Så klockan är 05.00 och någon står utanför mitt tält, men eftersom jag slått läger vid en övernattningsplats inser jag ganska snabbt att han är där för att hämta soppor, jag kan sedan inte sova för att en svan eller anka eller har ingen aning om vad det var vrålade för fulla muggar i ca 2 timmar.

Jag kan inte beskriva vilken värk jag hade i armar och ben men de va den väldigaste träningsvärken jag varit med om. Och vad låg framför mig? Jo ett lyft på 1500 meter. Det kändes riktigt hopplöst!

Jag stekte bacon i stormköket+kokade bönor och efter de packade ihop alla grejer vilket tog en evighet kändes det som. Kajaken kändes ännu tyngre idag och jag släpade ut den på grusvägen utan kärran. Sedan fram med kärran men något var fel, kärran gav vika och ville inte stå upp rakt. Så när jag försökte lyfta upp kajaken ändrade den läge hela tiden och kajaken ville inte på.

Så där stod jag mitt ute i skogen och lyfte kajaken för allt jag hade gång på gång på kärran som gav vika gång på gång. jag fattade att kärran hade gått sönder och den inte skulle vara till någon speciell användning så helt rasande knuffade jag ner kajaken i diket och började dra den där istället. Meter för meter jag fokuserade bara på att komma till nästa träd sen nästa, fruktansvärt jobbigt och jag fick kramp i armarna gång på gång.

Bilar åkte ibland förbi och kollade konstigt på mig, om någon bil hade stannat för att hjälpa hade vi nog kunnat lyfta upp den på kärran ganska lätt även om den var sönder. Men ingen bil stannade. Och jag tänkte inte på att be om hjälp, jag tänkte bara på att komma framåt.

Det var blött och geggigt i gräset och ibland trillade jag, hade inge tanke på att det säkert fanns ormar, festingar osv. Jag tog i för kung och fosterland. 1000 meter hade jag nu dragit kajaken men nu kände jag en kraftig smärta i ryggen det skulle inte gå mer. Jag försökte åter med kajakkärran med det gick inte heller. Jag satte mig ner och vilade i några minuter sen började jag dra den igen. Efter 500 meter till var jag nästan svimfärdig jag var slut. Jag kollade kartan och insåg att om jag satte i kajaken och paddlade skulle jag snart komma till åter ett lyft. Och jag hade inga krafter kvar.

Det var slut jag skulle inte klara mer. Jag nästan grät när jag ringde om att bli hämtad för jag var så besviken på mig själv. Jag var besviken på allt för ingenting hade gått som planerat, jag skulle återvända som en besvikelse i kanske mångas ögon men det var ändå en röst som sa till mig när jag väl kom hem.

Du gav allt ändå, du kunde inte gjort mer!

Och det stämmer jag gav exakt allt, kajaken var helt enkelt för tung för mig att dra själv.

/ Jonathan