Om man ska göra mycket kostar det mycket, för tillfället är livet sådär om jag ska vara ärlig. Jag jobbar helger, Praktiserar och jobbar ihjäl mig 3 dagar i veckan med golvläggning, tränar och pluggar + försöker ta körkort och det går sådär.
Jag räknar med att tåglufferesan kommer gå på en 17 000, hoppa fallskärm 2000, padla och cykla kommer mat, hyrning av kajak och övriga utgifter kosta. Det är helt enkelt bara bita i det sura äpplet och ligga i nu några månader. Jag ser verkligen fram emot Februari då jag och Amanda ska ta dykarlicens. Men det jag vill mest just nu är att sätta sig på tåget som leder mig och Amanda ut i Europa i en hel månad. Slippa vardagens stressande och framför allt komma ifrån Habo lite. Men som sagt man får ta en sak i taget. Nu måste jag fokusera på 3 saker, tjäna pengar, ta körkort och ta dykarlicens.

Aja nog om de,  för att läsa detta måste ni ha läst första inlägget om den bästa dagen i mitt liv.


Om jag minns rätt slutade jag när halva sträckan återstod, alltså 21 km. Det är ungeför som att ro från habo till jönköping. Ganska långt, rumpan gjorde något fruktansvärt ont. Men jag började mer eller mindre försvinna i min egna värld samtidigt som jag tog i lika mycket som innan. Jag började få positiva bilder i huvudet jag tänkte tillbaka på barndommen, tänkte på Amanda tänkte på härliga segrar. Mathias berätade i efterhand att han skrikit på mig att dricka. Jag hade varit helt okontaktbar, men när ca 5 km återstod väcktes jag och insåg att rumpan nu gjorde så ont att ja var tvungen att försöka ställa mig upp, den ideen kunde jag ju glömma. Tårarna började komma och jag bet mig i tungan för att tänka på något annat. Varför gjorde man detta egentligen? fingrarna började också domna men det var i slutet nu. Mathias rodde säkert med samma kraft som vi andra 3 tillsamans. Nu äntligen kunde vi se mållinjen. Och någon minut senare var det gjort. Vi hade klarat det. När vi skulle lämna roddbåten darrade mina händer så mycke att ja behövde hjälp att ta mig ur den. Sedan föll jag ihopp i gräset totalt utmattad. Jag log för mig själv, Jag hade klarat av något extremt utmanande och jag längtade redan tills jag skulle få uppleva något liknande.  Jag kommer inte riktigt ihåg våran tid men den var bra! riktigt bra. En olympiskt landslags man från irlands lag hade tagit hem segern ganska överlägset. Då ser man också att tävlingen höll väldigt hög klass. Vi kom på ca 50 plats av ca 150 det är jag väldigt nöjd med.

Tävlingen var kul men festen efteråt var nästan det som gjorde denna dagen till än av de bästa. Massa irländare sjöng och spelade musik, det var dans och liv. Men jag och Amanda gick och la oss ganska tidigt. Sov en timme men vaknade sedan av att Mathias ruskade om mig. Jonathan kom och festa med oss kom så har vi kul sa han. Vi gick ner och tog några shots och helt plötsligt kände jag mig väldigt pigg igen. Vi träffade några tyskar då jag fick öva min engelska, Mathias och jag drog vidare ner mot stan och hittade en gammal tysk krog som vi gick in i. Vi beställde in lite dricka sedan satt vi och snackade om allt, om livet. Han berätade att det fanns inga riktiga pengar att tjäna som proffs som han siktade på att bli. Han rodde för att han älskade att ta ut sig och för att en gång i sitt liv dra på sig den blå gula landslagsdressen. Ja berätade för honom om mina planer att genomföra en ironman. Han hade också det som en dröm i livet, och vi tog i hand på att göra det tillsamans. Vi gick tillbaka till festen och träffade ännu mer gott folk. Jag träffade Amanda! hon gjorde också denna dagen, att veta att man har en sådan underbar tjej är en magisk känsla. När vi sedan gick och la oss för andra gången den kvällen ville jag inte somna. jag låg bara vaken och kollade på henne och tänkte att med denna tjej skulle jag helt klart kunna spendera resten av mitt liv med. Det är ganska sjukt att man kan tänka i dom tankarna efter 1,6 år men det är så jag känner. Amanda Arnold är det bästa som hänt mig!


The greatest glory in living lies not in never falling, but rising every time we fall.

Nelson Mandela