Jag sov riktigt dåligt natten innan vi skulle ge oss iväg, både jag och Jakob har ig i orientering hur tusan skulle vi hitta? Men men ganska pigg i kroppen var man ändå efter att ha vilat en hel vecka.

Vi lastade på cyklarna på bilen och fick skjus en bit utanför Jönköping så vi kom på rätt väg. Ryggsäckarna som vägde ruskigt mycket gjorde mig också lite orolig. Eller det fanns fler saker som gjorde mig orolig!

1. Vi hade aldrig cyklat med tung packning innan.
2. Vi hade aldrig cyklat långt 2 dagar irad.
3.Våran träningsmängd i mil var mindre än vad vi skulle cykla på 5 dagar.
4.Vi hade vinden mot oss och grå himmel.
5. Jakob är 15 och jag tar med honom på en resa som denna?
6. Skulle vi få punktering på bakhjulet skulle vi få väldiga problem med att sätta tebaka hjulet för de hade vi aldrig gjort innan.

Men annars kändes det bra..

Vårat första mål blev Gällstad, ca 2 mil och det gick ganska bra. Vi tog först sikte på Tranemo,
men där gjorde vi ett riktigt stort misstag. Fel vägval och vi fick åka säkert en 1.5 mil extra pågrund av dålig kartläsning. Vädret började ändå bli bättre så vi la oss och solade vid en sjö ungefär en halvtimme.

Vackert kunde man ju säga att det var iaf. Vi fortsatte med en fylld vattenflaska för min smakade som om någon haft frätande syra i den. Tänkte att det säkert skulle komma en mack snart som vi kunde fixa vatten och dricka vid. Men den macken kom inte, vattnet tog slut och solen gasade på. Paniken började komma smygande och efter åter någon timme klarade vi inte mer. Jag sa till brosan okej första bästa hus och vi går in och frågar efter vatten.

- Tjena vi har har cyklat från Jönköping och skulle behöva lite vatten fick jag ur mig.
Det gick jättebra och han var väldigt vänlig och vi pratade lite, sedan var det dags att sätta sig på hojen och trampa vidare.

Sen händer det som absolut inte får hända. Mitt bakhjul känns väldigt dåligt med luft i, jag pumpar upp de och fortsätter. Det är ganska lätt att inse att vi har åkt på punktering. Mitt ute i ingenstans kommer en bonde i sin traktor. Jag följer efter honom och frågar om han är duktig på att laga punkteringar. Det var han inte sa han men han hade en kompis som hette Ingemar som var duktig på sånt. Men det var en mil till Ingemar som skulle blir väldigt svår att cykla. Jag fick hans nummer sedan fortsatte vi, efter 3 km ringde jag Ingemar och sa att vi försöker fixa det själva. Nej nej sa han ja kommer och hjälper er.

som en skyddsängel kommer denne Ingemar och fixar punkteringen, han är väldigt trevlig och berättar att han just nu tränar för vätternrundan. Han säger att Jakob har lite dåligt med luft i sitt däck och han tar fram en stor pump och börjar pumpa som tusan ändå tills Jakobs däck spricker.

Herregud tänkte jag vi har stått stilla nästan 2 timmar nu och hade en bra bit kvar till Sotanäs. Han fixade Jakobs däck också men nu hade vi ingen extra innerslang. Jag frågade honom om han ville göra en affär och sälja en av sina för 200 spänn. Så vi fick cykla hem till Ingemar fixade lite sedan iväg igen. Vi hade ca 3 mil kvar och brosan började tröttna nu vilket inte var så konstigt då hans bromsar hade legat i framhjulet.

Men nu var det dags att börja trampa vidare, uppförsbacke efter uppförsbacke. Jag hade bara känslan i magen inte en chans vi kommer klara cykla ändå till Ängelholm när vi knappt klarar Sotanäs som det var en ca 12 mil till.

Plötsligt hör jag hur Jakob vrålar

-Det står Bed And Breakfast här!

Jag hade kört rakt förbi det och ett litet hopp tändes ändå. Vi var framme!

Istället för att dunsa rakt i sängen kände jag ändå att de hade varit riktigt gött med lite läsk eller något så jag cyklade vidare mot Fegen. Fanns ingen affär i Fegen så jag cyklade åter 6km jag kom en kvart försent.. fick återvända med 2 extra mil i benen och ingenting med mig. På tillbaka vägen sprang 3 stora rådhjur vid min sida och det var en otroligt vacker syn.

Väl i Sotanäs fixade vi käk, hängde upp alla kläder och grejade lite. Jag gick över till de som ägde stället och de hjälpte mig med vägval till Kommande dag.

Jag la mig helt utmattad i våningssängen. Brosan spelade hög musik och jag sjöng med. Att skratta gör ganska mycket. Vad som än händer nästa dag skulle vi ge det en chans till 100 procent mer kan man ju inte göra. Vägarna kommer alltid finnas kvar om vi misslyckas nästa dag försöker vi igen någon annan gång. För om jag ska vara ärlig tvekade jag ändå på om vi skulle kunna cykla 15 mil nästa dag.