. Vi la oss ner tog av oss de flesta kläderna och bara njöt. de va säkert en 20 grader, helt blå himmel och sol.

Det kändes lite som om solen gick in och värmde våra sargade kroppar och gav ny energi. Jag ville aldrig resa mig upp. Vi gick lite längs stranden, fortfarande i lite av ett trans tillstånd. Men till slut var det dags att traska tillbaka till affären och hämta ut cyklarna.

Nu skulle vi cykla 1 mil tillbaka till Vejbystrand. Den milen tog ca 4-5 timmar. Och den milen var den goaste milen jag någonsin cyklat. Vi cyklade någon kilometer sen stannade vi på ena drömstället efter det andra. Vi slog sällskap med en gammal dam som vi pratade med länge. Hon påminde mycket om Inga som vi alltid hälsade på i Skåne när vi var små och det gjorde mig glad.

Små cykelvägar precis vid havet, hamnar. Även stenstränder och ibland la vi oss vid gräsplättar och njöt.
En väg gick genom skogen. Jag tror snön hade format träden så de bildade en gång. helt fantastiskt!

När vi kom fram väntade en varm dusch och så träffade vi Rasmus som också var väldigt sjyst och rolig. Han kom in till Jakob och frågade på go skånska:

- Är det ni som cyklat från Jönköping?
- Ja
- Fy faaen

Haha det kommer jag skratta åt länge. Det är så främmande för folk att man kan utsätta sig för dessa extrema utmaningar. Men det finns också en nyfikenhet, de vill veta hur de gått för oss och hur vi planerade att cykla hem.

Efter en god pizza satt vi uppe länge och pratade med Johanna och Rasmus. De hade faktiskt cyklat endel själva. Rasmus berättade om hans drömäventyr. åka till Indien köpa en motorcykel som man kunde få för ca 10 000 sen åka hem. Jag blev genast väldigt sugen på att göra detsamma.

Det är något speciellt med Skåningar tycker jag, räknar man bort gubben från cykelaffären idag är de alla så vänliga och sociala. Det var en riktigt trevlig kväll att sitta och prata med dem och jag hoppas verkligen någon gång i framtiden jag kan åka ner och personligen ge dem min bok.

Vi bestämde oss för att packa allt kvällen innan och gå upp kl 6 kommande dag.
Efter en dag med mycket skratt, god mat, sol och trevligt sällskap var vi redo att cykla hem.

Det kändes bra!

/ Jonathan