Igår fick bröderna Ljungqvist för sig att löpa en runda. Det blev en löprunda ner till domsan, isen var väldigt bra så vi bestämde oss för att löpa längs isen tillbaka. Det gick jätte bra till vi kom till ett ställe där det kändes som att isen i vilken sekund som helst skulle brista. Vi klättrade upp för en väldigt brant slutning, Och kom ut på åkern bakom västgöte. Hur konstigt måste inte det ha varit att se för de som kollade den fina utsikten. Helt plötsligt kommer 2 grabbar upp från ingenstans och löper mot dem mitt i åkern. Haha helt utmattade tar vi några hotdogs och vilar lite, sedan fortsätter löprundan i vansinnig fart hem.

Jag tänkte det att nu ska jag visa lillbrosan att han fortfarande inte är i närheten av mig än. Så jag ökade.. han hängde på som ingenting. Jag tänkte okej lägger i en växel till. Han hängde på.. Jag började få panik och sa flämtandes medans vi sprang:

Okej efter denna backen slutar vi. Det blev en 100 procentig löpning upp för backen. Jag lyckades med någon hundradel komma först upp.

Efter ligger jag totalt död i sängen. Brosan går runt som ingenting, jag frågar vad ska du göra nu?

"Jag ska gymma" svarar han som ingenting. Det är tur att min cykel är dubbelt så bra som hans för annars kommer jag tusan inte hänga på te Dalarna..


Vill också tacka Rickard för ett fint skrivet gästboksinlägg!

Vill du skriva något om vad du tycker om denna blogg, Vad du har för mål eller något som gör dig lycklig eller vad som helst går de utmärkt att skicka texten te mig så publicerar jag det. Igår fick jag en kommentar av Frida att hon nu känner sig riktigt motiverad och vill göra massa med sitt liv. Jag blir otroligt glad av att höra sådant!

/ Jonathan