Med ca 4 ordentliga löppass och käkat lite för onyttiga saker denna vecka så kändes det väldigt tungt att ha 2.1 mil framför sig. Jag startade sist också så det skulle bli väldigt trångt.

Men jösses vilken folkfest det var 60 000 löpare och publik nästan runt hela loppet.

Det är en väldigt speciell känsla den där sista minuten innan man ska löpa, man är nervös, förväntansfull och taggad på samma gång. Sen smäller de och iväg bär de!

Jag brukar öppna i mycket högre fart än vad jag egentligen orkar men det kändes väldigt bra faktiskt. Jag låg i rygg på dem som siktade på under 1.30 men efter 5 km kände jag att nej det går för fort. Det var sjukt mycket folk runt omkring som hejade fram alla. Göteborgsvarvet är ju världens största halvmarathon. Musik spelades längs vägen och humöret var på topp från de flesta.

Nackdelen med att starta så långt bak var att det var otroligt trångt att löpa, när man väl kom upp i fart tog det stopp ibland och man fick gå bakom. Ibland hoppade jag av bannan och löpte på gräset bland åskådarna bredvid. Jag ville framåt och jag vet inte hur många andra löpare jag passerade. Första milen gick på 44 minuter och om jag fortsatt i samma fart hade jag kommit in på 1.30 vilket hade varit väldigt bra. Men här började bennen säga sitt det blev väldigt jobbigt och jag fruktade att man skulle gå in i väggen.


Men det var bara köra på, in på avenyn och det var en otrolig stämning, så mycket folk!

3 km kvar hörde jag någon säga och då var det bara köra på. Här blev jag omsprungen av många och tappade fart hela tiden men jag stanande aldrig och det var de viktiga!
Med en 1km kvar hör jag Rickard vråla 
- KÖR PÄRON KOM IGEN!

Då fick jag helt ny energi och spurtade sista kilometern. Väl i mål satte jag mig ner totalt utmattad men jag hade sprungit på 1.42 och de är ändå ingen dålig tid för att ha startat sist. 

Av 60 000 löpare kom jag på 6000 plats eller något. Och jag känner att om jag inte behövt stanna så ofta och gå hade jag nog pressat ner ca 5 min mer. 

Rickard sprang på 1.28 vilket är en läskig tid rent ut sagt! Men den jag var mest imponerad av var tusan brorsan. 15 bast och sprang på 1.48 det är ju helt otroligt bra! fatta han om 4 år om han fortsätter träna 1.20 skulle jag gissa på han kan ta

Amanda gjorde också ett bra lopp och jag var stolt över min vackra tjej!

På bussen hem mådde jag så illa att jag fick sitta längs fram med en spypåse, Jag tror det är så att mycket sitter i huvudet men också väldigt mycket hur man tränat och förberett sig. Jag tror jag gick mer på vilja och efter var jag helt enkelt slutkörd i kroppen.
En mycket go dag ändå och ett minne för livet blir det!




/

Jonathan