Arvid Haag
Nu har jag blivit honorerad med att få gästblogga på Habos mest berömda blogg. Då traditioner inte bör ruckas på tänker jag göra som alla andra, och börja med att skriva om när jag träffade Jonathan för första gången.
Då Päron är en person som alla killar i min ålder visste vem det var när man gick på Hagabodaskolan, har jag vetat om honom sedan länge. Päron var ju kilen som tillsammans med Rickard Abrahamsson och Viktor Wulff dominerade i sport i klassen över. Trots att jag länge vetat vem han är lärde jag inte känna honom ordentligt förrän under ett läger i Flämslätt, där han och jag var med som konfirmationsledarassistenter.
Detta läger ägde rum i början av augusti år 2009. Vi som följde med i egenskap av assistenter var jag, Päron, Anton Snarberg och Rickard Abrahamsson. Vi fyra fick således dela rum och jag lovar, vi var historiens mest omogna ledare. Det var alltid vi som kom sent till frukosten, vi som pratade högst och mest när E-son drog varvet runt logementen på kvällen för att se om alla var tysta och vi som hade den löjligaste humorn. Päron och Anton hade fått för sig att de var jätteduktiga på att härma karaktärerna Jonsson & Pipen från serien med samma namn. Det var dock bara två fraser de sa, och de fraserna var ”Godnatt Jonsson” samt ”Godnatt Pipen”. Dock vet jag inte hur många gånger vi skrattade åt det. Det lägret var nog bland det roligaste jag gjorde den sommaren, vi hade verkligen ärkeroligt tillsammans vi ledare.
Jag skulle kunna snöa in på massa roliga saker som hände under detta läger, men det skulle troligtvis inte alls bli speciellt rolig läsning. Därför går jag nu rakt på sak och skriver om det jag ska skriva om. Nämligen varför jag styrde kosan mot volleybollgymnasiet i Falköping.
Enda sedan fyra års ålder har jag varit en sportintresserad lite pojke. Varje söndag följde jag med pappa och storkusinen när de spelade tennis och jag fick alltid testa och spela lite. Det var definitivt veckans höjdpunkt. Som tioåring tillhörde jag de allra bästa tennisspelarna i min ålder i vårt avlånga land och jag skördade framgångar runt land och rike med far min. Hur som helst, från elva års ålder märkte jag att jag tappade mot mina konkurrenter, de hade nämligen börjat träna betydligt mer än vad jag gjorde. Jag spelade bara några gånger i veckan, tränade fotboll vid sidan om och hade inte en tanke på att ägna min dyrbara tid åt fys- och konditionsträning.
En dag när jag var i svängarna att fylla tretton fick jag ett samtal från Habo Wolleys tränare Mathias Morency. Han hade sett mig spela tennis och ansåg väl att jag hade bolltalang, för han ville ha med mig i sitt volleybollag. Så på stapliga ben begav jag mig från Tennishallen i Habo till Habo Sporthall, en flytt på flera hundra meter.
Redan från första träningen kände jag att volleyboll, det var verkligen en grej för mig. Dessutom gick det bra för mig, våren 2009 tog vi SM-brons för pojkar födda 93 och på hösten blev jag kallad till min första landskamp, också den för pojkar födda 93. Vi det här laget hade jag börjat på IB-programmet i Jönköping och tänkte att det var min grej. Bronset i Nordiska mästerskapen vintern 09/10, tillsammans med de facto att jag faktiskt gick på gymnasiet med de som var ett år äldre än mig gjorde att jag tänkte om. Jag valde att söka till volleybollgymnasiet i Falköping för att börja där nästkommande år. Alltså med de som var i min ålder, födda 1994.
Sommaren innan jag började här vart det ytterligare landslagsaktiviteter. Matchande på hemmaplan mot Finland och England och sedan bar det av mot årets stora mål. Den årliga ”8 nations tournament” som nu gick av stapeln i Belgien. Där skulle vi få möta Europas absolut bästa lag i våra åldrar. Sverige har aldrig kommit på bättre än sjunde plats i denna turnering, Schweiz var det enda laget vi lyckats besegra.
Turneringen började som väntat för vår del. Gruppspelet inleddes med förluster mot Belgien och Spanien. Sista matchen skulle spelas mot Nederländerna, ett lag som precis som vi förlorat sina två inledande matcher. Matchen börjar bra från vår sida, vi vinner första och andra set relativt komfortabelt och det hela verkar bli Svensk seger. Jag var dock på bänken hela tiden under dessa set, men den stämningen vi hade på bänken var helt magisk. Vi skrek och hittade på diverse olika hejaramsor hela tiden. En volleybollmatch går dock till tre set och det fick vi verkligen erfara under denna match. I tredje set blir vi formligen överkörda av Holländarna och fjärde set var inte mycket bättre. Jag fick dock spela slutet av dessa set men det var bara för att det redan var avgjort och de bästa spelarna skulle vilas till nästkommande set.
Det femte och avgörande setet som går först till femton poäng inleds katastrofdåligt, underläge 4-0 och time out från vår sida. Jag har nog aldrig sett vår coach så arg som då, han formligen skrev rakt in i alla våra öron att vi hade världens chans och att vi fan inte skulle sumpa den o s v. Tydligen tog detta fäste på oss och vi vände setet till ledning 14-9, fem matchbollar för Sverige. Sverige som aldrig tidigare vunnit mot något annat motstånd än pyttelandet Schweiz. Första matchbollen förloras men andra bollen som blir ett riktigt långt rally lyckas vi på något sätt avgöra och resten kommer jag inte ihåg. Vet bara att vi slängde oss på varandra mitt på planen och ett vilt kramkalas utbröt.
Vi skulle nu få spela semifinal i b-slutspelet mot Schweiz, ett land vi visste att vi kunde slå. Vid vinst skulle vi bli sämst sexa vilket skulle göra oss till det bästa Svenska laget i den turneringen någonsin. Antar dock att nervositet inföll sig eller något för vi förlorade mot Schweiz i tre raka set, fick spela match om sjundeplats mot Holland som vi visserligen vann mot igen, men det var en rätt klen tröst.
Nu går jag här på volleybollgymnasiet i Falköping och bor på internatet här i en lägenhet tillsammans med två andra snubbar. Att flytta hemifrån och börja här är nog det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Att inte ha mamma och pappa hos sig gör verkligen att man utvecklas enormt som person, trots att vi får mat fyra gånger per dag på skolan så är det inte helt lätt att sköta om en lägenhet. Städning, tvätt, att samsas om saker och annat bök är saker som för mig var ganska främmande innan jag tog mitt pick och pack och stack hit. Att samtidigt ha föräldrahemmet bara en halvtimmes tågfärd härifrån är dock ingen nackdel. Att kunna spendera alla matchfria helger hemma i Habo med sina gamla vänner, samtidigt som man unnar sig själv att bli lite bortskämd av mor och far, gör att man får en perfekt balans i livet.
Vad saknar jag då mest med att bo hemma? Jo, bastun med den obligatoriska proteinshaken efter gympasset med Tom Svensson. Och det är ju faktiskt någonting man kan leva utan.
Tack för er uppmärksamhet.
/Arvid Haag, lifeofarvid.blogg.se
Då Päron är en person som alla killar i min ålder visste vem det var när man gick på Hagabodaskolan, har jag vetat om honom sedan länge. Päron var ju kilen som tillsammans med Rickard Abrahamsson och Viktor Wulff dominerade i sport i klassen över. Trots att jag länge vetat vem han är lärde jag inte känna honom ordentligt förrän under ett läger i Flämslätt, där han och jag var med som konfirmationsledarassistenter.
Detta läger ägde rum i början av augusti år 2009. Vi som följde med i egenskap av assistenter var jag, Päron, Anton Snarberg och Rickard Abrahamsson. Vi fyra fick således dela rum och jag lovar, vi var historiens mest omogna ledare. Det var alltid vi som kom sent till frukosten, vi som pratade högst och mest när E-son drog varvet runt logementen på kvällen för att se om alla var tysta och vi som hade den löjligaste humorn. Päron och Anton hade fått för sig att de var jätteduktiga på att härma karaktärerna Jonsson & Pipen från serien med samma namn. Det var dock bara två fraser de sa, och de fraserna var ”Godnatt Jonsson” samt ”Godnatt Pipen”. Dock vet jag inte hur många gånger vi skrattade åt det. Det lägret var nog bland det roligaste jag gjorde den sommaren, vi hade verkligen ärkeroligt tillsammans vi ledare.
Jag skulle kunna snöa in på massa roliga saker som hände under detta läger, men det skulle troligtvis inte alls bli speciellt rolig läsning. Därför går jag nu rakt på sak och skriver om det jag ska skriva om. Nämligen varför jag styrde kosan mot volleybollgymnasiet i Falköping.
Enda sedan fyra års ålder har jag varit en sportintresserad lite pojke. Varje söndag följde jag med pappa och storkusinen när de spelade tennis och jag fick alltid testa och spela lite. Det var definitivt veckans höjdpunkt. Som tioåring tillhörde jag de allra bästa tennisspelarna i min ålder i vårt avlånga land och jag skördade framgångar runt land och rike med far min. Hur som helst, från elva års ålder märkte jag att jag tappade mot mina konkurrenter, de hade nämligen börjat träna betydligt mer än vad jag gjorde. Jag spelade bara några gånger i veckan, tränade fotboll vid sidan om och hade inte en tanke på att ägna min dyrbara tid åt fys- och konditionsträning.
En dag när jag var i svängarna att fylla tretton fick jag ett samtal från Habo Wolleys tränare Mathias Morency. Han hade sett mig spela tennis och ansåg väl att jag hade bolltalang, för han ville ha med mig i sitt volleybollag. Så på stapliga ben begav jag mig från Tennishallen i Habo till Habo Sporthall, en flytt på flera hundra meter.
Redan från första träningen kände jag att volleyboll, det var verkligen en grej för mig. Dessutom gick det bra för mig, våren 2009 tog vi SM-brons för pojkar födda 93 och på hösten blev jag kallad till min första landskamp, också den för pojkar födda 93. Vi det här laget hade jag börjat på IB-programmet i Jönköping och tänkte att det var min grej. Bronset i Nordiska mästerskapen vintern 09/10, tillsammans med de facto att jag faktiskt gick på gymnasiet med de som var ett år äldre än mig gjorde att jag tänkte om. Jag valde att söka till volleybollgymnasiet i Falköping för att börja där nästkommande år. Alltså med de som var i min ålder, födda 1994.
Sommaren innan jag började här vart det ytterligare landslagsaktiviteter. Matchande på hemmaplan mot Finland och England och sedan bar det av mot årets stora mål. Den årliga ”8 nations tournament” som nu gick av stapeln i Belgien. Där skulle vi få möta Europas absolut bästa lag i våra åldrar. Sverige har aldrig kommit på bättre än sjunde plats i denna turnering, Schweiz var det enda laget vi lyckats besegra.
Turneringen började som väntat för vår del. Gruppspelet inleddes med förluster mot Belgien och Spanien. Sista matchen skulle spelas mot Nederländerna, ett lag som precis som vi förlorat sina två inledande matcher. Matchen börjar bra från vår sida, vi vinner första och andra set relativt komfortabelt och det hela verkar bli Svensk seger. Jag var dock på bänken hela tiden under dessa set, men den stämningen vi hade på bänken var helt magisk. Vi skrek och hittade på diverse olika hejaramsor hela tiden. En volleybollmatch går dock till tre set och det fick vi verkligen erfara under denna match. I tredje set blir vi formligen överkörda av Holländarna och fjärde set var inte mycket bättre. Jag fick dock spela slutet av dessa set men det var bara för att det redan var avgjort och de bästa spelarna skulle vilas till nästkommande set.
Det femte och avgörande setet som går först till femton poäng inleds katastrofdåligt, underläge 4-0 och time out från vår sida. Jag har nog aldrig sett vår coach så arg som då, han formligen skrev rakt in i alla våra öron att vi hade världens chans och att vi fan inte skulle sumpa den o s v. Tydligen tog detta fäste på oss och vi vände setet till ledning 14-9, fem matchbollar för Sverige. Sverige som aldrig tidigare vunnit mot något annat motstånd än pyttelandet Schweiz. Första matchbollen förloras men andra bollen som blir ett riktigt långt rally lyckas vi på något sätt avgöra och resten kommer jag inte ihåg. Vet bara att vi slängde oss på varandra mitt på planen och ett vilt kramkalas utbröt.
Vi skulle nu få spela semifinal i b-slutspelet mot Schweiz, ett land vi visste att vi kunde slå. Vid vinst skulle vi bli sämst sexa vilket skulle göra oss till det bästa Svenska laget i den turneringen någonsin. Antar dock att nervositet inföll sig eller något för vi förlorade mot Schweiz i tre raka set, fick spela match om sjundeplats mot Holland som vi visserligen vann mot igen, men det var en rätt klen tröst.
Nu går jag här på volleybollgymnasiet i Falköping och bor på internatet här i en lägenhet tillsammans med två andra snubbar. Att flytta hemifrån och börja här är nog det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Att inte ha mamma och pappa hos sig gör verkligen att man utvecklas enormt som person, trots att vi får mat fyra gånger per dag på skolan så är det inte helt lätt att sköta om en lägenhet. Städning, tvätt, att samsas om saker och annat bök är saker som för mig var ganska främmande innan jag tog mitt pick och pack och stack hit. Att samtidigt ha föräldrahemmet bara en halvtimmes tågfärd härifrån är dock ingen nackdel. Att kunna spendera alla matchfria helger hemma i Habo med sina gamla vänner, samtidigt som man unnar sig själv att bli lite bortskämd av mor och far, gör att man får en perfekt balans i livet.
Vad saknar jag då mest med att bo hemma? Jo, bastun med den obligatoriska proteinshaken efter gympasset med Tom Svensson. Och det är ju faktiskt någonting man kan leva utan.
Tack för er uppmärksamhet.
/Arvid Haag, lifeofarvid.blogg.se
Kommentarer
Postat av: Emil
Gött snack!
Postat av: Jonathan
Arvid har tunga meriter asså!
Trackback
