Dimman ligger tät. Det är fuktigt, men solens strålar lyser igenom dimmans kyla. Det är första dagen på Gröne Vägens Skola i kyrktäta Habo. Efter bara några dagar var jag en i gänget som drog till asfaltsplätten för att trixa med trasan vid den rödvita stugan som serverade kalops, mjölk och skogaholmslimpa. Iförda täckbyxor, mössor, tumvantar, kängor spelade vi tills klockan ringde en sista gång. Då hade redan Jonathan Jonne Ljungqvist gjort 4 mål och snoret rann på samtliga ”tvåaklabbare”. Det var Rickard Abrahamsson, Daniel Andersson, Axel Werner, Patric Lång, Marcus Lindeberg och massa andra barn jag inte kommer ihåg namnen på. En härlig tid, så oskyldig, så omedveten man var om hur tryggt man hade det.

Folk förändras och åldras innan man hinner klargöra för någon att man håller på Färjestad och inte HV71. Jag vill också säga att jag alltid har erinrat mig Jonathan som en genuin person, en person som inte försöker vara någon annan och som respekterar andra för vad de är.

Tiden i Habo gick så otroligt fort, och ändå är det där jag spenderat de flesta åren av mitt 18-åriga liv. Det var återigen en tid som man aldrig reflekterade över, vad man gjorde, hur vardagen såg ut. Jag har dock fått en anledning att göra det nu, ty jag tror att det är nyttigt att byta synvinkel på livet och på sin omgivning, något som jag också gjorde för 3 år sedan. En handling som jag tror blogginnehavaren är intresserad av, det verkar ju som så att ”Jonne” minst sagt har en vilja att utforska världen. =)

Efter nian så bytte vi alla skola och vanor. Det var ett skeende då min familj, men även belysningsföretaget Fagerhult AB planerat att göra förändringar som inkluderade utlandet. Flyttlasset gick ända till Wien, Österrike, en stor kompakt stad med 1.7 miljoner invånare. Varför just Österrike? Jo, Fagerhult ville breda ut sitt försäljningsnät i Central och Öst-Europa. Wien ligger strategiskt bra till och pratar hypotetiskt ett språk som är gångbart och stort i Europa. Jag ville ändå fortsätta med en studieförberedande utbildning och Fagerhult erbjöd oss fri utbildning, fri bostad och ny bil; det var en chans jag vore korkad att neka.

Jag började således på privatskolan Vienna International School (IB-programmet), brorsan på pyttelilla Svenska Skolan i Wien; med skolavgifter vi aldrig själva skulle finansiera. Första skoldagen kände jag mig mindre än en bebis i världsalltet. Jag var nervös, ovan, otrygg, jag kände ingen! Jag saknade Hagabodaskolan, Habo, Sverige. Jag till och med bläddrade i årsboken för niorna på Hagaboda, fällde tårar av saknad på sidorna som var det förflutna.

Efter att vi slagit oss ner i stadens yttre delar, Sievering/Grinzing, och installerat oss i den nya vardagen börjar man plötsligt vänja sig vid den, nyhetens behag var borta, men så även otryggheten av alla nya omställningar. Man vande sig, helt enkelt. Lägenheten i Bad Gastein i Alperna var en ständig räddning. Är man uppvuxen på landet och hamnar i storstan saknar man egen garageuppfart, avstånden, lättjan och lugnet, något man fick när man besökte fridfulla, natursköna Alperna. I skrivande stund är jag upp på 70 skiddagar i pisterna på tre år. P-G (min mors man) är på 100. Lyxigt!

I skolan gick allt bättre och bättre, mer vänner och bättre engelska. Att kunna geografitermer på engelska såsom Traction, Accumulation Zone och Solifluction hade jag inte kunnat föreställa mig för 4 år sedan. Inte heller att gå på en skola där 60 språk talas, med 110 olika nationaliteter. Att gå i samma klass med killar och tjejer från Sierra Leone, Nordkorea och Tadzjikistan och ha nära vänner från alla världens hörn är så långt borta ifrån en inskränkt homogen by i inre delarna av Norrland. Det känns som om jag kan berätta hur mycket som helst om min tid här nere. Kontentan är ändå att den har varit oerhört tuff, jag hade föreställt mig pressa så mycket av mig själv framför skolbänken som jag gjort. Tiden här har verkligen givit mig nya synvinklar och förståelse för andra kulturer och men även för mig själv, min identitet och den jag vill vara. Det är trots allt så att de mest patriota svenskarna finns utomlands. Jag längtar efter Messmör, Bregott och plockgodis, en självklarhet där hemma. Jag längtar efter Sverige i stort sett varje dag, på ett eller annat sätt och sätter på Du Gamla du Fria på Youtube när jag behöver höra min härkomst hyllning. Jag skryter för koreaner (förlåt, sydkoreaner, koreaner är en alltför generaliserad term) och holländare om hur vackra svenska flickor är. Mina vänner har nu en romantiserad bild av Sverige.

Det är viktigt att komma ihåg att flytta någonstans kräver oerhört mycket mer[1] än att bara resa på semester. Man tror att saker är på ett visst sätt genom att man bara har varit där några gånger. Tyskan som man lär sig i skolan i Sverige låter verkligen inte som den tyska som den genomsnittliga mannen här bredvid mig pratar i den överfulla tunnelbanan. Att gå till ortopeden och beskriva smärtan i hålfoten (vad heter det på tyska? Lochfuss?) och förklara hur man skadat sig är inte helt lätt.

Skolåret lider mot sitt slut, IB tar faktiskt slut, även om jag har betvivlat det ibland. Jag har sett tiden i detta konservativa, alptäta land som en tunnel. En tid som jag anser som tuff och krävande. En tid som har till stor del fokuserats på mina akademiska kunskaper (IB = bitch!) Dock har jag plockat på mig erfarenheter som jag aldrig kommer att glömma. Till er som vill resa, det kommer att vara jobbigt och tufft, men man måste bemöta smärtan för att kunna utvecklas och se på saker, sig själv med andra ögon. Det kan vara det bästa man kan göra!

Kanske ses vi i Sverige till sommaren, eller senare då jag med 100 % sannolikhet vänder hemåt, till kylan, till innebandyn, för universitetsplugg, något jag starkt längtar efter!  =)

[1] http://www.deborahswallow.com/2010/05/15/the-classic-5-stage-culture-shock-model/