Ni tänker nu säkert varför har jag som rubrik i skuggan av San Siro? Detta inlägg kommer bli ganska långt kanske delar in det i 2 delar men det kommer handla mycket om en bok som förändrade mig totalt. Visst jag kom aldrig med i landslaget eller så långt med min innebandykarriär men Martins historia är läskigt lik min egen.

Självbiografin  "I skuggan av San Siro" beskriver Martin sin väg mot att bli fotbollsproffs. För att göra handlingen kort handlar boken om att som väldigt ung skrev Martin ner sina mål. Han skulle bli fotbollsproffs i Italien. Han bestämde sig för att träna 3 timmar varje dag tills han blev proffs, han sket i allt annat än fotbollen. Han beskriver sig själv som en maskin som bara hade ett mål i siktet. Att bli fotbollsproffs, tyckte han fotboll var roligt nej han tyckte det var skittråkigt att träna och spela fotboll. Men han fick mer och mer framgång och en vacker dag ringde Inter och ville skriva kontrakt med honom. Han åkte ner och gjorde succé tills han åkte på en skada.

Han kom tillbaka sedan skadade han sig igen. Han kände sig som en fånge i Inters Ungdomsakademi de fick inte gå ut på stan själva bara sitta inne på deras rum, Äta,sova träna var inprincip de enda de fick göra. Till slut orkade Martin inte mer han började fundera på vad meningen med livet var och börja tänka på djupa saker. Det gick så långt att han försökte begå självmord. Han överlevde och idag lever han för att föreläsa om sitt liv. Och varenda dag får han 100 tals mejl om att ungdomar känner samma som honom.

Miljontals ungdomar satsar nästan allt på ett kort för att bli proffs, väldigt få lyckas. Vad händer med dem som ej lyckas? Många hamnar ute på gatan eller som Martin skriver det blir helt enkelt ingenting av dem. De förlorar hoppet när de inser att de inte kan bli fotbollsproffs som de alltid drömt om.

Precis som Martin skrev jag ner mina mål om att jag en dag skulle bli proffs helt enkelt. Jag satte väldigt stor press på mig själv när jag spelade innebandy. Jag fick väldigt mycket framgång men tyckte inte det var spec kul ju högre upp man kom.  Jag var en ganska stor egoist om jag ska vara ärlig.

Vi kunde vinna en match med 6-0 och ja varit skitdålig och inte gjort ett enda mål. Istället för att glädjas med lagkamraterna gick jag hem och nästan grät för jag var så besviken på mig själv.

Sen om vi förlorade någon match med 7-6 men jag gjort alla våra mål då kunde jag ändå vara överlycklig.

Jag skulle egentligen gått Sanda Elit innebandy men dagarna innan valet läste jag denna bok. Jag fick verkligen kalla fötter och ansökte till byggprogrammet istället. Jag ville inte träna innebandy 10 pass i veckan helt enkelt,

Martin började ställa sig själv frågan vad meningen med livet var, han blev fullständigt galen av den tanken eftersom han inte visste svaret. Innan jag visste vad jag ville satsa på i mitt liv kunde jag ligga vaken hela nätterna och bara tänka på vad jag egentligen vill göra om jag inte skulle spela innebandy?
Jag kom på ganska snabbt vad jag ville med mitt liv och jag kommer fortfarande på nya grejer känns det som. Men tänk er själva Martin låg i ett rum i Milano hela dagarna utan kompisar,familj eller någonting och bara tänkte. Klart man blir galen av det, han orkade bara inte mer helt enkelt.

När han kom hem från Italien var han tvungen att ta igen allt han missat i skolan han vara bara 18 år gammal.
Under nästan hela sitt liv hade det bara varit fotboll, fotboll hela tiden. Han lärde sig spela gitarr och blev nästan förvånad över hur det var att kunna tänka på något annat. Samma upplevde jag det var helt underbart och är fortfarande helt underbart att kunna sitta ner ibland och bara lira lite gitarr.

Martin beskrev också hur mycket skit han fick ta bara för han nästan alltid var yngst i laget. Det kände man också igen.. Hur de äldre ibland kunde klaga under samlingar att sargen skulle ner snabbare sen bara skita i det själva. Det var en otrolig bok som fick mig att tänka på ett nytt sätt. Framför allt att livet är mer än bara sin sport som man är bra på, eller sin hobby som man trivs och är duktig i allt från musik, dans osv.  bara för vi känner oss så trygga med något vi gjort hela vårat liv testar många aldrig på något nytt.

Jag testade på en  buggkurs, började med rodd, gitarr och lite allt möjligt och jag kände att livet blir så mycket roligare om man lever med variation. Inte bara jaha denna vecka blir allt som vanligt, 3 pass innebandy sen match under helgen. Jag höll nästan på att gå in i en depression pågrund av att allt blev sig så likt vecka ut efter vecka in.

Men vad meningen med livet är har jag faktiskt inget riktigt bra svar på. Är det att se och göra så mycket man hinner med? är det att verkligen lyckas och bli rik? Det är en riktigt svår fråga men jag börjar veta för varje dag som går vad jag vill iaf. Jag vill bli en äventyrare som gör stora expeditioner, skriva böcker om det och föreläsa   öppna ett företag inom branschen. Jag vill bli väldigt allsidig så jag kan jobba med dykning, klättring, forsränning men även bli expert på att hjälpa folk upp på fötter. Hjälpa dem med tex övervikt eller depression eller något liknande. Det vill jag göra! Finns säkert massa som tänker fy vad tråkig varför vill han göra de? Men det är ju det som är det häftiga! jag tror vi alla behöver komma på vad meningen med livet är just för oss själva. Men i det stora hela skulle jag tro att meningen med livet är att vara riktigt lycklig och älska sitt liv varenda dag och att hitta sin livspartner.  Det är min åsikt. Tack och hej!

Kommentera eller hör gärna av er, vad tycker ni?

/ Jonathan