Mannen i parken tog av sig sina solglasögon, hans vänstra öga var svart säkert efter ett tidigare slagsmål, han hade kniv ärr längs halsen och hans knogar såg man att de var väldigt använda.

Okej nu smäller det tänkte jag, han ville ha våra pengar men grejern är att jag hade bara 2 ynka cent att ge honom. Vi försökte förklara att vi bara betalde med kort då säger han att han ska följa oss till en bankomat.
Vi kunde inte bli av med honom och han var väldigt nära mig hela tiden. Om han skulle gjort någonting mot Amanda skulle jag slått tillbaka men jag visste mycket väl att jag inte skulle ha mycket att säga till om om han hade börjat slås. Jag ville faktiskt bara ge honom lite pengar så han skulle ge sig. Vi fortsatte gå med honom efter oss som en blodigel. Äntligen en stor väg och det var som om mannen gick in i en vägg. Han stannade plötsligt upp och försvann.

Denna incidenten var den enda under 30 dagar som gjorde mig ändå väldigt rädd. Visst klart man var svinrädd under forspaddlingen, som personer dött i några år tidigare. Man var rädd under klättringen och när vi var tvugna att löpa 1 mil genom en stor storm när vi var mitt ute i skogen.

Men det var också den enda gången som vi båda kände att vi faktiskt hade kunnat förlora våra plånböcker och allt annat. Dessa 30 dagar har varit helt enorma och jag känner att jag har helt sjukt mycket att skriva om nu de kommande dagarna. Men nu ska jag ta ett varmt bad och sedan gå och lägga mig i min egen säng. 
Godnatt

/ Jonathan