Första gången jag höll i en bandyklubba gick jag på dagis, min lärare passade bollen till mig och jag passade tillbaka. Jag undrar om jag hade haft en helt annan hobby om hon aldrig givit mig den gamla bandyklubban. För efter den dagen stod jag varenda rast och dribblade för mig själv. Och för varje dag blev jag bättre och bättre. Jag lärde mig att springa med bollen och göra olika slags finter. Tiden gick väldigt fort och det dröjde inte länge innan jag var tvungen att lämna dagiset som var en trygghet för mig och börja skolan. Jag minns min första skoldag väldigt väl. Rickard som retat mig väldigt mycket under dagisperioden gick i samma klass som mig. Det gillade jag inte alls, hur kunde jag då veta att Rickard skulle bli min vapendragare, min radarpartner och min bästa vän? Första rasten ser jag att några äldre killar spelar bandy utanför matsalen. Väldigt nervös frågade jag om det var okej att jag var med, det var lugnt och vi började spela. Så fort jag fick bollen kände jag en otrolig självsäkerhet, jag visste exakt vad jag skulle göra jag såg en stor kille komma springande mot mig. Jag fintade lite la bollen mellan benen på honom sedan sprang mot målet och pangade upp bollen i krysset. Alla i mitt lag kramade om mig. Jag var överlycklig, känslan av att göra mål var helt enorm tyckte jag då. Ganska snabbt gick jag från att inte ha några kompisar alls till att bli väldigt populär.

Alla ville vara i mitt lag och jag identifierade ganska snabbt att Rickard var väldigt bra också. Jag valde alltid att ha honom i mitt lag och vi radade upp segrar. Vi började hitta varandra utan att ens lyfta på blicken. De andra barnen tröttnade snabbt på att bli utspelade och de började betala mig för att få vara i mitt lag och vara med och vinna. Jag utnyttjade situationen

och började också ta emot hockeybilder, som alla samlande på för att folk skulle få vara med i

Mitt lag. Ibland hände det ändå att jag och Rickard ställdes mot varandra. Då kunde det gå riktigt hett till och vi gick alltid av planen som ovänner. Daniel Andersson blev en mycket god kompis som jag spenderade mycket tid med även utanför skolan.

Jag är absolut inte stolt över den killen jag var på den tiden men det vore en lögn att säga att jag inte njöt av uppmärksamheten. Jag började också ljuga väldigt mycket för mina kompisar, jag sa till dem att jag var en stjärna i cross, att jag var i slagsmål med olika gäng. Allt möjligt jag älskade bara känslan av att folk verkligen lyssnade på mig.

Många kom fram och frågade vad har du gjort i helgen, Jag som egentligen varit i skogen och byggt hydda sa att jag varit iväg att deltagit i en stor motorcross tävling eller något liknande.

Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur jag kunde vara en så pass stor egoist. Nuförtiden ljuger jag knappt aldrig och gläds åt andras framgång. Det kunde jag verkligen inte göra när jag var liten.