Tja, vart ska man börja? När någon säger päron hör jag bara ”Tjena mackan, läget?” sen hör jag ”höhöhhöhö” när han hångarvar åt mig när jag lyckats göra något förbannat klumpigt eller dumt som jag jämt lyckas göra. I varje fall så bad Jonathan mig att skriva ett gästinlägg och det var sjukt gött att bli tillfrågad tycker jag. Jonathan är en person jag ser upp till, har alltid gjort och det skulle definitivt vara roligt att höra vad han och hans läsare tyckte om mina mål.

Mitt första mål är att Jag MÅSTE lära mig busvissla, jag har den här känslan att jag inte är man förens jag lärt mig busvissla, hoppa bungyjump vore nice och likaså hoppa fallskärm… men jag antar att man alla har större mål nu i livet än dem man hade sen man vart liten knatte.

Jag känner igen mig så i vad Päron skrev om sin innebandy, varför han slutade osv. Det var likadant för mig, spelat hockey hela mitt liv, kändes som om jag aldrig skulle sluta(även fast jag inte var i närheten av vad Jonathan presterade i sin sport). I slutet av 9.an hade vi en musikal i skolan och jag upptäckte snart hur jäkla kul det var att stå på scen och att uppträda inför folk. Det var ett intresse som växte allt större och jag började bli intresserad av att börja spela och lära mig något instrument. Att det blev gitarr är la ingen större överraskning när man tänker eftersom att gitarren är en riktig ”Pussymagnet” Tjejtjusare som jag är vart det vad jag satsade på. Jag började också behärska rösten bättre ju mer jag spelade. Jag ägnade säkert 1-3 timmar per dag till att spela men vad som fick ta smällen var skolan. Vilket inte alls var något som jag vart nöjd med. Vad jag hade att välja bland var

1: sluta med att spela gitarr.
2: sluta med hockeyn.

Jag förstod också hur tråkigt hockeyträningen blev. Det tog ungefär 2-4 timmar varje träning och det var inte ens roligt. Det enda jag tyckte var roligt var att få göra mål, om laget förlorade sket jag i så länge jag hade gjort ett snyggt mål. En riktig diva nu när jag läser det själv… herregud. Det tog inte lång tid innan jag slutade med hockeyn och jag har aldrig ångrat att jag gjorde det. Visst jag saknar lagkänslan, bussresorna osv. Jag ångrar definitivt inte att jag spelat hockey, men jag kände att det kanske var dags att lägga tiden på något annat. Mina närmaste mål som jag ser det nu är att söka till Idol 2011 och att få en riktig hunk kropp till beachen. Trött på att vara ett fett. Har aldrig varit först av med tröjjan direkt så jag försöker träna hårt ca.5-6 gånger i veckan gym. Redo för att låta livet leka i sommar!

Efter gymnasiet(jag är inne på mitt andra år) vill jag jobba, sen resa, skiter det sig får jag helt enkelt plugga. Det finns en civilekonomlinje i Linköping jag är jäkligt sugen på då den erbjuder ett sista år utomlands på bl.a. Hawaii. Ett av mina mål i livet är att lära mig surfa. Ett av mina mål däribland är också att försöka få med flickan i mitt liv på denna utbildning, tanken att få bo på Hawaii ett år med henne gör mig helt jävla galen.
Mina bästa minnen med jonathan, haha ahh, dom är så sjukt goa. Dunken med gänget på mölekullen, somrarna och vintrarna över lag, alla streethockey matcher. Till exempel när vi mötte några nötter från bränninge och Jonne avgjorde på staffar så vi vann med 6-5. Det kändes som vi hade vunnit sm-guld.

Finns så mycket att säga, korta ord. Helt underbar människa, en förebild!

Tack för mig

Marcus lindeberg